Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 07:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ylva-hasselberg-vi-maste-lara-oss-lasa-pa-riktigt/

Kultur

Ylva Hasselberg: Vi måste lära oss läsa på riktigt

Bild 1 av 3 Läsande studenter vid universitetet i indiska Allahabad.
Foto: Rajesh Kumar Singh/AP
Bild 2 av 3
Foto: THOMAS KARLSSON / DN / TT
Bild 3 av 3
Foto: The Art Archive/REX

Har vi glömt hur man läser? Jag tror det. Vi lärare och forskare tänker sällan på hur förmågan till läsning påverkar vårt arbete. Och unga studenter läser på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Därför började jag undervisa om läsning, skriver professor Ylva Hasselberg. 

Tidigt i höstas fick jag i min hand en enkätundersökning. Den gällde en viss utbildning vid Uppsala universitet. En av enkätfrågorna avsåg vilka hjälpmedel studenterna använde när de läste till tentorna. Ett antal svarsalternativ fanns, bland annat gamla tentor, föreläsningar (powerpointbilder) eller kurslitteraturen. 30 procent av de som svarade angav att de använde kurslitteraturen. Många fler studerade till tentan på andra sätt.

Kan man tolka det här som att 70 procent av studenterna inte läser kurslitteraturen till de kurser de går? Det tror jag inte, det vill jag inte tro. Men jag tror att man kan tolka det som att läsning av kurslitteratur har en helt annan och mycket mindre roll i inlärningen än vi som forskare och lärare tror. Att många fler studenter lär sig genom att imitera vad andra har lärt sig, eller genom att strategiskt lära in vissa centrala delar av en kurs, uttryckta som ”bullet points”. 

Det är inte konstigt att det blir så. Det råder ett slags effektivitetsideal i stora delar av den högre utbildningen. Ett universitet är ett ställe där man ska befinna sig så kort tid som möjligt innan man går ut i yrkeslivet och under den tid då man befinner sig där ska man klara av så många kurser som möjligt med så höga betyg som möjligt, helst samtidigt som man arbetar vid sidan om. Att hitta genvägar ingår liksom i förutsättningen för studierna. Och läsning tar tid.

Nu är det ändå så att för vissa ändamål så är den här typen av inläsning helt enkelt inte funktionell. Detta säger jag som historiker. Den duger för många saker, men fungerar till exempel dåligt för seminarier. Under seminerier sysslar vi bland annat med noggranna utredningar av exakt hur olika forskare definierat ett begrepp eller vad som är skillnaden mellan två olika uppfattningar. För att klara av att diskutera måste man ha läst noggrant. Man måste ha sovrat, jämfört texter, analyserat hur en text är uppbyggd. 

Därför undervisar jag sedan några år mina studenter i läsning. Jag säger väldigt grundläggande saker till dem, som att definitionen av läsning inte är mekanisk. Att ha läst en text betyder inte att ens ögon har varit på alla rader, det betyder att man har förstått (eller förstått att man inte har förstått) vad texten betyder, att man har bearbetat den med sina intellektuella förmågor. 

Foto: J.W.Alker

När jag började undervisa om läsning insåg jag att detta är något som vi i princip aldrig gör på ett universitet. Vi lär ut hur man skriver vetenskapligt, men vi lär aldrig ut hur man läser vetenskapligt, trots att det är en mycket viktigare förutsättning för högre utbildning än skrivandet. Vi historiker förklarar exempelvis sällan eller aldrig för våra studenter att de bör internalisera en läsart som innebär att man skiljer på historiska och teoretiska kategorier i en text. Däremot säger vi kanske att det är viktigt att kunna skilja på vad som är forskarens uppfattning och vad som står i källmaterialet. Men vi problematiserar aldrig detta i termer av läsning och olika läsarter när vi undervisar.

I själva verket tror jag inte att vi gör detta ens för oss själva. Vi tänker inte mycket på hur förmågan till läsning påverkar vårt arbete. När någon annan skriver en text som vi tycker är dålig eller gör en analys som inte håller, då tänker vi sällan eller aldrig på om detta kan hänga ihop med en dålig läsning eller att någon inte behärskar vissa läsarter. Det är som om vi lämnat läsningen i skolan, som en osynlig förutsättning som bara ska fungera. Vi ägnar hela sessioner på konferenser åt att diskutera metod i undervisningen men nämner inte med ett ord läsning. 

Vi saknar alltså redskap för att hantera att läsning förändras hos studenterna och hos oss själva. Vi tänker inte mycket på om vi hinner läsa tillräckligt, mer på om vi skriver tillräckligt, om vi ”producerar” något. Vi diskuterar inte hur läsning förändras om man är stressad eller måste läsa ett visst antal sidor på alltför kort tid. Vi funderar på frågan om vi ska skriva på svenska eller engelska, men inte över det faktum att färre och färre historiker läser obehindrat på franska och tyska. Inte heller talar vi om att litteraturförteckningen i en nyutkommen avhandling är mycket kortare än för tjugo år sedan eller om vad det kan betyda. Vi struntar i läsningen samtidigt som vi baserar hela verksamheten på den. 

Varför läsa vi? För att läsning förhindrar uppkomsten av Babels torn; av ett samtal grundat på missförstånd i stället för delad förståelse.