Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 06:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/anna-hallbergs-lyrik-ar-nonchalant-obrydd-och-kompromisslos/

Lyrikrecensioner

Anna Hallbergs lyrik är nonchalant, obrydd och kompromisslös

Bild 1 av 2 Anna Hallbergs poesi är alltid egensinnigt utformad.
Foto: Caroline Andersson
Bild 2 av 2

Mycket i Anna Hallbergs nya diktsamling kretsar kring det som inte kan sägas, men som pockar på uppmärksamhet. Det är lätt att identifiera hennes särart, lika unik som ett fingeravtryck, skriver Björn Kohlström.

Anna Hallbergs poesi är både lättillgänglig och svår. Eller så här: den har en hög tröskel, men man svingas upp där med lätthet. Det finns ett tilltal som alltid vänder sig mot dig, som alltid söker förståelse. Kommunikationen är kompromisslös och svår att värja sig emot.

Den nya diktsamlingen ”Under tiden” handlar mycket om det som inte kan sägas, det som inte får skrivas. Som kärna finns en berättelse om en mamma som har dött, men också en egen föräldrarelation tecknas. Gång på gång vänder sig diktjaget mot de egna barnen, lockas att skriva om dem, men vet att det är ett etiskt övergrepp. Lockelsen finns, men också vissheten om dess följder.

Liksom i den vackra ”Ljusgrönt och aska” från 2014 är den nya boken fördelad i tre sviter. Medan det då rörde sig om tre olika skikt på boksidan, ett knep lika snillrikt som tillkrånglat, är det nu tre konventionellt indelade sviter. Rum. Punkt. Streck. Där de två första delarna väljer fragmentets estetik blir den tredje mer berättande, om en Linnéa som är på väg, bokstavligt gående i tvåradiga prosautsnitt.

Det är lätt att identifiera Hallbergs särart, lika unik som ett fingeravtryck. Hennes sätt att skriva är både anspråksfullt och avväpnande enkelt. Det finns en befriande slarvighet i hur diktjagets persona framställs, med sina cigaretter, könsord och svordomar. Hon rör sig över fält som är både banala och djupa, men det blir aldrig pretentiöst.

Ofta återvänder tilltalet till våld, till friktion, och det som då formas blir en berättelse om någon som kommit på kant med tillvaron: ”språket är aldrig tillräckligt brutalt. ens nära. / mamma. verb. / nej, inte barnen. de oskrivbara. / att jag biter dig i halsen och sliter av pulsådern.” Mycket kretsar kring just det som inte kan sägas, det som inte får sägas, men som hela tiden pockar på vår uppmärksamhet.

Den aggressivitet som ofta kommer till uttryck kan uppfattas som barnslig, som en primitiv reaktion mot orättvisor. Men är det så fel? Är inte hela tillvaron orättvis? I de här dikterna visar Hallberg att vi måste fortsätta göra motstånd. Att en anhörig dör, är det rättvist? På ett plan är det ju oundvikligt, men om våra känslor tillåter för mycket av det rationella reduceras vi ju till passiva maskiner.

Så finns en stilla protest infogad i några av samlingens finaste rader, som presenterar den yttersta kärleken: ”jag kan dö det gör mig inget / inte du. / dagarna raderas till en punkt / där tiden står och stampar”. För att leva innebär att du måste komma till tals med sorgen och raseriet, och där finns styrkan i Hallbergs dikter: att de så uttryckligt tillåter dessa låga känslor att ta kommandot. Sorgen förvandlar oss till det där barnet som stampar, där orden inte räcker för att uttrycka frustrationen och besvikelsen över tillvarons egenmäktiga förfarande.

Dikterna vässas av denna förmåga att adla känslorna. Det är något som förstärks av Hallbergs formmedvetenhet, såsom att diktens mittparti, ”Punkt”, bara utnyttjar högersidan, och därmed möjliggör att orden landar med större tyngd på boksidan. Glesheten är ju något av den svenska samtidspoesins signum (om man räknar bort Johan Jönson), men sällan tas den i anspråk lika skickligt som här.

Det är också inte helt sant att avslutningens ”Streck” är ett rakt narrativ. Även här krackelerar språket, och narrativet hackar till, liksom för att visa hur sorgen skär itu meningsbyggnaden. Men i stället för att ge upp inför sorgens härjningar kan man säga att språket växlar upp mot andra uttryckssätt, där det spontana ställs öga mot öga mot det kalkylerade. Resultatet blir en poesi som inte är riktigt exakt avvägd, utan återigen nästan nonchalant och obrydd, men alltid egensinnigt utformad.

Ilskan dominerar, så som den väl också gör i världen utanför boksidorna, bara man unnar sig den lättnad det innebär att bli riktigt arg. Hallberg vidareutvecklar mönster från tidigare samlingar, där lekfullheten infiltrerar det stränga. I den avslutande delen finns en mjukare form av diktion, med några nästan högstämda appeller mot den blå färgen.

Det enda dåliga med den här diktsamlingen är titeln. Den är identisk med en prosabok av Göran Tunström från 90-talet, och titeln kändes redan då sökt med sin uppenbara dubbeltydighet. För är det något Hallbergs poesi gör är det att ställa sig i strid mot det självklara och förenklade, den typen av lättköpta poänger som kan hittas i titlar som ”Under tiden”.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt