Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 06:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/anders-svensson-de-unga-har-alltid-format-sitt-eget-sprak/

Kulturdebatt

Anders Svensson: De unga har alltid format sitt eget språk

Bild 1 av 2
Foto: Chris Maluszynski
Bild 2 av 2 Hur skriver du egentligen?
Foto: TT

Fenomen som engelska lån blir lätt en symbolfråga, men de säger lite om förmågan att uttrycka sig i skrift. Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen, svarar DN:s Anna-Lena Laurén.

När den språkliga variationen blev för stor valde den unga journalisten att dränka sig i en å. Medan han sjönk mot botten njöt han av att ingen kunde säga att vågorna slagde över honom. I dödsögonblicket var han ensam och lycklig med verbformen slogo.

Den här scenen avslutade en lika munter som makaber novell som publicerades i DN 1879. Av en äldre ”murfvel” fick nykomlingen veta att tidningen följde den gyllene medelvägen i språkriktighetsfrågor. Eftersom han inte var något ”pundhufvud” trodde han sig förstå principerna. Men av murfveln fick han veta att i hjel slagen skulle skrivas just så och att ackompagnera var rätt stavning trots att den kändes mer fransk än svensk. Snart var språkkänslan lika stukad som självkänslan.

Dagens svenska är betydligt hårdare normerad genom ordlistor och skrivregler. Därför finns det också en tydligare syn på rätt och fel – inte minst vad gäller särskrivningar. Den journalist som i dag hade skrivit i hjäl slagen i stället för ihjälslagen hade nog i sociala medier blivit just det.

Språkets naturliga tillstånd är variation. I en förändringsprocess kommer olika människors språkkänsla att krocka. Den unga journalisten tyckte att stavningsvariationen var så ologisk att han gav upp. Anna-Lena Laurén skrev i stället en krönika (DN 5/9) där hon kopplade ihop engelskans inflytande med larmrapporter om att många unga svenskar har svårt att skriva begripligt.

Anna-Lena Laurén tassar på nattgammal is när hon ger engelskan skulden för problemen. Hon nämner att skillnaden mellan de och dem är besvärlig för somliga. Redan här knakar det under fötterna. Troligare är att engelskan hjälper många att göra rätt. Ett av de vanligaste lärarknepen är att fråga eleverna vad som skulle vara korrekt på engelska, och att översätta they till de och them till dem. Anledningen till att valet har blivit lurigt är att de och dem har blivit dom i talspråket.

När Anna-Lena Laurén talar om att engelskans inflytande inte ”har gjort språket tydligare” brister isen. Det är nämligen inte meningen. Eftersom språket är en del av vår identitet har yngre generationer alltid format sitt eget språk – och äldre generationer har alltid klagat.

Oron för skrivförmågan är inte obefogad. Men problemet är inte variation. Den har vi haft i alla tider. Fenomen som engelska lån blir lätt symbolfrågor. Men de säger lite om förmågan att uttrycka sig i skrift.

Utbildningsforskaren Martin Malmström har konstaterat att larmen om svenska elevers skrivförmåga har avlöst varandra sedan 1970-talet. Språkteknologen Viggo Kann, som har undersökt förstaårsstudenters uppsatser, har inte upptäckt några betydande förändringar de senaste åren. Antalet stavfel och grammatiska fel är ganska konstant.

Men det är inga skäl till att inte ta problemen på allvar. Varje gång en elev lämnar skolan utan att kunna skriva så är det en personlig tragedi. Dessutom är det ett samhälleligt misslyckande.

Det verkliga skälet till oro är att bristande skrivförmåga kan få allvarligare konsekvenser i dag. I allt fler yrken ställs krav på skriftliga färdigheter. Det ska instrueras, dokumenteras, redovisas och kvitteras. Många som tidigare kunde utföra sina arbeten ändå behöver nu kommunicera i skrift. Om inget görs riskerar den gruppen att bli – som det heter på politiska – oanställningsbar. Samtidigt finns det lärarutbildningar där kraven är så låga att det i princip räcker att ha puls för att bli antagen.

På sikt kan den ekvationen bli olöslig. Då är det hela vårt samhälle som tassar på nattgammal is.

Läs mer:

Anna-Lena Laurén: Att uttrycka sig så att folk förstår är inte snobberi

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt