Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Zygmunt Bauman – flyger tyngdlös i tanken

DN:s Sverker Lenas möter Zygmunt Bauman i hans hem i Leeds.
DN:s Sverker Lenas möter Zygmunt Bauman i hans hem i Leeds.

Han blev en av världens mest framstående sociologer efter pensionen. I dag skriver han böcker om fenomen som människans utsatthet och samhällets förlorade hopp om framtiden.

”Mitt 90 år långa liv liknar en kyrkogård av ouppfyllda löften”, säger Zygmunt Bauman.

Zygmunt Bauman är 90 år. Han är så gammal att han var med och stred under andra världskriget, från början till slut.

Många tänkare och författare kulminerar i unga år, eller åtminstone i medelåldern, men Zygmunt Bauman verkar trotsa åldrandets tyngdlag.

Hans genombrottsbok ”Auschwitz och det moderna samhället” kom när han var 64 år, samma år som muren föll 1989. Efter pensionen har han med en arbetsnarkomans frenesi gett ut i genomsnitt en bok om året och etablerat sig som en av världens mest framstående sociologer. Han skulle kunna vara med i en reklamfilm för ett pensionsförsäkringsbolag som vill berätta att livet inte slutar vid 65.

Nyligen sågs han i en annan film, den svenska dokumentärfilmen ”Swedish theory of love”, där han talade om individualismens illusioner. När jag mejlar en intervjuförfrågan kommer svaret efter bara några minuter: Jag och en fotograf är välkomna till hans hus utanför Leeds i Storbritannien i slutet av april. Bara vi kommer så tidigt som möjligt på morgonen eller efter kl 15 på eftermiddagen, eftersom han numera börjat ta siesta efter lunch ”för att få ett andra arrende av livet”.

Han ber mig också att mejla en lista med ämnen som jag vill ta upp under intervjun, ”för att använda vår tid tillsammans effektivast möjligt”. Pigg 90-åring, tänker jag före resan.

Klockan 15 en onsdagseftermiddag ringer jag och fotograf Magnus Hallgren på dörren. Närmare bestämt ringer vi på tre olika dörrklockor, i tur och ordning. Alldeles intill går en trafikerad bilväg och bullret gör det svårt att höra om någon av dem verkligen fungerar.

Sedan knackar vi på ytterdörren, i några minuter. Det brittiska, vitrappade huset utanför Leeds är till hälften övervuxet av murgröna. Gången mellan grinden och farstun har nästan gett vika åt den vintergröna, vildvuxna trädgård som inte ser ut att vara ansad på många år och på gräsmattan står ett vitt plastmöblemang som är på väg att täckas av slingerväxter.

Det enda tecknet på liv är en naken energisparlampa i hallen. Men den kanske är tänd bara för att skrämma bort inbrottstjuvar?

– Fick du något telefonnummer? frågar Magnus Hallgren.

– Nej, tyvärr, mumlar jag och hör samtidigt hur dumt det låter. Tänk om han är bortrest?

Faktum är att jag heller aldrig fick något svar på mitt mejl en vecka tidigare med intervjufrågor om allt från modernitet, teknologi och konsumism till moral, migration och ojämlikhet.

Foto: En filosofs filmer – Chabrol-dvd:er och sci-fi-rullen ”Her”. Foto: Magnus Hallgren

Halvt uppgivna ställer vi oss och stirrar in i något som liknar ett dunkelt, övergivet arbetsrum: brunmurriga lädermöbler, antika teakbord, heltäckningsmatta och bågnande bokhyllor.

Där syns också en ljusare, silvergrå gestalt som bryter av mot det brunmurriga skinnmöblemanget. Det är han! Klädd i en tunn ljusgrå polotröja i samma nyans som håret rycker gestalten till när jag bultar på fönstret alldeles intill.

