Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 11:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/att-lasa-goran-sonnevi-ar-att-mota-nagon-som-fortfarande-tror-pa-karlek/

BÖCKER | RECENSION

Att läsa Göran Sonnevi är att möta någon som fortfarande tror på kärlek

Göran Sonnevis ”Det omöjliga” är på många sätt den svenska bok som kommit att definiera sjuttiotalet.
Göran Sonnevis ”Det omöjliga” är på många sätt den svenska bok som kommit att definiera sjuttiotalet. Foto: Stefan Tell

1975 kom Göran Sonnevis stora diktsamling ”Det omöjliga”, nu ges den ut på nytt. Dikterna står naket öppna, stora och syrerika. Det går bra att andas. Gråta. Tänka. Det är inte nostalgi, det är igenkänning och ogarderad medmänsklighet, skriver Anna Hallberg.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”1975 var bostadsbristen avskaffad.” Så skrev Ola Andersson nyligen i en artikel (DN 2/12) om sjuttiotalets Stockholm. Han konstaterar: ”Miljonprogrammet vände bostadsbrist till överskott av lägenheter. Det satte sin prägel på stadslivet i Stockholm under en hel epok. Låga hyror för bostäder och lokaler skapade nya förutsättningar för kultur- och nöjeslivet i Stockholm. Det fanns gott om plats för teatrar, spelställen, klubbar, gallerier och obskyra butiker. Att utskänkningstillstånden för krogarna blev mer generösa gjorde inte saken sämre.”

1975 kom också Göran Sonnevis stora diktsamling ”Det omöjliga”, som skilde sig från hans tunnare sextiotalsböcker och öppnade upp för den oceaniska poesi som sedan dess flödar i mjuka virvlar genom författarskapet. Nu ges den ut igen. Det är inte första gången, nyutgåvor eller omtryck har kommit 1977, 1982, 1988, 1996 och 2005 om jag har räknat rätt.

Jag är själv född 1975, av småstadsföräldrar från Kramfors och Ljungbyholm som började läsa på universitetet. De var inte rika, men kunde resa och flytta runt. Visserligen skilde de sig, men känslan av att offentligheten är god, samhället till det allmänna bästa och att bara man anstränger sig så ordnar det sig, den har varit gemensam. Kort sagt är jag uppvuxen i en anda som gjort att jag inte känt ett skriande behov av Sonnevis poesi. Förrän nu.

”Dikt mot lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund”. Det är det första som möter läsaren, och de följande diktraderna:

I ditt ansikte
växer en skugga
som vingar av mörker

Och jag ser skuggan
och vill stryka bort den
men förmår inte
med händer som skuggor

Att läsa Sonnevi är att möta en helt ogarderad, icke-ironisk medmänsklighet. En självklar och lugn solidaritet. Ett milt ansikte. Någon som fortfarande tror på kärlek. Dikterna står naket öppna, med det lite förstorade typsnitt och glesare blankrader som blivit Sonnevis signum. Nästan inga skiljetecken finns med.

Hur kan denna vänliga godhet bli till kraftfull och omstörtande poesi?

För det första: dikten tror på läsaren, sträcker sig mot henne med en uppfordrande maning och litar på att hon kan ta emot. Som läsare kan man känna sig skeptiskt misstänksam. Alltså, finns här inga underliggande avsikter? Vill du verkligen ge mig det här? Tänk om jag inte vill eller kan eller klarar av att släppa in din kärlek, om jag stampar sönder den och vänder bort ansiktet? Det är en risk dikten tar.

”Det omöjliga”
”Det omöjliga”

För det andra, och lika viktigt: dikten befinner sig i konstant tvivel med sig själv, sin upphovsperson och sina förutsättningar. Den motsäger sig oupphörligt i ett dialektiskt prövande, vilket är tur – annars hade den blivit odrägligt förnumstig.

Att på allvar ge bort något utan krav på motprestation, innebär förlust, kostnad och en medvetenhet som inte många kan skryta med. Sonnevi kan, men det skulle han förstås inte göra, eftersom minsta skrävleri skulle förstöra dikten. I stället befinner sig diktjaget nästan alltid nära oron, ångesten, förvirringen och dödskampen, men utan att fastna eller gå vilse.

När något är riktigt bra, ser det ofta förvånande lätt och självklart ut. Sonnevis poesi är förrädiskt enkel, som om det bara är något han skrivit ner. Avslappnat och lite på en höft. Det är förstås en missuppfattning. Den tematiska flätningen med sina större motiv – musiken, matematiken, samhället, vattnet – varieras uppmärksamt med skarpa precisioner. Sonnevi skriver tungt om ”folkmordet i socialismens namn”, om skräcken inför svältkatastrofer och en ny framväxande europeisk fascism. Tyvärr känns det inte daterat alls.

Det gör inte boken som helhet heller, vilket förvånade mig något. Det här är ändå en diktsamling som är starkt förankrad i sin egen tid, på många sätt den svenska bok som kommit att definiera sjuttiotalet. Men dikten är stor och syrerik, det är min första känsla: som att komma till en plats där luften är frisk. Det går bra att andas. Gråta. Tänka. Det är inte nostalgi, det är igenkänning. Vi är levande människor. Vi kan göra bättre.

Mot slutet av boken står det, i Sonnevis karakteristiskt vidöppna stil, ibland med versaler men aldrig med punkter:

Det finns ingen annan väg till människor
än att gå in i
öppna sig mot
allas liv
allas självständiga liv
sådana de är
i sin hårdhet, i sitt betryck
Något annat sätt finns inte
Bara där kan vi börja
Bara där finns en
början till en oändlig mjukhet
Bara där finns ett ansikte

Läs fler lyrikrecensioner.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt