Åsa Beckman: Här är romanen som hade lärt Ebba Busch mer om Sverige än en opinionsundersökning

”Om man inte läst Göran Palm borde man inte få bli statsminister” sa min svensklärare på högstadiet i Bollstabruk på 70-talet. Han hade polotröja, välansat skägg och ett stort peacemärke runt halsen och lät oss läsa tidskriften Ordets makt på lektionerna. Han ville få oss att förstå att kulturen alltid gestaltar samhället. Och samhället, det var ju faktiskt där vi själva levde och därför var kulturen viktig om man så skulle arbeta på sågverket eller bli statsminister.

Om min lärare ännu är i livet följer han nog belåtet de senaste veckornas diskussion om politikernas bristande kulturella bildning. Önskan om mer belästa politiker dyker upp med jämna mellanrum. Då skrattar folk gärna ännu en gång åt att Ebba Busch inte visste att Selma Lagerlöf skrivit ”Gösta Berlings saga” när hon intervjuades i Aktuellt och sedan försökte revanschera sig genom att på sitt Instagramkonto lägga upp böcker som hon minsann hade läst.

Själv är jag alltid kluven till den här politikerdebatten. Självklart är det genant att de som ska representera oss har så dålig koll på kulturen i det land som de är satta att styra. Men jag är inte så säker på att skrattarna själva skulle kunna rabbla sin Lagerlöf och jag känner mig generellt obekväm med att kräva att någon ska ta del av kultur.

Kulturen är en oslagbar behållare för mänskligt liv – alla dessa erfarenheter, tankar och känslor som transporteras genom historien

Däremot tycker jag att det är obegripligt att dagens politiker inte tar chansen att uppleva allt det man kan vara med om i böcker, filmer, tv-serier, pjäser. Kulturen är en oslagbar behållare för mänskligt liv. Alla dessa erfarenheter, intryck, tankar och känslor som transporteras genom historien och får oss att förstå lite mer av vad det är att vara människa.

Det borde vara rena guldgruvan för politiker. Eller som min kollega Kristofer Ahlström skrev häromdagen: ”Om man tar viktiga beslut som påverkar människors liv bör man förstå människor.”

Så mycket som Ebba Busch och alla andra riksdagsledamöter hade vetat om dagens Sverige om de redan år 2000 exempelvis läst Mirja Unges då nyutkomna roman ”Järnnätter”. Den handlar om Bente som är uppvuxen på en bondgård några mil utanför Stockholm. Här bor hon med sin psykiskt instabila mamma och en karg styvpappa.

Bente är verbalt stum men har burit så många mjölkmaskiner att hon blixtsnabbt kan slå ner en hel karl

Bente är en ovanlig sort. Hon går oftast i overall, keps och gummistövlar. Hon är verbalt stum men har burit så många mjölkmaskiner att hon blixtsnabbt kan slå ner en hel karl. Hennes cirklar är små, hon arbetar mest hemma på gården men träffar ibland den frånskilde bilmekanikern Leo. De ligger med varandra eller sladdar runt i hans Saab på skogsvägarna när de inte är inne på pizzerian i samhället där Turkhoran, Mördarn, Uffe och Mange sitter och dricker öl.

De här människorna befinner sig långt från det centrum där makten finns. Mirja Unge beskriver en närmast spöklik övergivenhet i trakter där skolor lagts ner, vårdcentraler stängts och arbetsförmedlingar flyttat. Hennes personer är inte längre behövda. De känner inte att någon längre sörjer för dem eller egentligen har någon vision om hur deras vardag skulle kunna bli bättre. Och hon skildrar vad den här bristen på omsorg leder till: hat.

För så småningom kliver Bente ur overallen, träffar Jensa och flyttar till ”stan” som man förstår är Stockholm. Han bor i en förort och när han går till jobbet brukar han låsa in henne. Jensa har rakat huvud och stora kängor, har den nordiska mytologin tatuerad på armarna och varje gång han passerar grannen Muhammeds dörr sparkar han till den för att den som finns där innanför ska krypa ihop.

Hon skildrar ett land som slitits isär geografiskt, där klassklyftorna ökar och där de mest maktlösa vänder sig mot varandra

Mirja Unge formulerande alltså något som i dag, 20 år senare, är en mer allmän och vedertagen bild av Sverige. Ett land som slitits isär geografiskt, där klassklyftorna ökar och där de mest maktlösa vänder sig mot varandra. När hon låter Jensa och hans kompisar headbanga till både Ultima Thule och Ebba Grön fångar hon till på köpet hur delar av den svenska arbetarklassen rört sig rent politisikt.

Det är den här förmågan som är det speciella med kulturen. Den känner av fenomen och företeelser långt innan de blir tydliga och manifesta i ett samhälle. Just för att konsten arbetar med känslor, aningar, stämningar, drömmar, rädslor som inte behöver vara färdigformulerade eller bevisbara kan den på ett helt svindlande sätt fånga vad som rör sig i det som skulle kunna kallas ett samhälles förmedvetna.

Det är därför politiker borde skippa varannan opinionsundersökning och i stället öppna en bok eller köpa en teaterbiljett.

För det är som skådespelaren Anna Pettersson en gång sa i ett tv-program när hon skulle välja ett favoritord. Hon valde ”författare”. Sedan hon var barn hade hon alltid tänkt på ordet som för-fattare – alltså en som fattar före alla andra. Ingen tokig definition alls.

Läs fler krönikor av Åsa Beckman här. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev där hon varje måndag väljer fem favoritartiklar från veckan.