När rapparen Pau Rivadulla, mer känd som Pablo Hasél, tittar ut från sin lägenhet i den katalanska staden Lleida ser han polispatrullen på gatan. Samma polis som sedan i fredags kväll väntat utanför hans bostad för att plocka in honom.

Han twittrar: ”Våra rättigheter står på spel. I dag är det jag, i morgon kan det vara du. Låt oss inte göra det lätt för dem.”

Han har haft tio dagar på sig att inställa sig till fängelset. Visst har han funderat på att gå i exil, som andra kolleger gjort, men har ångrat sig i samma andetag som tanken tänkts.

”De vill använda mig för att skrämma resten”, säger han till tidningen El Diario. ”Att gå i exil skulle normalisera den här situationen.”

Nu väntar i stället 9 månaders fängelse och 30.000 euro i böter för ”upphöjande av terrorism, förolämpning och förtal av monarkin och polismakten”. Bara för att han twittrat och skrivit raptexter där kungen kallas för ”parasit”, ”maffia” och ”tjuv” och liknat den spanska polisens mentalitet vid ett ”attentat mot rikets värdighet”.

Hundratals kulturarbetare, däribland Pedro Almodóvar, Javier Bardem  och sångaren Joan Manuel Serrat, har i ett öppet brev gemensamt bett om amnesti för rapparen.

Samtalen var oändliga om vad vi ville, borde gestalta, vilka historier som skulle lyftas fram och vilket uppdrag konstnärer har i samhället

När jag flyttade till Spanien 2010 hade jag precis kommit in på scenskolan Estudio Corazza i Madrid. Skolan, som fostrat några av landets främsta skådespelare, Javier Bardem är en av dem, ligger gömd i en liten ruffig gränd i ytterkanten av huvudstadens stadskärna. Den ser inte mycket ut för världen men kom under de fyra åren jag gick där att bli vår värld. Vi bodde i den slitna gränden, repeterade på torget vid tjurfäktningsarenan och analyserade pjäser på baren intill. Mina studentkompisar kom från hela Spanien och alla samhällsklasser. Deras föräldrar arbetade på kycklingfabriker och jordgubbsland, var lärare, företagsledare och arbetslösa.

Samtalen var oändliga om vad vi ville, borde gestalta, vilka historier som skulle lyftas fram och vilket uppdrag konstnärer har i samhället.

Tiden vi levde i andades framtidstro trots att den ekonomiska krisen nyligen drabbat Spanien hårt. Gatorna och torgen fylldes visserligen av demonstrationer som bar på indignation och vrede men också på tron att förändring är möjlig.

När det högerkonservativa partiet Partido Popular fick makten 2011 reformerades antiterrorlagarna. Nya säkerhetslagar, bland annat inskränkningar av demonstrationsrätten och yttrandefriheten, utformades. I folkmun döpta till ”munkavlelagarna”.

Väl medvetna om vad 36 år av diktatur hade gjort med den konstnärliga friheten anordnade vi läsningar, deltog i demonstrationer och valde pjäser som tog upp konflikten mellan repression och frihet.

Och ändå har Spanien ännu inte sett de sociala och ekonomiska föjderna av coronakrisen

Nu, 12 år efter finanskrisen, befinner sig Spanien fortfarande i politisk och social kris. Arbetslösheten är dubbelt så stor som i andra EU-länder. Hälften av alla unga vuxna bor hos sina föräldrar. 990 korruptionsmiljarder försvinner årligen ur statskassan. Förra året gick kung Juan Carlos i exil, misstänkt för att ha mottagit mutor på hundratals miljoner euro från bland andra Saudiarabien. (Vilket är vad Pablo Hasél refererar till i sina raptexter.)

Och ändå har Spanien ännu inte sett de sociala och ekonomiska föjderna av coronakrisen.

I slutet av 2019, när den socialdemokratiska vänsterkoalitionen vann riksdagsvalet, var Spanien det land i världen med flest åtalade och dömda konstnärer. Vänstern gick till val på att upphäva säkerhets- och antiterrorlagarna. Ironin är att 2020 var det år då ”munkavlelagarna” tillämpades som flitigast av polisen.

Aldrig kunde vi drömma om vad detta lagpaket konkret skulle innebära för konstnärlig och politisk frihet. Eller att fler repressiva lagar skulle tillkomma. Det är numera straffbart att inte bära giltiga identitetspapper, att delta i oanmälda sammankomster på offentliga platser, att samlas framför kongressen och andra statliga byggnader och använda fotografier eller videoupptagningar som inte auktoriserats av polisen. Som svar på demonstrationerna i Katalonien reformerades ytterligare en lag som ger regeringen möjlighet att stänga ner hemsidor med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

Mina vänner som drömde om Federico García Lorca, Ödön von Horvath och Alice Birch, och om en social och politisk framtid har slutat drömma. De få som arbetar med teater och film måste livnära sig på annat för att få ihop det. Den statligt finansierade kulturen är, med tanke på landets storlek, så obetydlig att den nu kan anses obefintlig. De flesta av mina vänner pusslar i stället ihop vardagen med tillfälliga jobb som servitörer, receptionister, ambulansförare och garderobiärer. Somliga bor i delade lägenheter, andra har flyttat tillbaka till föräldrarna, någon enstaka har råd med eget boende men nästan ingen startar familj.

På Whatsapp säger en vän från scenskolan:

”Tiden går och jag kan inte dra in en unge i det här kaoset. Jag vet inte ens säkert var jag bor nästa månad eller om jag har kvar jobbet.”

Förra måndagen efterlystes Pablo Hasél nationellt. Han sökte skydd i Lleidas universitet; dit får polisen enligt lag inte gå in. Men samma kväll gav domstolsväsendet den katalanska polisen tillstånd att gå in på campus.

Gatorna fram till universitetet spärrades av sittdemonstranter, framför byggnaden väntade en mänsklig sköld och porten till universitet barrikaderades noggrant.

Fordon sätts i brand, bankkontor och polisstationer attackeras, flera hundra skadas och häktas

I en tv-intervju inifrån rektorsexpeditionen förklarade Pablo Hasél varför han envisas:

”Det handlar inte om mig, det är en attack mot allas våra fri- och rättigheter. Skandalen får inte pågå i tystnad.”

På tisdagsmorgonen fördes han ut eskorterad av kravallpolis. En våg av protester har nu svept över Spanien varje kväll. Fordon sätts i brand, bankkontor och polisstationer attackeras, flera hundra skadas och häktas. Det konservativa högerpartiet ropar på lag och ordning och fascistpartiets ledare lägger all skuld på den folkvalda socialdemokratiska regeringen och kräver att den ställs inför rätta.

En av mina vänner från scenskolan som lämnat landet för att få jobb talar in ett meddelande till på Whatsapp:

”Plötsligt är vi tillbaka i ’passa dig för vad du säger’- samhället. Det märks att vi aldrig gjort upp med diktaturen. Även om jag har svårt för Pablo Haséls råa texter så beundrar jag hans mod. Jag tänker på Lorca i ’Blodsbröllop’: ’Att vara tyst när man blir bränd är det största straffet vi tilldelar oss själva.’ ”

Läs fler kulturdebattexter.