Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-25 16:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/aischylos-tragedi-perserna-star-psykoanalysen-forbluffande-nara/

BÖCKER | RECENSION

Aischylos tragedi ”Perserna” står psykoanalysen förbluffande nära

Bild 1 av 2 Dionysosteatern i Aten där Aischylos tragedi ”Perserna” hade premiär 472 f Kr.
Foto: Gianni Dagli Orti/TT
Bild 2 av 2 En byst av dramatikern Aischylos från omkring 20 f Kr. Finns på Neapels National archaeological museum
Foto: Naples National Archaeological Museum

Jan Stolpes och Lars-Håkan Svenssons nyöversättning av Aischylos tragedi ”Perserna” om det lilla landet som besegrar det stora är en beundransvärd balansakt. Jag vill omedelbart se den spelad på scenen, skriver Leif Zern.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Jag såg mitt första grekiska drama 1954. Det var ”Orestien” på Dramaten, ett ambitiöst initiativ av min svensklärare i realskolan. Olof Molanders uppsättning gick 23 gånger och är teaterhistoria. Mitt enda minne av den långa kvällen är väktaren som i nattens mörker spejar efter tecken på Trojas fall: ”O gudar, tar då mödan aldrig slut!”

Jag minns inte ens Anita Björks Kassandra – Anita Björk som ett par år senare skulle erövra mitt hjärta som Tintomara i Alf Sjöbergs uppsättning av ”Drottningens juvelsmycke”.

Jag tror att det är så de flesta har bildat sig en uppfattning om det antika grekiska dramat, som en form av högstämd poesi. Emil Zilliacus översättning av ”Orestien” är majestätisk och inbjuder till recitation. Av de tre stora tragöderna är det Euripides som fortfarande klassas som den mest spelbara. Hans bästa pjäser ger en föraning om Shakespeares komedier, medan Aischylos ”Perserna”, den äldsta av alla bevarade tragedier, står kvar som en äreport över ett störtat imperium. Fortfarande Zilliacus:

Ve, ve! Ve, ve! Vad kval, vad kval!
Åh, åh!
Sucka, stöna, förkrossa din själ!

Ibland behöver ett klassiskt skådespel väckas till liv av ett nytt kapitel i historien, ett paradigmskifte. Teaterns konjunkturkänslighet är ett glömskans rike. Där sover mästerverk medan vi ägnar oss åt ögonblickets konst.

Detta har hänt. Ett stort land, ett imperium, har angripit ett litet grannland. Det stora landet har en överlägsen krigsmakt och tvivlar inte på att det kommer att segra. Så händer det oväntade: det lilla landet besegrar det stora landet.

När ”Perserna” hade premiär på Dionysosteatern i Aten år 472 f Kr var pjäsens innehåll i stora drag känt för publiken. Grekerna hade åtta år tidigare besegrat perserna i slaget vid Salamis. Aischylos hade själv deltagit i striderna, liksom vid Marathon år 490, där hans bror Kynegeiros fick handen avhuggen och förlorade livet. Bland festivalföreställningens 15 000 åskådare fanns inte så få som kunde jämföra sina minnen av kriget med framställningen på scenen.

”Tala om samtidsdramatik”, som Jan Stolpe skriver i förordet till sin och Lars-Håkan Svenssons nyöversättning av det 2 500 år gamla dramat. Det är omöjligt att läsa ”Perserna” utan att tankarna går till ett aktuellt exempel i Europa. Här sitter vi nu, på första parkett.

Aischylos ”Perserna”.
Aischylos ”Perserna”.

Man förväntar sig att Aischylos med sin tragedi skulle fira segern och skapa en myt omkring den. I stället vänder han på perspektivet och skildrar hela förloppet ur persernas synvinkel. Inte med förakt eller ironi, snarare med empati och respekt för den förlorande sidan. Spelplatsen är det persiska kungapalatset, där kören – tio äldre män – väntar på nyheter från fronten, allt oroligare när dessa dröjer.

De församlade ser framför sig hur ”vår kung och hans stadsplundrarhär” på en bro av sammanflätade skepp har stigit i land på grekisk mark. Blomman av Persiens ungdom. Det kan inte sluta illa. Eller?

Kungen är Xerxes, son till den döda Dareios och änkedrottningen Atossa. Det är den senares entré som ger näring åt farhågorna när hon berättar om sina nattliga drömmar, bland annat denna:

Då fick jag se en syn som skrämde mig så att
jag stelnade av skräck: en örn som sökte skydd
på Foibos altare. Ty efter kom en falk
som klöste den i huvudet med sina klor.
Och örnen bara kröp ihop och lät det ske.

Snart anländer budbäraren – alltid en budbärare i den grekiska tragedin – som kan bekräfta att det var en sanndröm. Persiens rikedom ”har krossats med ett enda slag och blomman av ditt folk har vissnat ner och dött”. Inte ens övertaget med tusen skepp har lyckats hindra att Salamis stränder ”liksom farvattnen runt ön är fyllda av lik”. Xerxes befinner sig på flykt.

Aischylos skriver åskådligt som det vittne han varit, detaljrikt och utan att varna för otäcka bilder. Här saknas både en inre och en yttre konflikt av det slag vi förknippar med tragedins dramaturgi. Här finns inga motsvarigheter till kraftmätningen mellan Antigone och Kreon eller en Oidipus i strid med sina demoner. ”Perserna” liknar mer en klagosång utan andra åhörare än publiken eller, som i det här fallet, läsaren. Formatet är därtill begränsat till ett 40-tal sidor i den aktuella volymen. Både historiker och teaterkritiker har frågat sig om detta är ett skådespel eller en kantat.

Då blundar man för det som är Aischylos ärende – att utsätta publiken för det vi inte kunde föreställa oss, det andra, det bortträngda. Platons skräck. Att inte veta. Tragedin står psykoanalysen förbluffande nära. Det är ingen slump att Dareios vålnad kallas upp ur graven för att påminna Atossa om någonting elementärt: ”Lidandet är nu den lott som blivit människans.”

Spöken och vålnader är populära i tragedierna, som Simon Critchley lakoniskt konstaterar: ”I tragedin förblir de döda inte döda och de levande är inte helt och hållet levande” (”Tragedy, the Greeks and us”, 2019).

Aischylos som byst.
Aischylos som byst. Foto: Ruslan Gilmanshin/Alamy

Att läsa Jan Stolpes och Lars-Håkan Svenssons översättning är som att byta plats med perserna. ”Vad säger du? Ska inte vår armé få ta sig oskadd från Europa över Helles sund?” Man hör hur det låter när Xerxes och hans män inser att slaget är förlorat. Det finns en röst i repliken. Om Emil Zilliacus förlägger handlingen till en diktad sfär, lyckas Stolpe och Svensson placera den i teaterrummet, i spelögonblicket.

”Perserna” har ofta vållat huvudbry, inte bara av dramaturgiska skäl. Edward Said tycker sig se orientalism i beskrivningen av perserna som förvekligade, gråtande och njutningslystna, till skillnad från de krigsdugliga och främlingsfientliga atenarna. Det är en invändning som bortser från att även greker gråter på scenen.

Vad är en tragedi? Jean-Pierre Vernant, en av de främsta på området, skriver i en av sina essäer att det antika grekiska dramat handlar om hur en person kan drabbas av ett nederlag eller en katastrof på grund av ett misstag som vem som helst kunde göra sig skyldig till. Det behöver varken vara ondska eller brist på vanligt förstånd. Om tragedin har ett budskap – eller bär på en kunskap, som Vernant föredrar att kalla det – är det att erinra om de krafter och blinda mekanismer som styr den mänskliga tillvaron.

Oraklet hade varnat Xerxes för att starta krig. Nu vittnar högar av lik om hans högmod. En gräns är passerad. I flera grekiska tragedier är det kören som får summera denna tragiska vishetslära: ”Det oväntade händer alltid”. Här är det Dareios vålnad som tar till orda innan han återvänder till sin boning i underjorden:

Betänk vad straffet är för dessa övergrepp
och minns Athen och Grekland! Akta er för att
förlora det ni äger – slösa inte bort
det enbart av begär att äga ännu mer!
För Zeus går hårt fram mot den som är arrogant,
och granskar strängt de alltför övermodiga!
Se därför till att ni ger Xerxes kloka råd,
så han förstår att det är dags att sluta nu
med gudatrots och hybris och besinnar sig.

Jag vill omedelbart se den spelad på scenen. Styrkan i översättningen av dessa repliker handlar om att nuet och det förflutna talar med en stämma, utan låna sig till publikfriande anakronismer. Det är en beundransvärd balansakt. Jan Stolpes förord och Lars-Håkan Svenssons efterord berikar läsningen med historisk bakgrund, kommentarer och en metrisk nyckel som får jamber, anapester, strofer och motstrofer att dansa fram på sidorna. Ett litet storverk.

Man har talat om tragedins död i mer än hundra år. Lyssna inte på det. Det oväntade händer fortfarande.

Lär fler texter av Leif Zern och fler recensioner av aktuella böcker.

Ämnen i artikeln

Böcker
Scen

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt