Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-02 16:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/allt-gick-bra-gor-dodshjalp-till-en-bekvam-och-elegant-utgang/

FILM | RECENSION

”Allt gick bra” gör dödshjälp till en bekväm och elegant utgång

Sophie Marceau och André Dusollier i franska ”Allt gick bra”.
Sophie Marceau och André Dusollier i franska ”Allt gick bra”. Foto: Stockholms filmfestival

François Ozons nya film ”Allt gick bra” på temat dödshjälp är lika snygg, varm och bekväm som Sophie Marceaus kläder. Man blir aldrig helt säker på om det är en medveten provokation eller ett misstag, men det är inte ointressant.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Får en film om dödshjälp vara så här smärtfri och motståndslös? François Ozons filmatisering av författaren Emmanuèle Bernheims självupplevda berättelse om en dotter som får i uppdrag av sin far att hjälpa honom dö, är lika snygg, varm och bekväm som kläderna huvudrollsinnehavaren Sophie Marceau sveper om sig när hon går genom Paris gator. Man blir aldrig helt säker på om det är en medveten provokation eller ett misstag, men det är inte ointressant.

Varken Emmanuèle (som hon heter även i filmen) eller hennes syster skriker eller gråter i protest mot pappans begäran. Deras mamma (Charlotte Rampling) är förstenad av decenniers depression och reagerar inte alls. Ilskan och sorgen kommer visserligen till uttryck då och då, i Marceaus långa käklinje och avsmalnande ögon (kameran är överdrivet förälskad), när hon sveper en drink vid en bardisk eller ger boxbollen på gymmet extra hårda smällar.

Men hon vet redan från början att hon kommer att göra vad han har bett henne om. För, som hon förklarar för polisen när de i sista ögonblicket hejdar ambulansen på väg mot Schweiz: Ingen går emot min pappas vilja. Konsten och musiken är den här familjens enda Gud. Mamman är en berömd skulptris, André en förmögen konstsamlare. Den yngre systern delar hans passion för klassisk musik. Emmanuèle själv är författare och hennes man driver ett filmmuseum.

Allt det här är relevant information för att förstå frånvaron av tabu, av chock eller äckel inför tanken på en kemiskt inducerad död under överinseende av en liten gråhårig, mild dödsängel (Hanna Schygulla). De är sekulariserade, illusionslösa och har alltid haft tillgång till livets bästa och vackraste. Varför skulle inte döden vara lika elegant och bekväm som allt annat? Den enda som protesterar är en gammal våldsam och labil älskare. I en mer katolskt laddad film hade han varit en hjälte. Här kallas han ”skithuvudet” och är bara till besvär.

Familjen är helt enkelt inte människor som hindrar varandra från att göra vad de känner att de måste, vare sig det är konst eller självmord. Att det ändå finns kärlek kommer vackert till uttryck i det återhållna hoppet som löper genom filmen, om att han ska ändra sig, komma på bättre tankar och vilja leva.

Ingen av de stora etiska frågorna om dödshjälp diskuteras. Inte ens den självklaraste, att situationen kunde ha varit den omvända. Att det kunde ha varit döttrarna som ville att pappan dog innan de blev tvungna att tvätta och vårda ett paket. Om det tabu som finns kring dödshjälp bryts, blir det svårare då att försvara sin vilja att leva under svåra omständigheter?

Ett litet klassmedvetande finns i alla fall. Mitt i filmen, när André hör vad alltsammans kommer att kosta, undrar han lite skämtsamt hur de fattiga gör. ”De inväntar döden”, svarar Emmanuèle otåligt. Någonstans är de alla medvetna om att pappan har beställt sin död med samma självklara äganderätt som han beställer vin på sin favoritrestaurant.

Se mer. Tre storslagna filmer om dödshjälp: ”De barbariska invasionerna” (2003), ”Gråta med ett leende” (2004), ”Amour” (2012)

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Läs också Helena Lindblads intervju med Sophie Marceau från filmfestivalen i Cannes.

Ämnen i artikeln

Film
Frankrike

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt