Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/vilks-konstnarskap-har-foljt-samma-konsekventa-riktning-i-narmare-40-ar/

Kultur

Vilks konstnärskap har följt samma konsekventa riktning i närmare 40 år

Lars Vilks poserar vid sin träskulptur ”Nimis” i samband med rivningsrättegången 1999. Foto: Stefan Lindblom/TT

Lars Vilks har arbetat i samma, konsekventa riktning i närmare 40 år. DN:s konstredaktör Birgitta Rubin tecknar en bild av hans konstnärskap.

För att förstå något om Lars Vilks måste man veta att han arbetat i samma, konsekventa riktning i närmare 40 år.

Lars Endel Roger Vilks föddes 1946 och är uppvuxen i Höganäs. Som konstnär är han självlärd, men han har en filosofie doktor i konstvetenskap och var professor i konstteori i sex år. Han började som konstnär i slutet av 1970-talet och väckte uppståndelse med skulpturbygget ”Nimis” redan i början av 1980-talet – långt före de världsomspännande kontro­verserna kring teckningen av ”Muhammed som rondellhund” 2007 och som vi ännu inte sett slutet på.

Vilks arbetar inom den riktning som kallas konceptkonst, som fokuserar på idén, konceptet. Strömningen har rottrådar tillbaka till Marcel Duchamps readymades, däribland den berömda Flask­torkaren som ställdes ut 1914.

I samma anda har Vilks lämnat in sig själv som ett verk på en vårsalong och utropat det område där ”Nimis” står till den självständiga staten ”Ladonien”. Han har också gett ut flera böcker som cirklar runt vad konst är, däribland doktorsavhandlingen ”Konst och Konster” 1987.

Det var den olagliga placeringen av ”Nimis”, på ett naturreservat vid Kullaberg i nordvästra Skåne, som resulterade i Vilks första ”konstskandal”. Denna monumentala träskulptur med gångar, rum och torn, är hopsnickrad på stranden av drivved. När myndigheterna 1982 blev medvetna om ”Nimis” existens och avsaknad av bygglov, beordrades Vilks att riva svartbygget. Det blev starten på en lång rättsprocess, där han undgick rivning genom att 1984 sälja verket till den tyske konstnären Joseph Beuys.

”Nimis” är över 100 meter långt, upp till 25 meter högt, och har byggts på under tre decennier. All uppmärksamhet har gjort ”Nimis” till en turistattraktion, med omkring 40 000 besökare årligen. Jag är själv en av många som vallfärdat dit, och har följt hur Vilks utvecklats till en närmast folkkär figur i Skåne.

Samtidigt har både ”Nimis” och andra skulpturer av Vilks utsatts för folklig vrede och attentat av olika slag, som brand och skadegörelse.

Det har han länge tagit med ro. Jag träffade honom första gången 1997 i Falkenberg, då han blivit polisanmäld för en träskulptur, som ansågs vara farlig för klättrande barn. Redan då underströk han att det bara är bra med reaktioner och att ilskan sätter i gång en social process:

–  Jag har fått en funktion som samhällsterapeut och tror inte att missnöjet har med mina saker att göra. Och som konstnär vinner man mer än förlorar på en sådan här sak, sa han och pratade vidare om det goda med all publicitet och att han fått en ny berättelse att lägga till konstverket.

När jag intervjuade honom 2010, efter att en mordkomplott mot honom avslöjats, uttryckte han sig på liknande sätt. Att ”ett angrepp på konsten blir ett tillskott, som bara gör verket intressantare och ökar dess värde”.

Sin drivkraft beskrev han som ett ”intresse av att kartlägga konstens gränser. I konstvärlden säger man att allt är möjligt, att allt kan vara konst, men jag vill visa att friheten är begränsad”.

Och precis som Vilks sett de juridiska processerna kring ”Nimis” som en del av verket resonerar han i fråga om ”Muhammed som rondellhund”. Konstnären själv och hans gärningar, myndig­heternas och allmänhetens svar, tillsammans med den mediala uppmärksamheten är alla delar i allkonstverket.

Vilks tycker själv att ”Nimis” och ”Muhammed som rondellhund” förenas av den ”provokativa kraften” och har en osannolik historia gemensamt. ”Nimis” började som en liten träkonstruktion på en undanskymd plats i ett naturreservat, medan den aktuella teckningen gjordes till en utställning 2007 på en hembygdsgård i värmländska Tällerud, på temat hunden i konsten.

Där hade konstnären Robert Jäppinen till ett tidigare katt-tema gjort George Bush som en ondskefull katt, vilket inspirerade Vilks till att bidra med något politiskt inkorrekt:

– Jag visste att det var fel sak och gjorde det just därför. När teckningen plockades ner av säkerhetsskäl visade jag också att det finns gränser i konstvärlden.

Samtidigt sa Vilks att han varit naiv, teckningen var ju ett lokalt utspel och han trodde att krisen med de danska Muhammed­karikatyrerna då var överspelad. När satirteckningen sedan publicerades i Nerikes Allehanda, som ett stöd för yttrandefrihet, väckte den protester bland svenska muslimer. Teckningen ansågs häda islam, protesterna växte till en storm som drog igenom världen och Vilks förlorade kontrollen över utvecklingen.

I denna intervju poängterade Vilks också att ”min konst inte har någon främlingsfientlig inriktning” och att han heller inte tror på oinskränkt yttrandefrihet. ”Men jag har svårt att gå med på en inskränkning av rätten till religiös kränkning, ingen religion är mer helig för mig än någon annan.”

Vilks bekräftade då också att han tidigare gjort en teckning med en så kallad ”judesugga”, en antisemitisk bild med medeltida anor, och att han även ritat Kristus som en elefant. Vilks underströk skillnaden mellan att ha ”en ondsinnad och en humoristisk ton när man skämtar om en religion”.

Samtidigt skrev han då på sin egen blogg om att teckningen hade ”en udd mot islam”. Dessutom hade han strax före utställningen i Tällerud deltagit i en samlingsutställning med religionstema i norska Vestfossen, med en hel serie Muhammedkarikatyrer. I sin bok ”Estetisk rensning” beskriver min kollega Dan Jönsson hur en av dem har en målande undertitel, som beskriver ”profeten Muhammed skära halsen av en ondsint jude som just håller på att äta upp ett danskt spädbarn. Ingreppet sker till all belåtenhet för Muhammeds samarbetspartner, en officer i den nazistiska armén”.

Märkligt nog väckte detta grova utspel ingen uppståndelse alls och Vilks vidhöll själv länge att allt hade en komisk dimension. När en ”Jihad Jane” visade sig vara anstiftare av mordkomplotten mot honom kallade Vilks detta ”ett tacksamt inslag” i projektet att kartlägga konstens gränser och beskrev sig själv som inhoppare i ”underhållningsbranschen”.

Nu känns det som länge sedan uppståndelsen runt Vilks var det minsta lilla rolig. Efter flera dödshot, misshandel och försök till mordbrand lever Vilks i dag under ständig bevakning.