Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-13 20:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/yascha-mounk-joda-livet-kommer-att-aterga-till-det-normala-efter-pandemin/

Kultur

Yascha Mounk: Jodå, livet kommer att återgå till det normala efter pandemin

Spanska sjukan drabbade världen med full kraft. Därefter inföll det glada 20-talet, en blomstringstid för fester och umgängesliv. Scen ur Baz Luhrmanns filmatisering från 2013 av F Scott Fitzgeralds 20-talsroman ”Den store Gatsby”.
Spanska sjukan drabbade världen med full kraft. Därefter inföll det glada 20-talet, en blomstringstid för fester och umgängesliv. Scen ur Baz Luhrmanns filmatisering från 2013 av F Scott Fitzgeralds 20-talsroman ”Den store Gatsby”. Foto: Bazmark Films/Warner Bros/TT

Genom historien har mänskligheten gång på gång drabbats av farsoter, men ingen av dem har fått människor att sluta söka varandras sällskap. Därför bör alla tvärsäkra utsagor om pandemins sociala skadeverkningar tas med en rejäl skopa salt, skriver den tysk-amerikanska statsvetaren Yascha Mounk.

I mötet med en katastrof är det allt för lätt att tro att allt kommer att förändras. Hur skulle man kunna skriva dikter efter Auschwitz, njuta av en söndagspromenad på nedre Manhattan efter 11 september eller äta middag på en restaurang när hundratusentals människor dött i en pandemi under några få grymma månader?

Sociologen Jib Fowles myntade 1974 termen kronocentrism, ”övertygelsen om att ens egen tid saknar motsvarighet, att alla andra perioder bleknar vid en jämförelse.” De senaste veckorna har vi, av förståeliga skäl, fått lyssna till en mycket ljudstark kronocentrisk kör som hävdat att vi står inför förändringar utan motstycke. Akademiker, intellektuella, politiker och entreprenörer har formulerat svepande deklarationer om de förändringar som pandemin kommer att föra med sig.

Med hänvisning till ett antal prominenta ekonomer och historiker slog New York Times fast att vi får bevittna ”slutet på världsekonomin som vi känner till den”. En vänsterskribent som proklamerade slutet på den ”nyliberala eran” hävdade att ”oavsett vilka föreställningar du gör dig om de långsiktiga effekterna av coronaepidemin så tänker du antagligen inte tillräckligt stort”. På Bloombergs opinionssajt gjorde en investerare med högerprofil gällande att pandemin ”slår in den sista spiken i globalisternas kista”.

Yascha Mounk.
Yascha Mounk. Foto: Alexander Mahmoud

Andra skribenter hävdar att vi aldrig kommer att återvända till ett normalt socialt liv. Med utgångspunkt i erfarenheter från Wuhan har en psykolog varnat för att en del människor kan ha blivit så märkta av pandemin att de inte kommer att våga lämna sina hem. Andra röster förutspår slutet för kramar och handslag. Enligt The Economist kommer de unga att mer sällan ha tillfälligt sex. Och mot bakgrund av svårigheterna att praktisera social distansering på barer tillkännagav Tysklands största nyhetsmagasin rent av ”slutet för natten”.

Varför skulle någon riskera att bli sjuk bara för att få ta en drink med vänner eller lyssna till lite musik?

Covid-19 kommer otvivelaktigt att medföra ett antal betydande skiften. Men de sensationalistiska spådomar som nu dominerar världens opinionssidor kommer troligen att visa sig vara höggradigt felaktiga. Det är långtifrån säkert att pandemin driver in globaliseringen på en helt annan väg.  Men det är nästan helt säkert att den inte kommer att få människor att avstå från att leva aktiva sociala liv – som inkluderar barer, fester och restauranger.

Under första världskrigets sista månader spreds ett nytt virus runt världen. Antalet smittade kunde räknas i hundratals miljoner. Spanska sjukan krävde sammanlagt över 50 miljoner dödsoffer.

Vid den tiden måste det ha känts som om livet aldrig skulle återvända till det normala igen. Varför skulle någon riskera att bli sjuk bara för att få ta en drink med vänner eller lyssna till lite musik? Men på spanska sjukan och första världskrigets förödelse följde en manisk flykt till umgängeslivet. Det ”glada 20-talet” var en blomstringstid för fester och konserter. Viruset från 1918 var kapabelt att ta livet av fler människor än det mest dödsbringande krig mänskligheten dittills upplevt, men det minskade inte människors envetna vilja att umgås.

Genom historien har mänskligheten gång på gång drabbats av farsoter. Och trots att dessa utbrott av smittsamma sjukdomar medfört en rad långtidsverkande konsekvenser – enligt somliga historiker var avskaffandet av livegenskapen i delar av Västeuropa en av dem – fick de aldrig människor att sluta söka varandras sällskap.

Också andra tragedier än pandemier kan tjäna som illustration till den orubbliga mänskliga umgängesviljan. När självmordsbombare regelbundet slog till i städer från Bagdad till Tel Aviv i början av 2000-talet insisterade människor på att fortsätta leva sina vardagsliv. Och när terrorismen kom till Frankrike innebar det inte heller där att kaféerna och klubbarna förlorade sina gäster. Antalet beväpnade soldater på gatorna i Paris ökade, men antalet gäster på stadens restauranger minskade inte i tillnärmelsevis samma utsträckning. Och på samma sätt kan många länder som plågas av ett stort antal skottlossningar och kidnappningar – som Brasilien, Guatemala eller Mexiko – ändå ha ett pulserande nattliv. 

Om fem eller tio år kommer det att finnas lika många evenemang med masspublik som tidigare. För vi är människor

Ingen vet hur länge pandemins akuta fas varar. Men så gott som säkert är att dess inflytande på omfattningen av mänskligt umgänge blir övergående. Om fem eller tio år kommer det att finnas lika många evenemang med masspublik som tidigare. För vi är människor.

Förutsägelserna om de politiska och ekonomiska konsekvenserna av pandemin ger också de intryck av att vila på svag grund. Som regel utgår de i för hög grad från det (föregivet) irrationella i den samtida verkligheten och i för liten grad från frågan vad som måste ske för att ett bättre system ska komma till stånd.

Pandemin har, hävdar somliga, bekräftat behovet av ett annat finansieringssystem för sjukvården och vansinnet i att förlita sig på ett ”just-in-time”-system som gör produktionen av nödvändiga varor sårbar för chocker i avlägsna länder. Och eftersom vi nu vet att våra nuvarande system är bristfälliga kommer de med nödvändighet att förändras.

Men ofta förblir institutioner oförändrade trots att de är bristfälliga eftersom de som skulle dra nytta av en förändring inte kan samarbeta effektivt eller inte kan komma överens om ett alternativ. Nästan alla är eniga om att FN:s säkerhetsråd i sin nuvarande form, är oförmöget att upprätthålla freden i världens mest osäkra regioner, som Syrien. Men eftersom olika regeringar har olika idéer om hur säkerhetsrådet bör reformeras – och eftersom de som är permanenta medlemmar inte vill späda ut sitt inflytande – lunkar systemet på.

Moralfilosofer gillar att varna för ”det naturalistiska misstaget”: att något är fallet betyder inte nödvändigtvis att det bör vara fallet

Det kollektiva handlandets problem gör också ett abrupt slut på globaliseringen osannolikt. Låt oss till exempel anta att pandemin har visat att det vore bättre för stora företag att flytta tillbaka sin produktion till USA eftersom det inte kan uteslutas att vi drabbas av en ny global chock om tio, trettio eller femtio år. Men även företag som är medvetna om de långsiktiga riskerna kommer att på kort sikt fortsätta att möta hård priskonkurrens. Och om en åtgärd som minskar en påtaglig risk i framtiden samtidigt ökar risken att förlora kunder just nu är det osannolikt att aktieägarna och företagsledningen ställer sig bakom den.

Av samma skäl är det inte säkert att den starka staten gör comeback, trots att USA:s misslyckande med att hantera den här pandemin visar i hur hög grad staten dränerats på handlingskraft. Personligen tycker jag att Amerika borde återinvestera i institutioner som Centers for disease control and prevention, den nationella hälsomyndigheten. Men andra drar sannolikt en annan slutsats; till exempel att regeringen helt enkelt är oförmögen att göra ett bra jobb.

Moralfilosofer gillar att varna för ”det naturalistiska misstaget”: att något är fallet betyder inte nödvändigtvis att det bör vara fallet. På samma sätt borde de som kommer med självsäkra förutsägelser om framtiden passa sig för det ”futurologiska misstaget”: att rådande omständigheter ger skäl för att något borde vara fallet betyder knappast att det också kommer att bli fallet.

Inget av detta ska tolkas som att pandemin kommer att låta världen förbli helt och hållet oförändrad. Förändringarna kan vara små, men betydelsefulla: regeringar kan, för att ta ett exempel, tänkas driva på för att stärka den inhemska produktionen av samhällsviktiga varor. Men eftersom dessa samhällsviktiga varor bara utgör en liten bråkdel av den samlade ekonomin skulle det på sin höjd kunna minska globaliseringens hastighet, inte få den att göra en u-sväng.

Pandemin skulle också kunna få pågående trender att accelerera. I en artikel nyligen visade Cambridgeforskaren Roberto Stefan Foa och jag hur auktoritära länder för första gången på över ett sekel har börjat utmana de liberala demokratierna ekonomiskt. När Kina nu tycks börja återhämta sig från de värsta effekterna av pandemin, samtidigt som många demokratier fortfarande kämpar med att få den under kontroll, kan maktförflyttningen från demokratierna gå ännu fortare.

Ett par gånger per dag brukade en man klättra ner i en metallcontainer samtidigt som hans kollegor skickade tiotusentals volt mot honom

Och jag skulle inte utesluta förändringar av historiska dimensioner – bara vår förmåga att förutspå dem. Att digerdöden ledde till att feodalismen försvagades berodde inte på att de medeltida makthavarna insåg att ett ekonomiskt system som medför att en stor del av befolkningen blir undernärd är irrationellt och därför gemensamt agerade för att åtgärda detta bristfälliga system. Det som hände var i stället att så många dog att tillgången på arbetskraft minskade till den grad att de livegna fick en bättre förhandlingsposition – en följdverkan som samtiden, föga förvånande, inte alls förutsett.

När jag växte upp i München älskade jag att gå på ett tekniskt museum mitt i stan med gamla bilar, ett jättelikt fartyg och en mardrömsframkallande version av Faradays bur. Ett par gånger per dag brukade en man klättra ner i en metallcontainer samtidigt som hans kollegor skickade tiotusentals volt mot honom. En gigantisk ljusblixt passerade bara några decimeter från mitt ansikte. Mannen förblev mirakulöst nog oskadd.  

Men det utställningsobjekt jag minns bäst var ganska oansenligt: en fristående mur som illustrerade befolkningstillväxten i världen under det gångna millenniet. Till en början var den låg, nära marknivå. Sedan sköt den höjd allt brantare, nästan vertikalt när den närmade sig nutiden.

Vid bara två tillfällen hölls den uppåtstigande kurvan tillbaka: vid 1300-talet och sedan i början av 1900-talet. En informationstext berättade att huvudorsakerna till de tillfälliga svackorna i befolkningstillväxten var farsoter: digerdöden och spanska sjukan. Det som gjorde störst intryck på mig redan då var det som inte speglades i muren: andra världskriget och Förintelsen, som en stor del av min familj fallit offer för, syntes inte. Detsamma gällde många andra katastrofer och sjukdomar som jag undervisats om i skolan.

Förr eller senare kommer den här farsotens tid att löpa ut

Coronapandemin är en tragedi av historisk magnitud. Den kan mycket väl komma att bli hågkommen som den mest avgörande globala händelsen sedan Sovjetunionens fall. Jag vill inte på något sätt förringa vare sig dess dimensioner eller det lidande den kommer att medföra under många år framåt.

Trots det bör vi akta oss för att falla för den kronocentriska frestelsen. Förr eller senare kommer den här farsotens tid att löpa ut, så som tiden löpt ut för så många andra farsoter genom historien. Mänskligheten kommer att överleva också den här pandemin och i dess spår, liksom i spåren av så många andra katastrofer, hitta sätt att blomstra på nytt. Och även om den värld vi då bebor kommer att vara annorlunda, kommer den inte att vara oigenkännlig.

Översättning från engelska: Per Svensson

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt