Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 14:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/ann-petren-boken-ar-det-konstigaste-jag-gjort/

SCEN

Ann Petrén: ”Boken är det konstigaste jag gjort”

Ann Petrén är i högsta grad van att stå i strålkastarljuset. Men att prata om sig själv blir hon bara generad av. För att inte tala om att fästa sina tankar i en bok. Trots det har skådespelaren nu skrivit boken ”Ann Petrén på scen”.

– Jag vill tro att jag faktiskt driver något: att avmystifiera mitt yrke.

Ann Petrén tillhör inte den inställsamma sorten. Inte som skådespelare, inte som kulturpersonlighet. I vanliga fall är hon inte ens särskilt pigg på att offentligt lägga ut orden om sig och sitt.

Men i veckan släpps ”Ann Petrén på scen”, en samtalsbok av journalisten och författaren Stig Hansén där hon berättar om liv och värv. Och då får man ställa upp på fotografering på Hotell Rival.

”Hualigen”, lyder mejlsvaret när jag skriver att fotografen Paul Hansen vill ta nya bilder av henne.

– Det är inget koketteri, säger hon när vi slår oss ned i var sin fåtölj i hotellets barområde, efter avklarad fotosession.

– Jag var så oförberedd på konsekvenserna av att släppa en bok. Att man ska till Bokmässan och sånt. Det är jobbigt att ta den platsen.

– Jag blir generad av att prata om mig själv. Hela boken är en stor genans, på något sätt.

”Ann Petrén på scen” är inte helt lätt att genrebestämma. Det är ingen regelrätt biografi, men heller inga memoarer. Och definitivt inga ”minnen från logen”, som hon uttrycker det – teateranekdoter har hon inget till övers för.

Kanske är boken någonting i gränslandet mellan allt detta, besläktad med Ann Petréns egen yrkesgärning, som alltid tycks ha spänt över olika stilar, metoder och uttryck. En inifrånberättelse om skådespelaryrket. Sådana som den svenska teaterlitteraturen var full av under 1900-talet – åtminstone när det gäller män: Jarl Kulle, Erland Josephson, Keve Hjelm.

– Boken är det konstigaste jag gjort, säger hon.

– Från ett samtal med Stig, till att det går in i en sorts evighet… Det är skitjobbigt. Jag har en enorm respekt för skrivandet, för att det blir kvar. Då kan man inte säga: jamen det där var ju bara vad jag tyckte i dag.

I boken reflekterar den äldre skådespelaren till stor del över den yngre upplagan av sig själv och de sammanhang som hon ingått i. Men också över själva hantverket, vad det innebär att spela teater, att vara skådespelare.

– Jag vill tro att jag faktiskt driver något: att avmystifiera mitt yrke, säger Ann Petrén.

– Jag vill prata om vad det är man gör. Det dödar inte magin, jag tycker inte det.

Det nyktra perspektivet på den egna konstformen kan säkert delvis ha sin förklaring i Petréns borgerliga bakgrund. Hon säger att hon först på senare år slutat skämmas över sitt ursprung, trots att det gett henne ”en port in i alla världar”, som hon uttrycker det i boken.

Faktum är att familjen Petrén närmast ter sig emblematisk för en frisinnad borgerlighet. Fadern Folke var folkpartistisk politiker, liksom farfadern Bror. Och släkten: ingenjörer, jurister, till och med en akademiledamot.

Att det skulle bli just teater var, kort sagt, inte självklart. Om hennes far inte hade dött när hon var sex år gammal skulle hon förmodligen aldrig ha gett sig in i yrket.

– Jag tror att jag hade fått en helt annan guidning in i livet om han hade levt, säger hon.

– Det hade varit att jag skulle bli någonting ”riktigt”, som arbetsterapeut eller veterinär. Sjukgymnast. Jag hade ingen hemsk uppväxt, men den var svartvit på många sätt. Präglad av att ha förlorat en förälder. Och av den borgerliga fasaden. Teatern har varit ett sätt att få träffa en annan värld.

Denna andra värld kom in relativt tidigt i Ann Petréns liv. Familjen bodde i en stor våning i Västerås, med utsikt över stadens teater. När hon var liten flicka satt hon ofta i fönstret och tittade ut på skådespelarna – och slogs av att de verkade ha så kul.

– Det är nästan sorgligt, ett barn som fascineras av vuxna människor som ser ut att ha roligt. Men teatern har för mig varit en sorts väg från någonting, att söka efter en tillhörighet, snarare än att stå på scen, säger hon.

I början kändes hennes längtan efter någonting annat rent av som en hemlighet, till och med när hon kom in på scenskolan.

– Jag har fortfarande känslan av att det är lite hemligt att spela teater.

– Jag har aldrig varit någon sådan som sagt – här lägger hon till en kavat barnaläspning – ”Jag ska bli skådespelare.”

Du var ingen Shirley Temple.

– Nej, jättelångt från det.

Nu handlar dock inte ”Ann Petrén på scen” bara om det personliga och om skådespelarhantverket. I samtalen genljuder också berättelsen om skådespelaryrkets materiella utveckling i Sverige, från 70-talet fram till i dag. Från de fast anställda ensemblerna, frigrupperna, länsteatrarnas framväxt – till det numera ofta individualiserade gytter av korta kontrakt, film- och tv-jobb och uppluckrad ensemblekänsla.

Petrén blev själv en del av de politiskt färgade teaterströmmarna när hon gick ut Scenskolan i Malmö 1979. För det var verkligen en annan tid, understryker hon, då fanns det fortfarande pengar till kulturen.

– När jag gick ut i arbetslivet kände jag att teaterverkligheten ville ha mig: ”Välkommen!” Det fanns jobb.

– Man kände väldigt starkt att teatern var i samhällets tjänst, på något sätt. Det låter ju så jävla pk att säga det nu, pretentiöst. Men jag upplevde det så. Jag var jätteglad att komma till en regionteater när jag började jobba, att den var så formulerad. Teatern är inte den arenan i dag.

Varför är den inte det?

– Usch, jag skulle vilja ha ett jättebra svar på det. Så nu tänker jag högt: jag tror att man i dag har en mer konsumistisk inställning till kultur, på alla plan. Det är inte bara på ont, men det finns fortfarande en stor publikgrupp som vill bli tagen i anspråk, som är nyfiken på annat än klassikerrepriser.

– Det är också svårare att hålla ihop en ensemble nu, en jättestor skillnad. I dag väljer en ung skådespelare bort ett år, ett halvår, på teatern till förmån för fyra månader i en tv-serie. Eftersom det gör att man blir mer synlig och får fler nya arbetstillfällen. Men när jag var ung och gick på scenskolan tänkte jag ju aldrig att jag skulle vara i en tv-ruta eller en filmduk. Det fanns inte för mig.

– Sedan finns det naturligtvis jättemånga som fortfarande jobbar i den andan, inte minst de fria grupperna. Jag älskar Moment i Gubbängen. Galeasen. Giljotin. De gör enorma risktaganden med varje uppsättning.

Hon har själv ingått i en liknande risktagande församling, Ann Petrén var under tolv års tid en del av Unga Klara, under Suzanne Ostens ledning. En grupp som kunde lägga månader på research inför en föreställning. Processarbetet var kostsamt och ledde så småningom delvis till en bitter och utdragen fejd mellan Osten och Stockholms stadsteaters dåvarande chef Benny Fredriksson. Och till att Unga Klara och Stadsteatern – som tidigare delat organisation – skildes åt.

Samtidigt var det undersökande arbetet oftast konstnärligt vitaliserande och gjorde att ryktet om Unga Klaras spjutspetsteater för barn och ungdom spred sig långt utanför landsgränserna.

– Att vara med i de här långa processerna, åka ut i skolor och göra research ... det var så komplett att vara på Unga Klara, säger Ann Petrén.

– Man känner varandra på ett väldigt speciellt sätt när man jobbar så länge ihop. Man har också sett varandras sämsta sidor – och mina sämsta sidor är jag ofta rädd för att visa upp i ett arbete. Särskilt om det förväntas att man ska veta bättre nu, nu när man är så gammal. Men så är det ju inte. Som skådespelare börjar man om varenda gång.

Hon tror inte att hon skulle ha överlevt ett helt yrkesliv som frilansare, att vara utan en fast ensemble.

– Det är jättekul med utflykterna man får göra, film och tv och så. Men det är bara en utflykt, säger hon.

– Jag tycker om att arbeta i en grupp, på en teater.

Därför kan det knappast sägas vara en överraskning att Ann Petrén nu söker sig tillbaka både till Suzanne Osten och till gruppen. I vinter medverkar hon i Ostens uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern av ”Temps mort”, en av Lars Noréns sista pjäser.

Det är ett projekt som på något ännu okänt sätt även ska smälta samman med en legendarisk Unga Klara-föreställning, ”Besvärliga människor” från 1999. Och som görs med delvis samma ensemble: Anna Takanen, Cilla Thorell, Andreas Kundler. Och Per Sandberg och Simon Norrthon som också arbetat på Unga Klara.

– Vi träffades i somras, det här gänget. Man kände: vilken lyx att få mötas igen. Men hur alla dessa roller ska komma in i pjäsen, om de kanske bara är en ram till den, det får man se.

I boken säger du att du ska sluta spela teater och gå i pension. Kommer du verkligen att göra det?

– Nej. Eller jag vet inte. Jag ska spela den här och en pjäs i Västerås efter det. Men sen får jag se.

– I min ålder är det skört. Folk dör, plötsligt. Ska jag fortsätta tror jag att jag måste få göra något som jag aldrig har gjort förr på scen eller film.

Hon gör en kort paus. Tillägger sedan:

– Och det är ju ganska mycket jag inte gjort.

Ämnen i artikeln

Scen
Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt