Annah Björk får ett hårt uppvaknande ur den svenska skentryggheten

Sjukdomsmemoarer är manipulativa. Läsaren målas in i ett hörn där det är svårt att vara skeptisk till texten, eftersom man då också framstår som skeptisk mot författaren. Det är offret som har makten, den som ifrågasätter blir förövare.

Ändå kan jag inte ägna den här recensionen åt att enbart tycka synd om Annah Björk, även om hon gestaltar sjukdomen från helvetet: långtidscovid. Dessutom gör hon något viktigare än att kräva medömkan när hon blottar ett förvirrat forskningsläge och rapporterar inifrån den nyvaket vingliga vårdapparat som har lämnat välfärdsstaten bakom sig.

Tyvärr dämpas min entusiasm av att det inte alls är de jämlika trygghetssystemen Annah saknar, när hon steg för steg försvagas och känner sig alltmer misslyckad. Snarare verkar hon sörja de senaste decenniernas bortskämda normaltillstånd för de lyckade. Mår man bra går det skitbra. Mår man dåligt är man en loser. Medelklassen har de senaste decennierna varit ett överbetalt monster.

Själv tänker jag: skönt att detta lyxliv är över. När allt handlar om weekendresor, dansk design, livspussel och padel, då blir folk idioter. Nu däremot, nu börjar verkligheten. Så även för Annah, musikjournalist och författare samt mamma på halvtid. Hon är visserligen frilansare, men på något sätt har hon ändå lyckats leva det perfekta livet. Pengar saknas inte, även om hon själv tycker det. När Försäkringskassan börjar jävlas är det inget omedelbart ingripande från kronofogden som hotar. Villan i Hägersten (med sjöutsikt) är inte precis på väg till exekutiv auktion. Det största problemet tycks vara att hon, när bufferten sinar, kommer att bli tvungen att leva på sin välavlönade sambo.

Annah drabbas alltså av ett hårt uppvaknande ur den svenska skentryggheten, där inkomstklyftorna bildar allt fler slukhål i det förlorade folkhemmets fundament. En tragedi i familjen förvärrar katastrofen och försvårar hennes kontakt med föräldrarna och systern.

Den långa sjukdomsperioden – boken utspelar sig under mer än ett år – startar efter normal covid. Medan sönerna och sambon tillfrisknar efter ett par veckor, sjunker Annah allt djupare ner i orkeslösheten. Hon har feber dagligen, andningssvårigheter, spöklika neurologiska och kognitiva symptom.

Det största problemet tycks dock vara hennes jagideal och den rädsla för svaghet som har legat inbäddad i förmågan att iscensätta sig själv som framgångsrik och lyckad. ”Efter alla år av offentliga prestationer blev jag den där personan, hon jag skapat i mitt yrke” skriver hon. Och fortsätter: ”Men nu är inte personan här längre, och människan bakom är det ingen som känner, ingen som är intresserad av. Inte ens jag.” Det är rejält kusligt: Har vi skapat ett samhälle där vi bara kan fungera om vi blir våra egna avatarer?

Annah vill ”inte vara någon som inte orkar”. När hon plågas av att ”vara en kropp som inte kan göra det den är ämnad för” känner jag visserligen medlidande med henne, men sen visar det sig att denna kropp, förutom självklarheter som att promenera och jobba, tydligen också är ämnad för det perfekta moderskapet. Till exempel hatar hon sig själv för att hon inte längre orkar gå och handla ”allt det där nyttiga som ska göra barnen till friska och hälsosamma individer”.

Alltså, nu är vi på en nivå där hon tidigare till och med har gjort fiskpinnar från grunden. Att, som nu, mata sina ungar med Mamma Scans köttbullar, det är tydligen ett avgrundsdjupt nerköp. Jag häpnar. Jag trodde egenrullade köttbullar var nåt man bara gjorde på julen. Och det är inget fel på makaroner.

Mina invändningar gäller alltså bristen på kritik av själva värdeskalan. Att långtidscovid kan vara kopplat till ett system där man måste prestera på topp för att ingå, det missar Annah Björk. Att vara ”någon som inte orkar” gör att hon känner sig värdelös på ett individuellt plan, utan att dra några politiska slutsatser.

Tidigare var hon alltid ”på väg någonstans, i raketfart”, och det ser hon som positivt. Men jag börjar misstänka att hennes långtidscovid innehåller en stor dos utmattningsdepression också. Och vad är sjukdom kontra normal, åldersrelaterad desillusionering (= mognad)? Hallå, vi är många som, trots att vi är hyfsat friska, aldrig har orkat åka på skidsemester, engagera oss som tränare i barnens fotbollslag, hetsjogga uppför kilometerlånga trappor i parken eller resa till Topanga för att kändisspotta Lana Del Rey.

Det hela slutar alltså med att Annah fortfarande är jättesjuk, om än lite mindre sjuk än i början, och på vägen dit har hon inte bara känt sig som en dålig människa själv utan också fått mig att känna mig som en sådan, eftersom jag inte helhjärtat ställer upp på hennes sorgesång över förlorade privilegier.

Vi har helt enkelt lite olika måttstockar för vad som är ett okej liv. Men mot slutet börjar även Annah ifrågasätta poängen med sin tidigare überpigga och glättiga persona. Att vara sjuk eller svag eller helt enkelt bara tagga ner, det borde inte vara en social defekt. I ett vettigt samhälle ska det tvärtom vara en orubblig, mänsklig rättighet.

Läs fler texter av Aase Berg och andra av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Annah Björk är sjuk i postcovid – kan inte jobba

Vi kan inte bota postcovid, men vi kan lindra