Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Yvonne Rainer dansar än: ”Politiken håller mig vaken om nätterna”

Hennes konstnärliga karriär spänner över sex decennier. Nu är hon i Stockholm för att sätta upp verket ”Again? What now?”. DN har träffat danslegenden Yvonne Rainer mitt i repetitionerna på Weld i Vasastan.

Yvonne Rainer slutade dansa på sjuttiotalet. Som en av grundarna till inflytelserika Judson dance theater i New York hade hon bidragit till att under sextiotalet radikalt omformulera vad modern dans kunde vara. I trettio år framöver skulle hon i stället ägna sig åt filmskapande för att få tillgång till hela det språkliga registret för att uttrycka sociala och politiska idéer.

– När jag återvände till dansen insåg jag att jag kunde ta med mig en språklig rikedom genom min egen persona som talare i mina egna verk. Jag höll en mikrofon och läste, räckte över den till en dansare som stannade mitt i dansen för att läsa, säger hon.

När vi träffas i det lilla köket intill repetionssalen på Weld i Stockholm har hon nyss landat efter att ha koreograferat flera verk till den stora retrospektiven om Judson dance theater på Museum of modern art i New York. Utställningen hade undertiteln ”the work is never done” – arbetet blir aldrig klart – och Yvonne Rainer har inga planer på att gå i pension. Hon är 84 år gammal och ”tackar ja till nästan alla inbjudningar”.

– Däremot funderar jag på att dra mig tillbaka från de här långa resorna. Det här kan bli mitt sista europeiska besök, säger Yvonne Rainer, och tillägger att hon hatar att flyga.

Hon har en förkylning. Det får hon alltid när hon flyger. Men det finns det ingen tid att ta hänsyn till. Mycket av arbetet med dansarna i Weld Company återstår inför söndagens premiär av ”Again? What now?”. Roller ska omfördelas, stycken anpassas efter dansarna, texter tilläggas. Bortsett från den nyskrivna dialogen består verket av omarbetade versioner av dansstycken hon skapat de senaste tio åren.

– Jag påbörjade omarbetningen med tanken att jag skulle använda mycket fler nyhetsreferenser om det politiska tillståndet i vårt stackars land. Det blir mindre av det än jag trott. Men så har det alltid varit en del av min estetik att vara oberäknelig, säger Yvonne Rainer.

En lika framträdande del av hennes estetik handlar om det genom åren oavbrutna intresset för ”vardagliga” rörelsemönster. Som att promenera. I sina verk inspireras hon av historiska figurer som Sarah Bernhardt och Steve Martin likväl som människor på gatan. Ett av styckena i det kommande verket är tonsatt med Ike & Tina Turners ”River deep mountain high”. Det inleds med åtta dansare och lika många kuddar och stolar på scen. En efter en sätter sig dansarna ned tills bara två rör sig i takt med musiken vid tredje versen.

– Den stora frågan är vad man ska göra med dem som bara sitter. Vad gör de? Vad innebär att göra ingenting när publiken tittar på dig? Det finns nästan ingen rörelse alls. Men det behöver bearbetas, för annars tenderar folk att ”frysa” eller röra runt på huvudet för mycket. Rörelsen reduceras till ett avslappnat varande i ett rum.

Att hennes dansbegrepp innefattar synbart enkla rörelser ska inte misstas för improvisation. Till skillnad från en hel del av sina yngre koreografkollegor arbetar Yvonne Rainer aldrig improviserat. Här kan det uppstå krockar när hon ska instruera ett danskompani hon aldrig arbetat med förut.

– Mitt arbete är väldigt precist och detaljerat, säger hon.

Eftersom Yvonne Rainers egen kropp ”nästan inte har någon rörelse i sig alls” längre, är hennes koreografiassistent en nyckelperson och uttolkare. Pat Catterson har dansat med Yvonne Rainer i många år, men hon är yngre – bara i 70-årsåldern.

– Hon har ett knivskarpt minne, och kan mina verk utantill. Jag är väldigt beroende av henne, säger Yvonne Rainer.

Yvonne Rainer pratar med dansarna Anna Westberg, Kajsa Sandströmoch Robin Dingemans.
Yvonne Rainer pratar med dansarna Anna Westberg, Kajsa Sandströmoch Robin Dingemans. Foto: Beatrice Lundborg

Hon må ha tvingats sluta dansa, igen. Men det har alltid bara varit ett av hennes språk för att uttrycka sig politiskt. Senast i fredags stod hon på scen för att hålla i sin ambulerande föreläsning ”A truncated history of the universe for dummies – a rant dance”, där hon (bokstavligen) iklär sig rollen som den grekiska guden Apollo som klivit ner i jorderiket för att hjälpa människostackarna.

– Min aktivism har egentligen koncentrerats till den här föreläsningen, snarare än till dansen, under den här perioden av mitt liv, säger hon, och tillägger:

– Det är svårt att hålla jämna steg med nyhetsrapporteringen, du vet. Jag måste göra föreläsningen längre hela tiden. Och nu har den här förfärliga personen, Brett Kavanaugh, blivit inröstad i Högsta domstolen i USA. Det kommer att bli en katastrof för medborgerliga rättigheter under de kommande åren.

Hur hanterar du det?

– På ett personligt plan?

Ja?

– Det håller mig vaken om nätterna. Jag röstar, jag demonstrerar. Jag talar för de redan frälsta, men jag menar att de frälsta behöver stöd.

Titeln på det nya verket – ”Again? What now?” – antyder politisk desperation. Vad är det som händer igen, som du ser det?

– Det handlar dels om att jag gör ett nytt verk i det här sena skedet i mitt liv. ”Igen, gör hon det igen?” Men det är också: ”Är vi i den här politiska morasen igen? Hur är det möjligt? Vad gör vi nu?” Det handlar mycket om de katastrofer jag ser ske i mitt land just nu, men också om svensk politik som vrids högerut och sätter vissa demokratiska ideal i fara. Ja, vad gör vi nu?

Yvonne Rainer har mött motstånd förut. I föreläsningen talar hon, som Apollo, om när hon som dansare på 1960-talet ”närmast drevs bort från dansen av illvilliga kritiker som skrev att de hoppades att ett verkligt mord skulle äga rum på scenen”. I verkligheten återvände hon till dansen först efter en inbjudan från Michail Barysjnikovs danskompani år 2000. Hon och hennes samtida kollegor som Steve Paxton och Judith Dunn ”rev ner palatsportarna”, som hon själv uttrycker det. Ändå tvekar hon om huruvida hennes dansverk haft något bestående inflytande. Hon medger att hon inte följer yngre generationers koreografer på nära håll.

– Dans är så hermetiskt, på ett sätt, det återvänder alltid till kroppen. Det är svårt att säga om min dans påverkar någon, säger Yvonne Rainer.

Så hur känner du nu – räcker det att dansa?

– Nej, det är inte tillräckligt, och det är därför jag blandar in så mycket språk i dansen. Inte lika mycket i det här verket, men det finns andra sätt att ingripa. Och jag har lyckats få in en hel del dialog. Dansarna talar, det gör de faktiskt.

Yvonne Rainer

Dansaren, koreografen och filmskaparen Yvonne Rainer föddes i San Francisco 1934. Hon inledde sin danskarrär på 1950-talet, och grundade 1962 Judson dance theater, en avantgardistisk danstrupp, tillsammans med bland andra Steve Paxton och Ruth Emerson. ”Trio A”, ett av hennes mest kända verk, uruppfördes 1966.

Hon debuterade som filmskapare 1972 med ”Lives of performers” och regisserade ytterligare sju långfilmer innan hon återvände till dansen år 2000.

”Again? What now?” är ett nyskrivet verk som har premiär på söndag den 14 oktober på dans- och konstplattformen Weld i Stockholm. Medverkar gör dansarna: Andrea Svensson, Noah Hellwig, Robin Dingemans, Anna Westberg, Kajsa Sandström, Sybrig Dokter, Per Sacklén och Max Wallmeier.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.