Amat Levin: Belgien måste göra upp med sitt koloniala förflutna

I uppgörelsen med Europas koloniala arv är det alltjämt Belgien som stretar emot mest. Detta trots att landet under sitt förflutna i Centralafrika stod för några av kolonialtidens värsta övergrepp.

År 1885 tog den belgiska kungen Leopold II kontroll över en enorm region i mitten av Afrika – ett område han döpte till Fristaten Kongo och styrde som sin privata domän. Befolkningen reducerades till tvångsarbetare.

Konsekvenserna av den vanvettiga jakten på elfenben och naturgummi blev förödande. Hälften av invånarna, omkring tio miljoner, dödades och för de överlevande var spåren av det sadistiska styret smärtsamt synliga. Människor var stympade, hela samhällen avfolkade.

Leopold II fördömdes av omvärlden när brotten uppdagades och 1908 tvingades han sälja kolonin till den belgiska staten. Skandalen var ett faktum. Men snart inleddes glorifieringen av det koloniala projektet. I Belgien restes statyer föreställande Leopold II ända in på 1980-talet. På de tillhörande inskriptionerna står inget om de miljoner kongoleser som offrades. I stället syns formuleringar om hur Leopold II och belgarna ”civiliserade” ett av världens mörka hörn.

Trots stunder av ökat intresse – sporrade av historikern Adam Hochschilds ”Kung Leopolds vålnad” (1998) och sociologen Ludo de Wittes ”De moord op Patrice Lumumba” (1999) – är kunskapen om våldet och utsugningen fortsatt låg. I en intervju med den belgiska tidningen PMagazine från så sent som 2010 kallade Louis Michel, Belgiens före detta utrikesminister, Leopold II för en ”hjälte” som genom byggandet av skolor och tågräls civiliserade Kongo. Hösten 2022 publicerade Antwerpens universitet och Bryssels AfricaMuseum en studie som slog fast att ytterst få belgare har koll på landets koloniala historia.

Ännu mindre uppmärksammat är det som ägde rum efter Leopold II:s välde. Utbredd diskriminering fortsatte att vara en del av vardagen även under den belgiska statens regi. Den kongolesiska lokalbefolkningen förvägrades vidareutbildning, saknade rösträtt, fick inte äga och förvisades till getton.

Vissa av den belgiska statens överträdelser är föremål för tvister än i dag. Exempelvis fanns det i Belgiska Kongo en grupp kallad ”métis”, franska för ungefär ”halvblod”, som var produkter av belgiska män och kongolesiska kvinnor. Då ”blandrelationer” sågs som förkastligt erkändes barnen sällan av sina fäder.

I skiftet mellan 1950- och 60-talet stals dock mängder av dessa mixade barn från sina afrikanska mödrar och fördes till katolska institutioner i Kongo eller flögs till Belgien, en process som upprepades i landets koloni i nuvarande Rwanda och Burundi.

Upp till tjugotusen barn tros ha rövats bort i ett försök att undvika en ”afrikanisering” av dem och för att de genom sin existens bröt mot den koloniala uppdelningen av raser. Flera barn adopterades av belgiska familjer, andra placerades på katolska barnhem, många hamnade i limbo och gjordes statslösa. Att de saknade personbevis och efternamn skapade, och skapar, mängder av administrativa problem för dem.

2019 medgav Charles Michel, Belgiens dåvarande premiärminister, landets skuld. Men i Kanada och Australien har de respektive ursprungsbefolkningarna drabbats av liknande öden och där har regeringarna nyligen gått med på att betala skadestånd till offren. På samma sätt har en grupp drabbade métisbarn, nu i 70-årsåldern, hoppats på att kompenseras. 2021 stämde de Belgien för brott mot mänskliga rättigheter, men senare det året frikändes staten av en domstol med hänvisning till att bortförandet av barnen inte bröt mot dåtida regler.

Belgien fortsätter att ducka ansvar. Men att stoppa huvudet i sanden lär inte få frågan att försvinna. I skrivande stund håller domen på att överklagas och deadline för de målsägandes yrkanden är nu i maj.

Läs fler texter av Amat Levin.