Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-20 13:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/agneta-pleijel-dar-ska-man-lasa-bengt-anderbergs-stoppade-amorina/

KULTUR

Agneta Pleijel: Där ska man läsa Bengt Anderbergs stoppade ”Amorina”

Hisingen blir världens centrum i Bengt Anderbergs lysande ”Amorina”.
Hisingen blir världens centrum i Bengt Anderbergs lysande ”Amorina”. Foto: Ingvar Andersson

I veckan kom nyheten att Bonniers stoppar en nyutgåva av Bengt Anderbergs ”Amorina”. Det har klagats på boken grova språk och romanen drogs tillbaka från projektet ”Göteborg läser”. Författaren Agneta Pleijel förklarar varför man visst ska läsa rabulisten Bengt Anderberg.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Jag vet mig aldrig riktigt ha läst en roman som liknar ”Amorina” av Bengt Anderberg. Han har själv kallat den för ”min släkts otroliga och därför hopljugna” öden under ett tidspann från cirka 1830 och drygt hundra år framåt.

Det är alltså en släkthistoria. Det är också berättelsen om en stad, mest den del av Göteborg som bär namnet Hisingen. Det kan dessutom sägas vara en författares inre presentation av sig själv. Men mest av allt är ”Amorina” en svindlande roman om kärleken. Den kom ut 1999 och blev författarens sista bok och själv närmade han sig 80-årdagen.

När jag under 1960-talet studerade i Göteborg var Anderberg redan något av en legend, känd för ett mångskiftande författarskap och inte minst för romanen ”Kain” 1948: ett rungande angrepp på militär och kyrka och till den grad sexuellt frispråkig att han riskerade ett sedlighetsåtal.

Jag träffade honom aldrig. Men under större delen av 1990-talet, då jag som författare samarbetade i Bibelkommissionen med översättningen av Gamla Testamentet inför Bibel 2000, läste jag åtskilliga av hans kommentarer till det pågående arbetet. (Han hade tidigare deltagit i översättningen av Nya Testamentet). Hans synpunkter var alltid kvicka, respektlösa och spränglärda.

Denne rabulist kunde sin Bibel utan och innan.

”Amorina” bär minst av allt prägeln av ett ålderdomsverk; romanen sprudlar av vitalitet och språklig virtuositet. Romanen har ett ”jag”, en pojke uppvuxen utan föräldrar men hos sin farmor, farfar och farfarsfar på Hisingen. Den senare har egna minnen från napoleonkrigen i Europa.

Texten nedan är Agneta Pleijels efterord i den stoppade nyutgåvan av ”Amorina”.
Texten nedan är Agneta Pleijels efterord i den stoppade nyutgåvan av ”Amorina”. Foto: Claudio Bresciani/TT

Familjen är politiskt röd, man tror och hoppas på socialismen. Det är en lika materiellt fattig som emotionellt varm miljö. Romanens berättarjag, pojken, sägs ha anlänt till familjen i en sockerlåda ställd på stugans trappa av några okända som inte kan dra försorg om honom, men vill att han ska växa upp hos sin släkt. Farmor och farfar tar med glädje emot honom.

Det är berättelsens startpunkt, som nästan omärkligt glider över i ett flöde av berättelser om andra av Hisingens invånare. På Hisingen är det armt och knalt, det är klippigt, bergigt och vilt, men aldrig har väl området fått en mer levande skildring än denna, långt före sovstäder, varv och modern bebyggelse.

Hisingen blir ett sorts världens centrum, målat med hjälp av en naturpoesi som läsaren tappar andan inför. Livsödena som återges är många och oavbrutet fängslande tack vare Anderbergs språk, som låter läsaren komma nära dem han skildrar, både på insidan och utsidan. Författaren vet att människan är en syndare av naturen, och att erotiken liksom spriten är en snara och frestelse, samtidigt som kärleken är livets innersta och största kraftkälla.

En central gestalt är tant Lydia, temperamentfull och lättfärdig. Hon är mor till flera av romanens barn med olika och för det mesta oidentifierade fäder. Hon hamnar på grund av sitt leverne på Älvsborgs fästning, varifrån man kan höra hennes underbara sång långt ut över älven.

I ”Amorina” möter läsaren den tidiga socialismen, men också kända liberaler som Handelstidningens chefredaktör SA Hedlund med sommarbostad på Hisingen, och hans gäst och medarbetare, skalden Viktor Rydberg. Vi får tillfälle att bekanta oss med swedenborgianerna i Göteborg, dessutom även med Swedenborg själv som ängel på ett lätt svajande moln, i konversation med anhängare på Älvsborgs fästning.

På ett mästerligt sätt förmår Anderberg väva in de enskilda ödena i tidens europeiska konflikter, politiska och religiösa

Genom de vägar som romanens personer tar sig vidgas scenen. I Bremen, där en av de manliga huvudpersonerna hamnar, träffar vi på den skurkaktige Almgren, alias skalden Jonas Love Almqvist på flykt, som super med honom och rått bestjäl honom. Vi får också inblick i anabaptisternas (vederdöparnas eller teosofernas) centrum på Visingsö.

På ett mästerligt sätt förmår Anderberg väva in de enskilda ödena i tidens europeiska konflikter, politiska och religiösa. Han släpper aldrig sina gestalter ur sikte, varken de för eftervärlden okända eller dåtidens kändisar. Alla skildras med sina inre konflikter och genom sina motsättningar till omvärlden. Anderberg är en lysande människoskildrare. Var och en omfattas av hans underfundiga humor, hans vidsynta acceptans och insiktsfulla blick.

Somliga är skurkar, det behöver inga vidare kommentarer. Andra är infogade i konflikter och dilemman som var och en kan känna igen sig i. Även om romanen tar med oss på färder i både den gamla och den nya världen – utvandringen till Amerika pågår – är Göteborg eller Hisingen ett världens nav.

Det vill säga: våra vardagliga liv. Och kärlekens roll i dem.

En av de vackraste kärlekshistorierna i romanen är den mellan grönsaksförsäljaren Jänkel och överklassflickan Amanda. Deras kärlek är från bådas sida lika stark. De trotsar klassgränser, fördomar och patriarkal illvilja med ett mod och en flödande sinnlighet som gör att läsaren tar dem till sitt hjärta. Anderberg lyckas berätta om dem utan att förfalla till romantiska klichéer.  De får, trots illavarslande hot från en fientlig omvärld, en son.

Det som gör ”Amorina” till en så drabbande läsning är att den också berättar om förlusternas roll i människans liv

Historien om Jänkels och Amandas kärlek gör, bland flera andra, romanen till en kärlekens Höga visa. Och, om man så vill, till en lovsång till kvinnan. Amorina är namnet på alla älskade och älskande kvinnor (detta säkert med en hänsyftning till Jonas Love Almqvists gestalt Amorina).

Hur Jänkels och Amandas kärlekshistoria får sitt olyckliga slut ska här inte avslöjas. Men att pojken som hittades på trappan till farmors, farfars och farfarsfars stuga visar sig vara samma person som bokens berättare är logiskt. Han är med andra ord frukten av Amandas och Jänkels kärlek.

Det som gör ”Amorina” till en så drabbande läsning är att den också berättar om förlusternas roll i människans liv. Utan förluster levs inget liv. Men en bok som på en och samma gång är en berättelse om en stad, en europeisk idéhistoria, en kunnig guide till religiösa idévärldar och en oavbrutet hisnande äventyrsskröna – hur ska man kunna ge den en sammanfattande benämning?

Jag ska erkänna att jag går bet på det. Men jag vet att Anderberg lyckades med något som är få författare förunnat, nämligen att göra sin sista bok till ett krön i författarskapet. På sätt och vis är den ett testamente som kan föda ett förnyat intresse för författaren Anderberg som skapande människa.

Att romanen nu ges ut på nytt är en påminnelse om Bengt Anderbergs viktiga roll i svensk litteratur. Ett bättre val än ”Amorina” i projektet Göteborg läser har jag svårt att föreställa mig.

Läs mer:

N-ordet och grovt språk stoppar Anderbergs ”Amorina”

Ämnen i artikeln

Göteborg

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt