Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-08 08:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/arvstriden-i-the-estate-ar-full-av-lumpna-trick/

FILM | RECENSION

Arvstriden i ”The estate” är full av lumpna trick

Anna Faris, Toni Collette och David Duchovny i ”The estate”
Foto: Alyssa Moran

Komedin ”The estate” saknar inte stjärnglans men den misslyckade humorn går mest ut på att alla är så slemmiga och elaka som möjligt. En korsning mellan buskis och Ulrich Seidl.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Inget fel med protespenisar och geriatriskt sex i sig, men det krävs lite skrivkonst för att få ihop dem till en komedi.

”The estate” kommer ur rytm redan i första scenen när den sorgsna Macey (Toni Collette) möter sin ettriga lillasyster (Anna Faris) och berättar att de inte får något lån för att rädda sitt skruttiga kafé, varpå syrran Savannah rusar in på banken och sparkar fel banktjänsteman i skrevet. När de flyr hals över huvud, men ändå lite för långsamt, kommenterar storasyster händelsen med den briljanta repliken: ”Du är galen, vi kommer att få polisen på oss.” Roligare än så blir det inte.

Inget fel med enkla premisser, som att de två systrarnas nästa, desperata drag är att försöka smila in sig hos en döende, stenrik och otrevlig moster utan arvingar (Kathleen Turner, majestätisk i otacksam roll) och börjar tävla om hennes gunst med två lika osympatiska kusiner (Rosemarie DeWitt och David Duchovny) som har fått samma idé.

Men när man väl har förstått att alla karaktärer alltid kommer att välja den lumpnaste vägen och vara så slemmiga eller klantiga som möjligt, finns det väldigt lite utrymme för överraskningar. För det är inte direkt Ettore Scolas ”Fula, skitiga och elaka” eller Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” som spelas upp här. Humorn och alla eventuella insikter i samhället som format dem till monster uteblir.

Inget ont om grov buskis. ”The estate” hade kanske till och med fungerat – det är en imponerande ensemble – om den hade gått hela vägen i den genren, dubblerat tempot och kryddat med en eller annan rolig replik eller lite slapstick.  Som det nu är fastnar den i halsen, halvvägs mellan buskis och Ulrich Seidl.

Som publik reduceras man till den mesigaste karaktären i gänget, kusinens man, som i slutet av en scen blir stående med ett bajsfyllt bäcken i handen medan de andra rusar vidare. Vad ska han göra med det?

Se mer. Tre bättre filmer med Toni Collette: ”Sjätte sinnet” (1999), ”Om en pojke” (2002), ”Hereditary” (2018).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och mer texter av Kerstin Gezelius