– Det är inte så bra i dag. Ledgångsreumatism, knarrar Zygmunt Bauman vid ytterdörren. I hallen hänger en inramad affisch med ett budskap som trotsar dagsformen: ”Om du slutar röka, dricka och ha sex lever du inte längre, det bara verkar så!” Under den dödsföraktande planschen har Zygmunt Bauman lutat sin promenadkäpp med ergonomiskt gelhandtag.

– Jag är egentligen inte i skick att göra den här intervjun. När man går på smärtstillande blir man yr i huvudet och sömnig, och det är inte särskilt gynnsamt för klart tänkande. Men eftersom ni har åkt så långt ska jag i alla fall försöka.

Lyssna, jag är en gammal man. Jag har levt under väldigt många regimer, mycket hopp och väldigt många löften. Inte ett enda besannades. Så därför är jag aningen skeptisk.

Rörande nog har han dukat fram en lyxfika med stark saft, kakor, salta pinnar, chilifrukter fyllda med färskost och delikata skaldjursröror serverade i små snäckskal. Om Bauman uthärdar sin smärta stoiskt verkar han ha ett motsvarande epikureiskt förhållningssätt till konceptet afternoon tea.

Väl nedsjunken i en djup fåtölj plockar han fram en bok och tre utskrivna essäer som han räcker över.

– Här är min nya bok ”Flytande ondska”. Du frågade om något liknande Förintelsen skulle kunna hända igen nu när det moderna samhället har blivit mer flytande? Svaret finns i första kapitlet. Och här är tre texter från en kommande bok som jag skriver färdigt i sommar, bara jag blir av med min smärta. Du kan citera från de här texterna som svar på dina frågor.

Jag kastar ett snabbt öga på texterna och inser att det skulle vara omöjligt: meningarna är akademiskt skrivna, långa och vindlande med massor av inskott.

Nej, några frågor visar sig gå bra trots allt. Bauman, vars hörsel är mycket dålig, hör några enstaka ord, varefter han associerar till en av de frågor jag mejlat en vecka tidigare, och som nu ligger utskrivna i hans knä.

– Dina frågor är skarpsinniga och, som britterna säger, rakt på, bull’s eye. Men de är för många. De skulle räcka till åtskilliga volymer av forskning. Jag gillar inte att multiplicera ämnen, utan att gå på djupet. Hellre djup än bredd!

Foto: Kunskapens trädgård. Det vita plastmöblemanget på Baumans bakgård, till hälften täckt av slingerväxter. Foto: Magnus Hallgren

Baumans genombrottsverk ”Auschwitz och det moderna samhället” visade att Förintelsen delvis möjliggjordes av det moderna samhället. Boken vidgade förståelsen av folkmordet från att vara en direkt konsekvens av nazismen till att också peka på mekanismer i vårt eget samhälle.

Zygmunt Bauman har själv judiskt påbrå. När Nazityskland invaderade Polen 1939 flydde familjen till Sovjetunionen varefter han gick med i den polska armé som stred på Sovjets sida mot nazisterna. Vid freden 1945 fick han medalj för sitt mod på slagfältet.

Men om Förintelsen har Zygmunt Bauman pratat förut. När frågorna måste ransoneras väljer jag att i stället att ta upp hans något mindre kända kritik av konsumtionssamhället, som har fått en framträdande plats i hans kulturkritik sedan 00-talet.

2008 kom boken ”Konsumtionsliv” på svenska, där han beskriver konsumismen som ett tillstånd av evig otillfredsställelse. Också dagens kultur, skriver han i boken ”Culture in a liquid modern world”, handlar mer om lockelse och förförelse än om folkbildning och normbildning: ”Kulturens funktion är inte att tillfredsställa existerande behov utan att skapa nya – och på samma gång upprätthålla behov som redan skapats eller hålla dem permanent ouppfyllda.”

Jag undrar om han ser någon koppling mellan konsumism och moral, mellan ett samhälle som skriver ut ökad tillväxt som medicin på sina krämpor samtidigt som det står handlingsförlamat inför sina stora ödesfrågor?

Svaret kommer som en talad essä. Det börjar med Rosa Luxemburgs teori om att kapitalet alltid måste erövra nya territorier för att kunna reproducera sig självt. Rosa Luxemburg var verksam i början av 1900-talet när europeiska kolonialmakter konkurrerade med varandra om att erövra nya territorier och etablera nya koloniala administrationer.

– Vad Rosa Luxemburg inte tänkte på var uppfinningsrikedomen i det kapitalistiska systemet: förmågan att förnya sig inte genom att erövra nya territorier, utan genom att väcka nya, tidigare icke-existerande behov och begär, att skapa marknader.

Han exemplifierar med det skapade behovet att bära med sig vatten på flaska, och pekar på hur julen förvandlats från en tid för traditioner och religiösa känslor till ett tillfälle för shopping.

– Alla vägar till lycka och till att uttrycka omsorg och kärlek går i dag genom affären. Du kanske har barn? Om du är far antar jag att du älskar ditt barn. Kärlek betyder att man vill tillbringa mer tid med den personen, att hjälpa honom eller henne genom svåra utmaningar i livet.

– Kanske kommer din dotter hem från skolan en kväll och berättar om en hemsk mobbare, en svår läxa eller bara om allt spännande som hänt där ute under dagen. Du är en älskvärd person och hon vill anförtro sig. Men du har ingen tid. För du är en väldigt viktig journalist och har din mobiltelefon på dig, vilket innebär att du aldrig lämnar kontoret, oavsett om du är på semester, i sängen eller pratar med din fru eller ditt barn.

– Samtidigt har du ett jobb att sköta, och eftersom du älskar ditt barn måste du lyda för annars får du inga pengar och kan inte uttrycka din kärlek genom att köpa saker som ditt barn gärna vill ha. Det är en svår konflikt eftersom du måste arbeta övertid, oupphörligen, om du vill vara någon på ditt kontor och göra karriär och försörja din familj. Å andra sidan gör du det till priset av din kärlek. Jag tror inte att någon är fullständigt immun för konflikten.

Foto: Zygmunt Bauman. Foto: Magnus Hallgren

Inte ens du? försöker jag flika in. Med sin fru Janina, som gick bort för sju år sedan, fick Zygmunt Bauman tre döttrar. Från tidigare intervjuer vet jag att han ogärna besvarar personliga frågor och en kollega från universitetet i Leeds har beskrivit honom som ”en välgarderad personlighet”. Men i det här fallet verkar det mest handla om hörapparaten som inte snappar upp min motfråga:

– På något sätt, i djupet av våra hjärtan har vi alla samma problem. Jag kunde inte vara där hos min fru, min dotter eller son som är så kär för mig. Men jag går till butiken och uppfyller deras önskningar genom att komma hem med en present. En mycket vacker present. Det är vad jag kallar erövringen av moralens marknad. Marknaden bestämmer i dag över uppfyllandet av moraliska regler.

Minst hälften av böckerna i rummet har titlar på polska. Också Zygmunt Baumans eget liv har präglas av den egenskap han i sina senare verk kallar ”flytande”. Beteckningen var ett försök att precisera det samhällstillstånd som andra har kallat ”postmodernt” eller ”senmodernt” och pekar på att ingenting förblir beständigt i en värld där identiteter, relationer och institutioner befinner sig i konstant förändring.

Efter att ha återvänt till Polen efter krigsslutet 1945 blev Zygmunt Bauman befordrad till major i en specialstyrka som bekämpade ukrainska rebeller. Men 1953, efter att fadern kontaktat den israeliska ambassaden i Warszawa med avsikten att emigrera till Israel, blev han plötsligt uppsagd. Det var första gången Zygmunt Bauman förlorade jobbet på grund av sitt judiska ursprung. Andra gången var när en antisemitisk utrensning utfördes i Polen 1968. Zygmunt Bauman och hans fru emigrerade då till Tel Aviv i Israel, men hade svårt att försonas med landets nationalistiska stämningar.

I stället hamnade han i Leeds, där han också har blivit kvar i samma 1930-talshus sedan 1972 – som om det trots allt var möjligt att skapa sig en fast punkt, en traditionellt inredd engelsk härd mitt i en ostadig värld. Mer glamorösa jobberbjudanden från lärosäten som Yale har strömmat in, men makarna Bauman fick nog av flytt och flykt i unga år. Enligt en intervju i The Guardian med den tidigare kollegan från universitetet i Leeds trivs Zygmunt Bauman förträffligt i Leeds, där ”han fann ro, tystnad och en förutsägbar miljö”.

I ljuset av sin exil är det inte överraskande att migration och identitet är två framträdande teman i hans skrivande. Jag undrar hur han ser på dagens flyktingvåg, som också sköljer in över Europa.

– Migrationen som sådan är inget nytt fenomen, våra nomadiska förfäder blev bofasta relativt sent i mänsklighetens historia. Men intensifieringen av migrationen kom med moderna tider. Varför? För att moderniteten producerar överflödiga människor. En orsak är det vi kallar ekonomiskt framsteg, som betyder att det som gjordes i går med högre utgifter och fler arbetare i dag kräver färre människor och mindre utgifter. Vilket betyder att folk som lever och arbetar på traditionella sätt inte längre klarar av att försörja sig i det territorium som genomgått ekonomiska framsteg.

Han jämför med den svenska emigrationen till Amerika på 1800-talet. Så länge Europa var den enda kontinenten som gick in i det moderna tillståndet hade den privilegiet att kunna utlokalisera sin överflödiga befolkning till andra kontinenteter.

– Men vad som har hänt med start från andra världskriget är att riktningen för migrationen har ändrats. Den moderna livsstilen existerar redan över hela världen och nu producerar alla länder överflödiga människor. Nu går migrationen in i Europa i stället för ut. Jag kallar det ”Imperiet migrerar tillbaka”, säger Bauman med ett spjuveraktigt leende som avslöjar en oväntat popkulturell referens till ”Star wars”-filmen ”Rymdimperiet slår tillbaka”.

Foto: Zygmunt Baumans kök. Foto: Magnus Hallgren

Runt den stora platt-tv:n i rummet ligger dvd-filmer av Alan Resnais, Claude Chabrol, men också sf-filmen ”Her”. På en av väggarna hänger en inramad teckning av en människa som håller på att drunkna. Katastrofen sker mitt framför ögonen på passagerarna på en båt. På däck finns flera livbojar, men i stället för att erbjuda livbojarna som räddning till den drunknande har passagerarna trätt dem över sina huvuden, i ögonhöjd, så att de slipper se något. ”Le crime d’indifférence” – likgiltighetens brott – är titeln.

Ett av skälen till att många européer vänder flyktingarna ryggen är enligt Zygmunt Bauman att de, omedvetet eller inte, betraktas som varsel.

– Redan under 1930-talet, då människor flydde från Hitler, sa Bertolt Brecht, den tyske dramatikern: ”Migranterna här är dåliga nyheters budbärare.” Vad han menade är att människor upplever dem som vandrande annonspelare för de faror som tornar upp sig också över dem själva: ”De var inte här i går. Kanske var de hemma, som vi är, människor som var nöjda med sina liv, som vi är, som hade ägodelar som de gillade, som vi har, och titta nu vad som nu har hänt!”

– Migranterna är globaliseringskrafternas avantgarde. Flyktingarna från Syrien är särskilt skrämmande, eftersom de flesta är medelklass och påminner om oss själva.

Att flyktingtillströmningen på vissa håll leder till öppna utbrott av rasism och snabb uppgång för högerpopulistiska rörelser kommenterar Zygmunt Bauman med en fabel.

– Känner du till berättelsen om haren och grodan? Haren var den räddaste av alla djur. Den var övertygad om att alla andra djur var mycket mäktigare och att den måste springa för livet så fort de ser ett annat djur. Men en gång hände det att haren kom till en liten damm där det fanns en groda. Och åsynen av den springande haren fick grodan att förskräckt hoppa ner i vattnet. Det var en väldigt trevlig upplevelse för haren, för plötsligt upptäckte den att den inte var längst ner på botten, att under dess egen botten finns en annan botten.

En verklig, historisk motsvarighet utspelades enligt Zygmunt Bauman i USA efter amerikanska inbördeskriget. När slavarna släpptes ut från de besegrade sydstaternas plantager uppstod konflikter med fattiga vita, som då hade börjat kallas white trash. I Baumans fabel hade de rollen som haren.

– De svarta hamnade nedanför dem, på den andra botten. Tidigare ansågs de inte vara mänskliga, utan bara en del av plantagerna. Nu fanns plötsligt ett närliggande föremål för all ilska och hat, några ännu svagare. Jag tror att något liknande pågår i dagens Europa. Människor som redan är underprivilegierade, som känner sig orättvist behandlade och förvägrade sin rätta position i samhället upptäcker plötsligt att här finns personer som har ännu färre rättigheter.

Politiker villiga att kanalisera alla bultande harhjärtans förargelse saknas heller inte i dagens Europa. Zygmunt Bauman nämner bland andra Frankrikes president François Hollande, Front nationals partiledare Marine Le Pen, ungerska Fidesz partiledare Viktor Orbán och republikanernas väntade presidentkandidat Donald Trump. I sin senaste bok ”On the world on ourselves” beskriver Bauman frestelsen i att ansluta sig till en stark ledare som ett erbjudande om att slippa undan oket av allt ansvar: ”Nästan som en paradisvision där inget spöke av ansvar för onda gärningar hemsöker oss.” En av de opublicerade texterna, från hans kommande bok ”Retrotopia”, tar också upp prekariatets existentiella osäkerhet som en förklaring till att den politiska himlens stigande stjärnor just nu är populister.

– Prekariatet är människor som går i lösan sand, utan fast mark under fötterna, och omfattar både vad vi brukade kalla proletariatet och medelklassen. Deras existentiella osäkerhet kommer dels av omöjligheten att kunna förutse sin framtid, som inte har någon logisk koppling till deras handlingar. Dels av impotens, i den meningen att ”även om jag visste vad jag skulle göra kommer jag inte att kunna stoppa katastrofen”. I dag har vi slutat tro på det goda samhället. Den mest populära idén är i stället att skära ut en bekväm nisch åt sig själv och de närmaste, i en värld som är bortom räddning.

Migranterna är globaliseringskrafternas avantgarde. Flyktingarna från Syrien är särskilt skrämmande, eftersom de flesta är medelklass och påminner om oss själva.

Bauman kritiseras ibland för att vara för pessimistisk. Jag frågar om han ser några positiva utvecklingar i dagens värld, till exempel några av globaliseringskritiska sociala rörelser han själv inspirerat? Jag nämner också att han någonstans har beskrivit slow food-rörelsen som en lovande motkultur.

– Lyssna, jag är en gammal man. Jag har levt under väldigt många regimer, mycket hopp och väldigt många löften. Inte ett enda besannades. Så därför är jag aningen skeptisk. Vi rör oss från ett hopp till ett annat, men när jag ser tillbaka på mitt 90 år långa liv liknar det en kyrkogård av ouppfyllda löften. Det är inte ett argument för att vi ska sluta leta nya lösningar.

Vi förbereder oss på att runda av, men Zygmunt Bauman vill fortsätta intervjun. Nu står han upp, med en hand på sin tv som stöd, och verkar förtränga ledgångsvärken på fortsatt stoiskt manér.

Han pratar om skilsmässan mellan makten och politiken, om dagens historiskt sett extrema ekonomiska ojämlikhet. Han refererar till sociologen Manuel Castells, filosofen Peter Sloterdijk och ekonomen Guy Standing och plötsligt har han så mycket energi att han understryker vissa yttranden med små nigningar.

Läs mer: Maciej Zaremba möter Zygmunt Bauman

Flera gånger ler han, som om ansatsen att analysera samhällets beskaffenhet fick sinnet att lämna kroppens ledgångsvärk svävande några decimeter under sig. Hur orkar han? Eller är det just denna oupphörliga analys av samhällets mekanismer som håller lågan vid liv?

Till slut blir i alla fall kroppens dragningskraft för stor.

– Ah, jag tror det är tillräckligt. Jag mår sämre och sämre.

Efter några snabba fotosessioner, då Zygmunt Bauman använder de sista krafterna för att röka sin pipa, som han gärna vill ha med på bilderna, får vi bråttom att ta oss ut ur huset.

Det är först på väg därifrån som jag upptäcker att jag i brådskan att komma ut ur huset har råkat rafsa åt mig hans utskrift av mina mejlade intervjufrågor. Under vissa frågor har han gjort små anteckningar, de flesta i svårtydd handstil. Men ett svar syns tydligt, förvånande nog under en av de personliga frågorna som han annars var ovillig att besvara: ”Vad gör dig lycklig eller, som du föreslår som alternativ till lycka i din senaste bok, ger dig en känsla av värdighet?”

Svaret består av tre små ord:

”Väl utfört arbete.”

Den 15 maj kl 15-18 framträder Zygmunt Bauman som huvudtalare på Berns i Stockholm under det publika seminariet ”Cosmopolitism, modernism och judaism”. Andra deltagare är Lars Dencik, Diana Pinto, Göran Rosenberg, Agneta Pleijel, Natan Sznaider och DN:s kulturchef Björn Wiman, som är moderator.

Fakta. Fem nya och kommande verk av Zygmunt Bauman

”Culture in i liquid modern world”, 2011

Hur förändras kulturen i en flytande modern värld? Pierre Bourdieus analys har blivit inaktuell. Den nya kulturelitismen består i stället av att vara en allätare av högt och lågt. Kulturen har övergett sina forna uppgifter att förädla och folkbilda för att i stället förföra.

”Does the richness of the few benefit us all?”, 2013

Gör upp med föreställningen att det bästa sättet att hjälpa fattiga skulle vara att tillåta de rika att bli rikare. Analysen liknar nationalekonomen Thomas Pikettys och menar att tidigare klasstrukturer har ersatts av en ordning där den översta procenten blivit extremt rik.

”On the world and ourselves”, 2015

En samtalsbok tillsammans med Stanislaw Obirek med rymliga resonemang kring frågan om ondskans ursprung.

”Liquid evil”, 2016

Kartlägger ondskans nya uttryck. Om ondskan tidigare koncentrerades i händerna på nationalstater har den i dag blivit mer genomträngande och mindre synlig. Zygmunt Bauman (och hans medförfattare Leonidas Donskis) menar att ondskan i dag har flyttat in i privatiserade sociala rum.

”Retrotopia”, kommande bok

Handlar om besvikelsen kring framtiden när regeringar runt omkring i världen inte längre kan leverera vad de lovar. Retrotopia är en sammansättning av orden retrospektiv och utopia. Zygmunt Bauman menar att en tidigare politik som strävade mot det utopiska har ersatts av det selektiva minnets politik, som förskönar bilden av ett förflutet samhälle.

Fakta. Zygmunt Bauman

Född: 1925 i Poznan, Polen.

Utbildning: Läste sociologi och filosofi på universitetet i Warszawa under åren efter andra världskriget, parallellt med sin militärtjänst.

Familj: Gifte sig med Janina 1948 och fick tre döttrar: konstnären Lydia, arkitekten Irena och matematikprofessorn Anna.

Akademisk yrkesbana: 1954–68 universitetet i Warszawa, 1968–70 universitetet i Tel Aviv, 1972–90 universitetet i Leeds.

Så gjordes intervjun

Text: Sverker Lenas

Om intervjun: På bild röker Zygmunt Bauman ofta pipa, men ett par fulla askkoppar i tv-rummet vittnade om att även cigg kan gå bra.

Foto: Magnus Hallgren

Om fotograferingen: Zygmunts hem var fantastiskt med sina detaljer och sin murgröna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.