Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-18 18:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/amat-levin-jag-har-alltid-alskat-david-chappelle-men-nu-har-han-tappat-fingertoppskanslan/

KULTUR | KRÖNIKA

Amat Levin: Jag har alltid älskat David Chappelle – men nu har han tappat fingertoppskänslan

David Chappelles poänger är inte lika skarpa som de en gång var.
David Chappelles poänger är inte lika skarpa som de en gång var. Foto: Owen Sweeney/AP

David Chappelle har varit extremt skicklig på balansgången mellan komedi och politik. Jag var länge ett superfan och skrattar fortfarande åt hans skämt, men det är deppigt att se hur han trasslat in sig i en okunnig kritik av hbtq-rörelsen.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Första gången Dave Chappelle fick mig att skratta var jag sju år gammal, året var 1993 och filmen var tramsiga ”Robin Hood – men in tights”. Ett knappt decennium senare gick jag på gymnasiet, han hade fått sitt genombrott med ståuppspecialen ”Killin’ them softly” och legendariska ”Chappelle’s show”, och jag var ett superfan.

Därför har det varit deppigt att se hur han på grund av grundläggande okunskap om ämnet de senaste åren har trasslat in sig i en underlig kritik av hbtq-rörelsen.

Komedi måste inte bedömas utifrån en politisk parameter. Men Chappelle promenerar återkommande självmant in på den politiska arenan och öppnar därmed upp för en kritik som inte enbart handlar om hur väl skämten landar.

Historiskt har han varit extremt skicklig på balansgången mellan komedi och politik, flera av hans bästa ståupprutiner och sketcher utgörs av båda. Som ”Law & order”-numret i ”Chappelle’s show”, ett enda stort fördömande av orättvisorna som präglar det amerikanska rättsväsendet. Eller ”How old is 15 really?”-biten som börjar i en obekväm R Kelly-spaning men avslutas som ett konstaterande av hur olika USA behandlar svarta respektive vita ungdomar.

Chappelles nya ”The closer” är den avslutande delen i en rad ståuppspecialer han har släppt på Netflix sedan 2017. Det är inte hans bästa verk men han får mig återigen att skratta. Problemet infinner sig när han traditionsenligt höjer ambitionsnivån och försöker säga något om ”världen i dag”. Plötsligt blir han som en före detta boxningsvärldsmästare vars ålder och ackumulerade slag mot huvudet har gjort honom ett par procent slöare. Chappelles poänger är inte lika skarpa som de en gång var, hans punchlines missar målet.

I ett segment tar han upp rapparen DaBaby, vars homofobiska kommentarer lett till förlorade gig och massiv kritik. Chappelle nämner att DaBaby för ett par år sedan sköt ihjäl en svart man, men att det konstigt nog inte hindrade framgången. Att hbtq-rörelsen blir kränkt är alltså värre för ens karriär än att man mördat en svart man, är poängen han gör.

Dock glömmer Chappelle bekvämt nog detaljen att DaBaby avlossade sitt vapen i självförsvar, när två män försökte råna honom. Men även om situationen varit en annan – att rapparen kallsinnigt mördat en oskyldig och undsluppit repressalier – borde det inte utmynna i bittra slutsatser om hbtq-rörelsens påstådda privilegium. Skälet till att han i det scenariot skulle få behålla sin karriär är snarare att många hiphoplyssnare inte ser kriminalitet som något att bojkotta artister för.

Chappelle går snabbt vidare och förklarar att han inte alls hatar homosexuella, han är bara avundsjuk på dem. ”Vi svarta tittar på homosexuella och säger ’wow, vad bra deras rörelse går’.” Men genom att ställa svartas och homosexuellas strävan för jämlik behandling emot varandra demonstrerar Chappelle att han inte förstår hur kamperna angränsar till varandra. Han verkar inte inse att svarta också är del av hbtq-rörelsen. ”Homosexuella är en minoritet, till dess att de behöver bli vita igen”, säger han medan jag drar en suck.

I slutet av specialen ägnar han en lång stund åt en vän, en transkvinna, som uppskattar hans skämt om transpersoner. Berättelsen är visserligen rörande, men i slutet framstår Chappelle mest som en vit person som bortförklarar sin rasism med att han minsann har en arabisk vän, eller en man som slår ifrån sig anklagelser om sexism genom att hänvisa till sin dotter.

Vid något tillfälle lovar han att detta är sista gången han ska beröra hbtq-frågan. Jag hoppas att han håller sitt ord.

Läs fler krönikor av Amat Levin

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt