Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 04:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/waves-melodramatiskt-om-svart-medelklassfamilj-i-florida/

Filmrecensioner

”Waves” – melodramatiskt om svart medelklassfamilj i Florida

Kelvin Harrison Jr som tonårssonen Tyler i ”Waves”.
Kelvin Harrison Jr som tonårssonen Tyler i ”Waves”. Foto: Monica Lek

Å ena sidan öm och praktfull, å andra överarbetad och skissartad. Jacob Lundström har högst blandade känslor inför Trey Edward Shults melodramatiska familjedrama ”Waves” som utspelar sig i Florida.

Trey Edward Shults tredje långfilm är en bekräftelse på att den 31-årige regissören inte räds miljöombyten eller genreskiften. Även om alla hans filmer har handlat om familjerelationer, finns det onekligen mycket som skiljer missbruksdramat ”Krisha” från virusskräckisen ”It comes at night”. Tonårstragedin ”Waves” är på alla sätt och vis hans mest oförskräckta makeover hittills. Nu har den resande regissören sökt sig till Florida och tagit ett rejält melodramatiskt famntag om en svart medelklassfamilj.

Tonårssonen Tyler är en brottartalang, som cruisar lyckligt med sin flickvän i stadsjeepen men kommer hem till hårda bud. Efter en festkväll avbryts sömnen av pappas bryska knackning på dörren, för att han ska hinna med en joggingtur lagom till soluppgången, innan det bär av till kyrkan med hela familjen. Senare på söndagslunchen är det dags för armbrytning mellan far och son.

Nej, ”Waves” är inte en film som hymlar med tematiken, utan föredrar bombasmer framför nyanser. Kroppsbyggande och uppsträckningar – pappan pressar Tyler så hårt att han håller på att brista. Vad händer med en människa när svaghet aldrig är ett alternativ?

Ur ”Waves”.
Ur ”Waves”. Foto: UIP

Det är omöjligt att inte tänka på Barry Jenkins ”Moonlight”, en annan studie i svart maskulinitet som utspelar sig under Floridas himmel. Det är ingen tacksam jämförelse. ”Moonlight” var en böljande film med imponerande exakthet, där varje scen var en taktil sensation, medan ”Waves” översköljer åskådaren med intryck.

Särskilt i filmens första halva som skildrar tonårstidens turbulens, där lyckliga känslostormar och existentiell ångest avlöser varandra, med lika intensiva bildväxlingar. Genom att kameran följer Tyler i farten, under träningspass och vredesutbrott. Eller genom en obruten tagning genom framrutan medan bilen närmar sig abortkliniken, där hatiska plakatbärare häckar utanför entrén.

Självklart är Tyler en villaunge som rappar packad till Kendrick Lamar. Frank Ocean och Kanye West finns förstås i uppspelningskön.

På ljudspåret dånar en svårt förutsägbar samtidsblandning av musik, som samtidigt är kongenial. Självklart är Tyler en villaunge som rappar packad till Kendrick Lamar. Frank Ocean och Kanye West finns förstås i uppspelningskön.

Här lyckas Trey Edward Shults hålla åskådaren på helspänn, eftersom man undrar vart filmen är på väg i högsta hastighet, även om man anar en klippvägg bakom varje hörn. Det är ett olustigt crescendo, där Kelvin Harrison Jr skickligt fångar en känslomässig förstumning som bara väntar på att explodera.

Filmens andra halva, som tillhör familjens tonårsdotter Emily, är ett försök att bottna i familjekrisen. Den är betydligt mer stillsam för att inte säga enahanda. Problemet är inte den tudelade strukturen, utan att schablonerna hamnar i förgrunden när filmen saktar ner på tempot och pausar det estetiska effektsökeriet.

Lucas Hedges gör en blek figur i en malplacerad roll som systerns pojkvän, som har en egen dysfunktionell papparelation. Mindre lyckosam blir ”Waves” också när filmhalvorna börjar spegla varandra och Hedges får representera en förebildligt mild maskulinitet medan Kelvin Harrison Jr förkroppsligar en aggressiv dito.

Det gör att ”Waves” å ena sidan känns överarbetad och skissartad, å andra sidan bjuder på prakt och ömhet så det räcker och blir över. Om Trey Edward Shults har tagit sig vatten över huvudet, gäller det fortfarande att friskt vågat ger hälften vunnet. 

Se mer. Tre sevärda Floridafilmer: ”Miami vice” (2006), ”Pain and gain” (2013) ”The Florida project” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN