I år är det tjugofem år sedan Spice Girls släppte sitt första album ”Spice”. Det som inleds med monsterhitten ”Wannabe”, vars kantiga produktion, otåliga energi och bjärta musikvideoestetik banade väg för ett färgstarkt kvinnokollektiv som, trots brister, eller kanske tack vare, visade en hel generation unga tjejer och killar att man inte bara behöver vara en sak.

Man kan vara flera, leka med roller. Vara Baby, Sporty, Scary, Posh eller Ginger – alternera mellan att vara ljuv och att hjula, mellan att ge svar på tal och vara sval. Allt under parollen girl power, inledningsvis poppyntad av gruppens chefsideolog Geri 'Ginger Spice' Halliwell.

Musikvideon till genombrottslåten är på sätt och vis kongenial – för, den av branschen sammansatta, popkvintetten sparkade verkligen in dörrar. I ett nittiotal dominerat av pojkband, som Take That, Backstreet Boys, *NSYNC och Westlife, var Spice Girls udda fåglar och behandlades därefter.

Hur illa blir smärtsamt tydligt i den brittiska dokumentärserien ”Spice Girls. När girl power förändrade världen” som nu visas på SVT. Likt New York Times-dokumentären ”Framing Britney Spears”, blir serien om Spice Girls ett tidsdokument över en synnerligen misogyn tid i pophistorien. En där kroppen är valuta och slagfält, celluliterna och graviditeterna förstasidesmaterial, den egna moralen någonting som behöver försvaras och det kreativa omyndigförklarandet lika konstant som centralt.

Men till skillnad från Britney Spears hade Mel B, Mel C, Geri, Emma och Victoria varandra. Det var sammanhållningen och systerskapet som gjorde Spice Girls till en ostoppbar naturkraft. De bad inte om lov, de var inte tacksamma. De var fem högljudda arbetarklasstjejer som slängde käft och redan under sin första showcase-spelning frågade vad musikbranschen kunde göra för dem. Och så tjänade de enorma summor pengar.

Tillsammans lyckades gruppen, om inte krossa glastaket, så åtminstone skapa oreparerbara sprickor i det. De bröt sig loss från managers, från männen som inledningsvis tutat ihop dem, formade innehållet i sina låtar och tog diskussioner om sexism och rasism. Till en början outtröttligt, men med tiden allt mer håglöst.

Dokumentärserien i tre delar, handlar mindre om musiken, men desto mer om gruppens kamp och det massiva kvinnohat som de fick utstå i medier, dels på grund av framgången, dels på grund av att de tänjde på gränserna för vad en popgrupp bestående av fem unga kvinnor fick vara.

Samtidigt ger ”Spice Girls. När girl power förändrade världen” en oförlåtande bild av i synnerhet de brittiska tabloiderna och den grabbiga musikjournalistiken. Tankarna går till den blytunga manschauvinism som författaren och musikjournalisten Caitlin Moran skriver fram i sin roman ”Konsten att bli känd” (2019), om Londons patriarkala musikbransch på nittiotalet.

Men skrapar man bort den glammiga fernissan finns hos Spice Girls också en berättelse om de utmaningar kvinnor möter, och har mött i alla tider. Om ensamstående mammor, kvinnovåld och ätstörningar.

Och om en reell kvinnokamp som enbart är möjlig genom systerskap.

Läs mer:

Alexandra Sundqvist: Berättelsen om Britney Spears är en studie i maktfullkomlighet

Spice Girls visade fem sätt att vara kvinna på