Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-20 22:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/anna-karin-palm-har-autofiktionen-skapat-samre-lasare/

Böcker

Anna-Karin Palm: Har autofiktionen skapat sämre läsare?

Bild 1 av 2 Anna-Karin Palm
Foto: Mats Andersson
Bild 2 av 2 Carola Hansson.
Foto: Sara MacKey

Recensionerna av Carola Hanssons nya roman ”Minnestrådar” får författaren Anna-Karin Palm att undra om ”realismnormen” har tagit över litteraturkritiken.

När ni nu öppnat för en diskussion kring litteraturkritiken, vill jag gärna komma med några tankar kring vad jag uppfattar som en alltmer dominerande ”realismnorm”, som påverkar hur litteratur läses och tolkas. Har denna norm i dag blivit så allt överskuggande att inte ens etablerade litteraturkritiker längre kan läsa litteratur som just litteratur – det vill säga en personligt gestaltad tolkning av verkligheten snarare än ett exakt återgivande av densamma?

Carola Hanssons nyligen utkomna roman ”Minnestrådar” recenserades i DN av Maria Schottenius (25/8) och i Svenska Dagbladet av Emi-Simone Zavall (24/8), och de har bägge invändningar mot att romanens berättarsituation inte ”verkar naturlig”, ”inte fungerar”, ”inte är psykologiskt trovärdig”. Eftersom jag själv just läst Hanssons roman kunde jag inte annat än häpna över dessa läsningar av något som i mina ögon är en uppenbar gestaltning utan anspråk på den sortens realism som kritikerna tycks efterlysa.

”Minnestrådar” utgår – som ofta hos Carola Hansson – från ett dokumentärt material. En grupp tyskjudiska ungdomar kommer sommaren 1939 till Sverige, för att på en förfallen herrgård utanför Falun inrätta ett jordbrukskollektiv och förbereda sig för ett kibbutzliv i Palestina. Meningen är att de bara ska stanna några månader, men när Tyskland invaderar Polen och andra världskriget bryter ut, blir de fast i Dalarna.  Minnestrådar är dock en fiktiv gestaltning av detta dokumentära material, där Hansson koncentrerar sig på tre fiktiva ungdomar från Königsberg och deras öden.

Den kritiserade berättarsituationen, då: Romanens ”jag” söker upp en gammal kvinna, madame Vidal, i hennes lilla hus utanför Manchester, och det är madame Vidal som berättar hela historien; hon var en gång en av de tre ungdomar som romanen koncentreras kring. För mig blir det omedelbart tydligt att den här berättarsituationen inte kan läsas bokstavligt. Madame Vidals berättelse är romanen, det är hennes minnen som gestaltas, berättarens uppgift är att lyssna och ta emot. Själva miljön, huset och trädgården där de sitter, är mycket knappt skildrad: vi får veta något om hur madame Vidal och hennes hus ser ut, att hon har en guldgul katt, att hon kedjeröker och askar i en kinesisk urna. Om berättaren – eller snarare lyssnaren – får vi nästan inte veta någonting, det enda som sägs är att hon sökt upp madame Vidal för att hennes ingifta faster möjligen vistats på kibbutzen i Dalarna och haft foton därifrån hemma. Berättaren/lyssnaren har alltså egentligen bara funktionen att vara nyfiken på det förflutna, att vilja lyssna och att låna ut sitt språk.

Men – som vi författare ofta påpekar – så vore det ju önskvärt att kritikern åtminstone försöker läsa en bok utifrån dess egna premisser

För mig blir det här ett vackert och tydligt sätt att gestalta författarens hållning till sitt material: lyssnande, ödmjukt och tolkande. Carola Hansson är inte själv judinna, och jag kan tänka mig att det hade varit svårt eller känts förmätet att berätta denna historia helt i första person. Genom att införa den anonyma lyssnaren och den fiktiva person som återger sina minnen, visar författaren respekt för de öden hon skildrar. Hon lyckas också gestalta en hållning till det förflutnas små och stora berättelser som korresponderar med de minnestrådar som är ett av romanens teman.

Det viktiga här, tycks texten säga, är inte vem som berättar eller vem som skriver – utan att dessa minnen ur vårt på något sätt, trots allt gemensamma förflutna alls får träda fram och ges ett språk, och att vi är beredda att lyssna. Där blir den tysta, anonyma person som tar emot berättelsen också synonym med läsaren av boken; en positionsangivelse, ett förhållningssätt.

Att hela berättarsituationen är stiliserad är uppenbart, liksom att den inte har några som helst anspråk på den realism som de nämnda kritikerna efterlyser. Texten är ett gestaltat minnesflöde, där läsaren förflyttas i tid och rum och närvaron i det förflutna blir stark och lysande, mättad med detaljer, och där de tre huvudpersonerna stiger fram levande, gripande och i rörelse mot en för dem okänd framtid. De små inskjutna kommentarerna om att madame Vidal askar i sin kinesiska urna eller klappar den guldgula katten, får i det här sammanhanget närmast karaktär av ett slags stående epitet, små hållpunkter för att påminna oss om att det är litteratur vi läser, inte en dokumentär rapport .

Att litteraturkritik alltid har och måste ha ett element av personlig smak, och att böcker kan läsas helt olika av olika personer, är naturligtvis självklart – och det faktum att jag personligen menar att ”Minnestrådar” är en av Carola Hanssons bästa romaner, en lysande och viktig idéroman som genom språket andas fram sina personer och låter dem levande stiga fram ur det förflutnas mörker, betyder ju inte att alla måste dela min uppfattning. Men – som vi författare ofta påpekar – så vore det ju önskvärt att kritikern åtminstone försöker läsa en bok utifrån dess egna premisser, försöker se och bedöma just det som texten här vill åstadkomma, i stället för att klaga på att författaren inte skrivit ett helt annat slags bok.

Hur skulle till exempel Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” framstå om den lästes utifrån den här realismnormen?  Känns dess berättarsituation ”naturlig”, och är det verkligen ”psykologiskt trovärdigt” att en vuxen man minns sin barndom i sådan ofattbar detalj? Eller för den delen någon av W G Sebalds böcker – en författare jag uppfattar som en själsfrände till Carola Hansson – hur pass ”raska tag” är det egentligen i hans vindlande, associativt drivna minnesprocesser eller återgivna samtal?

Har den autofiktiva trenden, eller alla romaner ”baserade på en sann historia” gjort vår samtid döv för ett annat litterärt tonfall? För en ambition att genom språket gestalta, tolka och återge verkligheten, att skapa fiktiva rum där fiktiva personer talar och lyssnar; att med en personligt utmejslad prosa bända upp nuets trånga rum och öppna det mot andra världar och erfarenheter? Att acceptera att all litteratur måste läsas mot denna realismnorm vore i mina ögon en ofattbar fattigdom, och något som skulle göra världen både mindre och tråkigare att leva i.

Anna-Karin Palm är författare, senast till Selma Lagerlöf-biografin ”Jag vill sätta världen i rörelse”.

Läs en intervju med Anna-Karin Palm, om vad hon själv läser

Ämnen i artikeln

Böcker
Kulturdebatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt