Äkta värme och närvaro när Lena Olin hjärtar Lassgård i ”Andra akten”

En nypensionerad fysioterapeut och en strokedrabbad Dramatendiva drabbar samman ”Andra akten” där Lena Olin ger Rolf Lassgård en rejäl match. Varm romkom med sikte romantiksugna sextiofemplussare.

De första Interrailkorten började säljas för drygt 50 år sedan. Dagens pensionärer var pionjärerna som gav sig ut med klumpiga ryggsäckar, resecheckar i jeansbakfickor och trassliga Europakartor i högsta hugg. Vilka som gärna tågluffar i dag, när resandet på räls plötsligt återigen blivit görbart och trendigt? Samma gamla gäng. Nåja, i alla fall delvis.

Det är talande att den nypensionerade fysioterapeuten Eva (Lena Olin) i ”Andra akten” länge har drömt om att starta sitt nya fria liv med just en hederlig gammal tågluff. Pärmen med resplanen ligger klar sedan evigheter. Dessvärre har livs- och reskamraten (Lars Väringen) flyttat in hos grannfrun i stället mitt över gatan. Som om inte den förödmjukelsen vore nog så våldgästar Eva återkommande sin vuxna son (Charlie Gustafsson) med ett batteri av relaterbara, moderliga omsorger (älskar ”kalsongpengarna”) som han verkligen inte bett om.

Men vad ska hon göra mer av sitt tomma liv? När en strokedrabbad Dramatenskådis (Rolf Lassgård) behöver rehabilitering i hemmet, bestämmer hon sig helt sonika för att extraknäcka för att slå ihjäl tiden – vilket förstås blir mer livgivande än hon tänkt.

”Andra akten” är lite lös i kanterna. De gäller särskilt de scener där Eva börjar hänga med hobbyfilosofer på kvarterskrogen som är så där skönt excentriska som folk aldrig blir i verkligheten. Liksom när hon försöker konfrontera sin tvålhale ex-make. Men när Olin och Lassgård väl hamnar i samma rum blir hela filmen skärpt, klar och liksom upplyst av ett värmande sken.

Deras rollfigurer är förstås väsensskilda. Hon är konflikträdd men blomstrar i den tacksamma rollen som räddare i nöden. Han är en divig och krävande stjärna som bara tycks känna sig hemma på teaterns stora scen. Men tycke uppstår trots allt, liksom ett romantiskt intresse som snyggt speglas i Edmond Rostands klassiska rader från ”Cyrano de Bergerac” – som duon repeterar tillsammans i både terapeutiskt och professionellt syfte.

Lassgårds patenterade, björnlikt mysiga karisma (rösten!, den kisande blicken!) har inte mycket konkurrens just nu. Men Lena Olin lyckas ge honom en match med sin fint återhållna, vardagsrealistiska rolltolkning. Små gester med mycket innehåll. Det bästa och mest avslappnade hon gjort på länge. Personkemi är ett slitet ord, men de båda får oss att tro på att de verkligen faller för varandra.

Att bygga manus kring de där udda relationerna är kanske inte jätteoriginellt. Ett tacksamt publikkoncept med trygg igenkänningsfaktor, som i den franska megasuccén från 2012 med just titeln ”En oväntad vänskap”.

Men ”Andra akten” lyckas på det stora hela ändå kännas både fräsch och äkta. Tajmningen kunde naturligtvis inte vara bättre. Premiären sammanfaller med en boom för skildringar av sextiofemplussare som inte låtit ridån gå ner utan förväntar sig mer kärlek, mer passion, fler äventyr av livet och som tänker sluta kompromissa. Lyskraftiga skådespelare, bra personregi (Mårten Klingberg visar igen sitt mycket skickliga handlag med den här typen av säljande dramakomedi) och mycket hjärta gör att ”Andra akten” mestadels träffar helt rätt.

Se mer. Tre andra filmer om kärlek på äldre dagar: ”Hemma i Hampstead” (2017), ”Our souls at night” (2017) och ”Happy ending” (2018)

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Helena Lindblad