Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-27 08:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-man-behover-inte-prata-oppet-om-att-man-angrar-sitt-foraldraskap/

KULTUR | KRÖNIKA

Åsa Beckman: Man behöver inte prata öppet om att man ångrar sitt föräldraskap

”Jag fick en omedelbar skyddsinstinkt gentemot hennes barn. Och det beror på den ojämna maktbalansen: att barn är helt utlämnade till vuxnas beskydd och omsorg”, skriver Åsa Beckman.
”Jag fick en omedelbar skyddsinstinkt gentemot hennes barn. Och det beror på den ojämna maktbalansen: att barn är helt utlämnade till vuxnas beskydd och omsorg”, skriver Åsa Beckman. Foto: Alamy

Man sätter sig helt enkelt inte i en tv-soffa och säger att man ångrar sitt moderskap. Visst är det viktigt att diskutera alla mänskliga erfarenheter – men inte på barnets bekostnad, skriver DN:s Åsa Beckman.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Under de senaste åren har de blivit allt fler: de som offentligt talar ut om att de ångrat att de blivit föräldrar. Häromveckan var det dags igen. I TV4:s ”Malou efter tio” trädde en kvinna fram som öppet ville berätta att hon ångrade sitt moderskap. Hon hade hellre velat ha en katt, det var hennes franske man som hade velat ha barn, men när de väl kom var han inte speciellt intresserad. Nu var barnen i tjugoårsåldern. Att vara mamma hade, sade hon, varit en ”plikt” och inte ”givande på något sätt”.

Malou von Sivers undrade hur hon klarat av vardagen med barnen. ”Man skulle kunna säga att jag kanske haft en strålande karriär som skådespelerska”, svarade hon.

Jag blev provocerad av den där intervjun. Och jag blev också överraskad av att jag blev provocerad. Jag brukar alltid hävda hur avgörande det är att få berätta, jag vet inte hur många krönikor jag genom åren skrivit om det, jag har en benhård tro på att allt mänskligt måste kunna diskuteras och att det som tvingas ner i det fördolda skapar skam och skuld som hindrar oss från att leva. Det är ett av skälen till att kulturen är så nödvändig. Det är en plats där man kan artikulera sådant som inte är tillåtet eller accepterat.

Så vittnesmål och berättelser är livsavgörande.

Bara tanken på att ens föräldrar hade ångrat alla de där sköra åren då man behövde beskydd är ödslig och ångestfylld

Ändå blev jag alltså provocerad av kvinnans prat om att hon var en ofrivillig mamma och av hennes jag-har-minsann-rätt-att-säga-det-här-attityd. Jag fick en omedelbar skyddsinstinkt gentemot hennes barn. Och det beror på den ojämna maktbalansen: att barn är helt utlämnade till vuxnas beskydd och omsorg. Nu finns det inget som säger att den som ångrar sitt föräldraskap skulle ta sämre hand om sina barn. Men bara tanken på att ens föräldrar hade ångrat alla de där sköra åren då man behövde beskydd är ödslig och ångestfylld.

Jag är helt medveten om att jag kanske skulle ha reagerat annorlunda om en man sagt att han ångrade sitt faderskap. Genom historien har män vitt och brett kunnat säga sånt utan att någon har skrivit krönikor om dem. Men oftast har det ju av tradition funnits en kvinna i bakgrunden som sörjt för barnet, oavsett vad vi tycker om den ordningen. Och då har barnen i alla fall haft någon. Jag vet att om en kvinna och en man suttit i Malou von Sivers soffa och gemensamt sagt att de ångrade sitt föräldraskap hade jag blivit precis lika provocerad som nu.

För det är barnets ensamhet det handlar om.

Just nu forskas det mycket på föräldraskapsånger. En polsk undersökning visar att 13 procent av alla mödrar ångrar sitt moderskap. Liknande enkäter i USA, Tyskland och Storbritannien visar att mellan 7 och 14 procent av alla föräldrar hellre skulle vara utan barn. En svensk studie är också på gång vid Uppsala universitet, men där är resultaten ännu inte klara.

De här känslorna har säkert alltid funnits hos vissa föräldrar, men det är naturligt att de förstärks i en superindividualistisk tid där frihet, rörlighet och oberoende är kungsord. I vintras skrev sociologen Roland Paulsen en intressant artikel i DN om tabut att ångra barn (16/2). Han menade att det fortfarande är hårda krav på hur – och med vilka känslor – vi ska leva våra liv. ”Det är grymheten: att driva in människor i några få livsmallar och samtidigt skambelägga den smärta och sorg som uppstår när förväntningar inte infrias.”

Man får gå i terapi, prata med förtrogna, men man håller det borta från sitt barn

Och så är det ju verkligen. Inom den nya friheten skapas nya ofriheter. Psykologen Erica Lundqvist gav Paulsen (GP 3/3) ett tankeväckande svar genom att återföra diskussionen till barnet. Hon talade om föräldrars ansvar för ett barn, önskat eller inte, och fick medhåll av DN:s Greta Thurfjell (4/3). I en tid då vi kan forma våra liv som vi önskar talar vi gärna om våra rättigheter, men mer sällan om våra skyldigheter.

Jo, man kan ångra sitt barn, skrev Lundqvist. Allt blev kanske inte som man trott, man längtar bort, känner sig begränsad, kriser och livsomständigheter gör att man inte orkar. Men har man en gång skaffat barn är det ens skyldighet att då ta hand om de känslorna och på ett vuxet sätt härbärgera ångern. Man får gå i terapi, prata med förtrogna, men man håller det borta från sitt barn. För, som hon skrev, den förlösande friheten hos föräldern som äntligen får möjlighet att tala sanning ska också tas emot av barnet.

Det är därför man inte sätter sig i tv-soffor och säger att man ångrar sitt moderskap. ”Att ångra ett barn är också att göra det föräldralöst”, menade Lundqvist. Det är möjligen en väl hård formulering. Men man får ha lite koll på vem den svagare parten är. Och den här gången är det inte mödrarna.

Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Varför skrivs det roligare romaner om kvinnor och sex i Malmö?” Prenumerera också på hennes nyhetsbrev där hon varje måndag väljer fem favoritartiklar.

Ämnen i artikeln

Barn

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt