Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ylva Mårtens vill inte förhöra barnen, utan prata med dem

Ylva Mårtens har intervjuat 17 barn från olika stadsdelar i Göteborg.
Ylva Mårtens har intervjuat 17 barn från olika stadsdelar i Göteborg. Foto: Kenny Bengtsson

Backa teaters nya uppsättning ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” handlar om stora och små förändringar i livet. Den bygger på intervjuer med 17 barn, genomförda av nestorn Ylva Mårtens.

Ylva Mårtens började intervjua barn redan 1972, för Skolradion på P2. Egentligen skulle hon ha blivit lärare, men gjorde uppehåll i sina studier för att jobba som alltiallo ett tag på Kamratposten 1969, och sedan var vägen liksom utstakad. Under mer än 40 år, fram till 2014 då hennes banbrytande radioprogram ”Barnen” lades ned, lät hon barn få sina röster hörda i radio.

Vad drev henne under alla år?

– Jag tror att det bottnar i att jag inte tyckte att så många vuxna lyssnade på mig när jag var liten. I varje fall inte pappa. Och mamma hade fyra barn att lyssna på...

– Barn blir inte betraktade som fullständiga medborgare, det hävdar jag bestämt, säger Ylva Mårtens.

Under 2017 har hon rest fram och tillbaka till Göteborg, för att intervjua 17 barn i olika typer av stadsdelar, innerstad, alla typer av ytterstad och en skärgårdsö. Samtalen har handlat om något som förändrat deras liv.

Det är ett ganska abstrakt ämne även för en vuxen, ibland kan det ta år att inse att det var just den specifika saken som gjorde att livet tog en ny riktning. Och här har barnen varit i åldrarna 10-12 år. Den åldern då de fortfarande leker, men börjar frigöra sig och fundera på framtiden.

– Från början var tanken att vi skulle intervjua flyktingbarn, men sedan bestämde vi att vi skulle inkludera andra barn också, så att det inte skulle bli ”vi och dom”.

Backa teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson är känd för att arbeta fram pjäser som bygger dokumentärt material och intervjuer (se faktaruta).

– Backa Teater vill att allt material ska vara så autentiskt som möjligt. Man skulle ju kunna göra intervjuerna först och sedan skriva om allt till en pjäs, men här vill man ligga nära barnens eget uttryck och det tycker jag är väldigt roligt.

Det var en av skådespelarna, Elin Bornell, som först tog kontakt med Ylva Mårtens. Hon mejlade och sade att hon hört hennes radioprogram ”Barnen” och att de ville göra en pjäs som byggde på barnens egna berättelser, med Ylva som intervjuare.

– Jag ville att teatern skulle välja ut barnen, för jag tänkte att de säkert visste vad de ville ha. Först mötte skådespelarna olika grupper av barn, pratade och spexade, och så vaskade de fram de 17 som jag senare intervjuade.

Sedan träffade hon barnen i deras hemmiljö, med föräldrarna i ett annat rum. Hon vill alltid intervjua barnen ett och ett, och hon vill inte ha några föräldrar med, det påverkar berättelserna. Alla föräldrar accepterade det, och barnen också.

– Sedan har teatergruppen transkriberat alla samtal, och när jag såg samtalen i skrift så fick jag syn på mig själv lite tydligare. Jag berättar ganska mycket om mig själv, sådant jag sedan klippt bort i radioprogrammen.

– Jag gör så för att jag inte vill vara en frågemaskin, jag vill inte förhöra barnen utan prata med dem, och reflektera ibland. Ibland måste man också vara lite uppmuntrande, så att de förstår att jag tycker att det är kul att höra deras berättelser. De är inte vana vid att främmande vuxna är det.

Föräldrar är ibland ängsliga för att barnen ska säga fel saker, som kanske skulle ställa dem i en ogynnsam dager. Eller avslöja någon hemlighet.

– Men de flesta barn gör ju inte det, de är så lojala och dessutom helt beroende av sina föräldrar.

Även barnen kan vara ängsliga efteråt. En flicka var rädd för att hon ska komma och se pjäsen med klassen, och att alla ska förstå att det är henne en berättelse handlar om. I ett sådant fall kan teatergruppen till exempel ändra kön på barnet.

Hur gör du om barnen inte vill svara på vissa frågor, eller tycker att en fråga är jobbig?

– Jag brukar alltid inleda med att säga att ”är det någon fråga du tycker är obehaglig, så säger du bara att du inte vill svara på den”.

– Ofta är vi vuxna så himla rädda för att trampa fel, och det ska vi ju vara också. Men jag tror att det är bättre att ställa frågor och att barnen får veta att det är frivilligt för dem att svara.

”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter”, premiär 23/2. Backa teater.

Ylva Mårtens

Bakgrund: Radioproducent med specialitet att intervjua barn.

Radio: Började på dåvarande Skolradion i P2 1972. Startade tonårsprogrammen ”Snack” 1979 och ”Störning” 1984, båda i P3. 2000 startade hon ”Barnen” i P1, där barn fick komma till tals. Introducerade även Barnens romanpris.

Böcker: ”Vad säger barnen” (Atlas 2016) om konsten att intervjua barn, samt ”Kära lyssnare – radion som sällskap” (Carlsson 2009).

Nu: Samarbetar med Svenska Pen i ett projekt om barn och yttrandefrihet. Undervisar journalister om språkbruk.

 

Pjäsen

Titel: ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter”.

Var: Backa Teater i Göteborg.

Av: Johanna Larsson och Kristina Ros.

Regi: Johanna Larsson.

Intervjuer: Ylva Mårtens.

Urpremiär: 23 februari.

Åldersgräns: 10 år.

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.