Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 03:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/zivkovics-klangkatedral-ar-fargad-av-mysticism-och-fantasy/

Konsertrecensioner

Zivkovics klangkatedral är färgad av mysticism och fantasy

Norrbotten NEO gästspelar ofta söderut, här på Konserthuset i Stockholm.
Norrbotten NEO gästspelar ofta söderut, här på Konserthuset i Stockholm. Foto: Martin Jonsson Tibblin

Norrbotten NEO musicerade med elegant lätthet och bjöd stockholmspubliken på pinfärska kompositioner av konstmusik. DN:s Camilla Lundberg njöt även av en oblyg skönhet.

Det är rätt märkligt att Sveriges enda fasta ensemble för ny konstmusik bara är en septett. Att den dessutom är baserad uppe i Norrbotten.

Fast varför inte. De gästspelar ofta söderut och alltid med bra konserter, så vad spelar då postnumret för roll. Dessutom kan en septett både förmeras, förminskas och förändras – den här gången med tre nya stråkmusiker. Vilka dessutom alternerade som slagverkare i Djuro Zivkovics utomvärldsliga ”Ascend to the Citadel of Love”, där den ordinarie slagverkaren briljerade på theremin.

Theremin! Med eterofoniska vokaliser i rätta händer transporteras lyssnaren till ett sagoland, här in i Zivkovics bysantinska klangkatedral. Hans tonspråk, format och färgat av mysticism och rituell liturgi, är ett välkommet tillskott till modern konstmusik i Sverige. Det är yppigt och uttrycksfullt i ett hänryckande möte mellan andlighet och fantasy.

Ytterligare pinfärskt på programmet var Chrichan Larsons ”Bodies in motion”. Ett verk på hög abstraktionsnivå, men som likväl triggade bildassociationer. Särskilt de inledande, trevande gesterna i mörka register satte igång en sofistikerad psykologisk thriller i min inre bio. Norrbotten NEO musicerade med elegant lätthet som skapade en oväntad lekfullhet av Larsons kompositoriska konstruktioner.

Två äldre och kortare verk för pianotrio utgjorde kontrast och visade stilistisk mångfald: Tomas Hulenviks humoristiska ”Rondo” och Katarina Leymans lyriska ”A Weave of Threads”. Hulenvik idkar också rockmusik och har gjort cover på gamla kultbandet Philemon Arthur and the Dung. I hans pianotrio från 2007 finns en besläktad retsam finurlighet i ett slags collageform; sönderrivna fragment ur allehanda disparata verk.

Leymans trio är som en vacker akvarell, med sparsamma och välvalda penseldrag. En oblyg skönhet av silvriga flageoletter och skimrande pianoarpeggion.   

Läs fler texter av Camilla Lundberg och fler av DN:s konsertrecensioner