Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-04 17:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/att-uppleva-leran-ar-extremt-sensuellt/

02:05. På grund av dyslexi kunde ingegerd Råman inte uttrycka det hon ville med ord. Som hantverkare har hon skapat många moderna klassiker.
Konst

”Att uppleva leran är extremt sensuellt”

I början tyckte försäljarna att hennes enkla och klara glas var ointressanta, men med tiden har Ingegerd Råmans poetiska bruksföremål blivit klassiker. Kultursöndags Sandra Stiskalo och Thomas Karlsson åkte till Österlen för att träffa den svenska formgivningens drottning, som vägrar kalla sig konstnär.

Hon säger att huset såg anskrämligt när de köpte det. Kommungula toner, säckvävstapeter och orangerandiga längder utmed alla fönster. Det är svårt att föreställa sig nu.

Vi har kört norrut från Ystad. Efter ett par mil på landsvägar mellan vinterbruna åkrar och fält där dovhjortar flockas kommer vi till det före detta skolhuset. Förutom ett dussintal röda trästolar går inredningen helt i svart, vitt och grått. Väggarna är tomma, ytor släta och sakerna få. I en av skolsalarna står Ingegerd Råmans skrivbord med pennor, linjaler och attiraljer omsorgsfullt utplacerade. I den andra finns en mörk sittgrupp, en kakelugn och en låg dagbädd i japansk stil. Fast på den lägger sig Ingegerd Råman sällan. Tupplurar passar henne illa; när hon väl somnat, sover hon. Däremot unnar hon sig – nu efter 75 – att dröja kvar i sängen om morgnarna, dricka kaffe, läsa någon timme och låta skisser och drejskiva vänta till tiotiden.

Ingegerd Råman är sedan decennier en förgrundsgestalt inom modern svensk formgivning.
Ingegerd Råman är sedan decennier en förgrundsgestalt inom modern svensk formgivning. Foto: Thomas Karlsson

Men just denna morgon har hon stigit upp extra tidigt för att baka frallor och tillreda en gurksoppa som hon senare ska toppa med löjrom och bjuda fotografen och mig på.

– Jag har alltid tyckt om att laga mat. Och jag tycker att mat är vackert sig, det behöver ingen dekor. För mig är det mer än tillräckligt att skålen bara är en skål och glaset ett glas, säger hon.

Det eleganta och enkla uttrycket har varit Ingegerd Råmans signum sedan hon började på Johansfors glasbruk. Det var 1968, hon hade just tagit examen från Konstfack och fått jobb som formgivare på bruket. Hon trivdes i hyttan och med hantverkarna, trots att de kivades ibland, fast mest trivdes hon med materialet. Hon ritade sobra kärl och karaffer i klart glas, saker hon själv hade velat ha. Men försäljarna var inte nöjda, de efterfrågade färg och lekfullhet och fann hennes produkter ointressanta.

Foto: Thomas Karlsson

Det var frustrerande och efter fyra år gick det inte längre. 1972 lämnade hon sin fasta tjänst på Johansfors glasbruk. Det var ett slags sorg men hon fortsatte göra lågmält poetiska bruksföremål och tiden har verkat till hennes fördel. Ingegerd Råman är sedan decennier en förgrundsgestalt inom modern svensk formgivning.

– Jag har alltid velat att det jag gör ska kännas angeläget länge. Därför lockar det mig inte att sätta en kökkenmödding på den här, säger hon och lyfter upp ett glas ur Orreforsserien ”Slowfox”. Det är en gracil cylinder med tunna blästrade ränder, tänkt att fyllas med vatten eller champagne.

Kökkenmödding, vad är det?

Ingegerd Råman skrattar.

– Finns det inte ett ord som heter så? Krusiduller då. Jag vill inte att föremål ska stå och ropa: ”Titta hit!”, ”Se på mig!” Det passar mig inte att omge mig med uppmärksamhetskrävande saker.

”Jag har alltid velat att det jag gör ska kännas angeläget länge.”
”Jag har alltid velat att det jag gör ska kännas angeläget länge.” Foto: Thomas Karlsson

Är det därför du så konsekvent hållit fast vid det enkla uttrycket också i ditt eget skapande?

–Ja, jag har alltid gjort föremål jag själv behöver eller skulle vilja ha. Men det handlar om något annat också. Jag tycker att livet är så komplicerat i sig och mår därför bäst när det yttre och konkreta är klart och tydligt.

Vill man psykologisera enkelheten ännu mer får man gå till barndomen.

Ingegerd Råman föddes 1943 i Stockholm. Fast de tidiga åren tillbringade hon till stor del på Ingarö i skärgården där familjen sommartid hyrde en stuga. När hösten kom och det blivit dags att återvända till stan lämnades Ingegerd kvar på ön, hos sin morfars kusin, som hon kallade farbror Ivar, och hans syster Signe. De levde ett stilla men strävsamt liv, nära havet och skogen. Farbror Ivar var yrkesfiskare, Signe skötte hushållet.

– Barndomen på Ingarö var fin. Jag överöstes knappast med kramar eller pussar men farbror Ivar brukade lägga sin stora näve på mitt huvud och rufsa om. Det var en enkel gest full av värme.

Att hon blev kvar hos farbror Ivar och tant Signe berodde på att hennes mamma var sjuk. På vilket sätt eller varför har Ingegerd Råman aldrig helt fått klart för sig.

– Det var så mycket som sopades under mattan i vår familj, det fanns så många dolda konflikter, jag vet inte exakt hur det förhöll sig.

Ingegerd Råman har en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sin man, men sedan pandemin bröt ut har de knappt lämnat Österlen.
Ingegerd Råman har en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sin man, men sedan pandemin bröt ut har de knappt lämnat Österlen. Foto: Thomas Karlsson

Hur hanterade du det?

–Jag flyttade hemifrån tidigt och bestämde mig också för att jag själv inte skulle hålla på och dölja eller krångla till saker. Det är väl delvis därför min formgivning ser ut som den gör. Men jag är inte ond på mina föräldrar, de gjorde så gott de kunde. Vi talade aldrig ut men i mig själv har jag ändå försonats med dem och med barndomen.

Hon och hennes man, filmaren och kuratorn, Claes Söderquist har en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm men sedan pandemin bröt ut har de knappt lämnat Österlen. Stan lockar inte för tillfället, dessutom har Ingegerd Råman haft mycket att göra. Hon har bland annat ritat några föremål i glas för Orrefors som ska presenteras på Svenskt Tenn i vår och så har hon arbetat med nya Liljevalchs konsthall.

2014 utlyste nämligen Stockholms stad en arkitekttävling för en tillbyggnad av museet. Vann gjorde Wingårdhs arkitekter ihop med Ingegerd Råman och till sommaren invigs de nya utställningslokalerna i form av en trevåningsbyggnad i platsgjuten betong. Råmans bidrag består av 6 860 bottnar från klara glasflaskor som ihop med betongen skapar tillbyggnadens fasad.

Hon och arkitekten Gert Wingårdh har arbetat tillsammans förut. Bland annat med Karolinska institutets hörsal Aula Medica och med Sveriges nya ambassadbyggnad vid Potomacfloden i Washington DC. Första gången var det Statens konstråd som tillfrågade Ingegerd Råman om hon ville ta sig an utsmyckningen.

”Någon frågar om jag vill skapa en produkt och jag blir alltid lika förvånad, smickrad och glad över att de kom att tänka på just mig.”
”Någon frågar om jag vill skapa en produkt och jag blir alltid lika förvånad, smickrad och glad över att de kom att tänka på just mig.” Foto: Thomas Karlsson

– Senare har jag förstått att Gert till en början hade svårt att acceptera någon konstnär för uppdraget. Men så är det ofta med arkitekter, de har svårt att förlika sig med att någon kommer in och utsmyckar deras arkitektoniska verk, de vill att huset ska tala för sig. Jag respekterar det, på sätt och vis är jag ju likadan själv med mina kärl och glas, säger hon och fortsätter:

– Nu fungerar Gerts och mitt sam­arbete fantastiskt väl. Han är generös och vi lyssnar på varandra, även om vi är väldigt olika; han lägger till och jag drar ifrån.

Hur går det till när du formger?

– Någon frågar om jag vill skapa en produkt och jag blir alltid lika förvånad, smickrad och glad över att de kom att tänka på just mig. Dagen efter drar den negativa tankeprocessen i gång, jag ångrar att jag tackat ja och det tar lång tid innan jag ens orkar sätta mig med jobbet, för jag tror inte att det kommer att gå. Men till slut skäms jag så mycket och det har gått så lång tid att jag inte vågar tacka nej, för det vore inte professionellt. Då återstår bara att sätta sig ner och övervinna motståndet.

Det gångna året har samarbetena sett annorlunda ut. Vanligtvis reser hon mellan Glasriket, Stockholm och hantverksfabriker i Europa för att medverka när modeller tas fram, betrakta proportioner, uppleva och justera glasets rundningar och tjocklek. Nu har allt det där behövt göras över mejl. Det har inte varit enkelt.

– Jag har ju ett handikapp. Jag är ordblind, som man sa förr i tiden.

På 40- och 50-talen var kunskapen om dyslexi fortfarande låg, för att inte säga obefintlig bland svenska folkskollärare. Klasskamraterna lärde sig att läsa och skriva men Ingegerd Råman fick inte ihop orden och meningarna.

– Mina föräldrar var oroliga. Men en lärarinna på skolan insisterade på att hon kunde ta hand om mig i sin vanliga klass.

Lärarinnan som hette Lisa Ihrmark anmälde Ingegerd Råman till en pantomimteater så att hon skulle lära sig att uttrycka sig på annat sätt än genom språket. Hon uppmanade henne även att teckna sina uppsatser och skriva enstaka nyckelord till. Med åren blev texterna längre och bilderna färre. Hon lärde sig skriva, trots allt.

Efter åtta år i folkskolan föreslog Lisa Ihrmark att Ingegerd Råman skulle söka till Hushållstekniska realskolan i Stockholm. Där fick man ta realexam även med underkänt i ett grundämne.

”Du vet, det är många som inte känner till att jag drejar. Glaset överskuggar allt annat jag håller på med.”
”Du vet, det är många som inte känner till att jag drejar. Glaset överskuggar allt annat jag håller på med.” Foto: Thomas Karlsson

Senare när hon hade gjort sig ett namn som krukmakare hände det att hon fick besök i sin verkstad av lärare från hushållstekniska som ville gratulera till framgångarna. Ingegerd Råman tackade artigt men något avmätt, hon tyckte att deras uppvaktning kändes som hyckleri; de flesta hade varit både ointresserade och nedvärderande mot henne under åren i realskolan. Så när en granne en dag kom förbi och sa att hon skulle hälsa från en lärare lyssnade hon med ett halvt öra.

– Men så nämnde hon namnet Lisa och då förstod jag. Jag började storgråta, jag hade ju sökt i telefonkatalogen men inte funnit henne och dragit slutsatsen att hon måste ha dött. Men naturligtvis hade jag letat på fel bokstav, inte kunde jag ana att hennes efternamn skrevs med ”h”.

När Ingegerd Råman hade samlat sig ringde hon upp, rösten lät precis som hon mindes den. Lisa Ihrmark var riktigt gammal, hon hade förlorat synen men visste exakt vem Ingegerd var, hon hade följt sin före detta elev på avstånd och de hann träffas flera gånger, innan hon dog på riktigt.

– Jag glömmer aldrig hur vi satt i hennes soffa och höll varandras händer. Hon talade om för mig att hon hade kunnat göra så mycket mer om hon bara hade vetat bättre. Och jag, i min tur, talade om för henne hur mycket hon faktiskt hade betytt för mig. Som barn behöver man någon som ser och tror på en, men denna någon måste inte nödvändigtvis vara en förälder.

Det skulle dröja till knappa tjugoårsåldern innan hon läste sin första roman. Det var en regnig dag i London.

– Jag hade hamnat på ett ställe där det fanns böcker av Agatha Christie. Utanför öste det ner, jag kunde inte ta mig därifrån så jag började helt enkelt läsa. Engelskan och situationen gjorde att motståndet släppte på något sätt. Nu läser jag varje morgon, jag håller på med Olga Tokarczuks ”Jakobsböckerna”, om du inte läst, gör det, vilket språk!

Efter gurksoppan med löjromstopping går vi över grusplanen till ett annex som Ingegerd Råman kallar verkstan. Också här är väggarna kala och det är tomt sånär som på en arbetsbänk, några hyllor och pallar. Hon försvinner in bakom en dörr och kommer ut vitklädd. Hon bär alltid svart annars, förutom just när hon drejar.

”Jag är väldigt koncentrerad på det jag gör, jag tänker inte på någonting utöver det jag håller på med och lyssnar nästan aldrig på musik eller radio. Jag är ett med materialet, det är så meditativt.”
”Jag är väldigt koncentrerad på det jag gör, jag tänker inte på någonting utöver det jag håller på med och lyssnar nästan aldrig på musik eller radio. Jag är ett med materialet, det är så meditativt.” Foto: Thomas Karlsson

Hon plockar i några plastpåsar och får upp en klump lera som hon börjar bearbeta och sedan lägger på drejskivan.

– Du vet, det är många som inte känner till att jag drejar. Glaset överskuggar allt annat jag håller på med, säger hon.

Men det var faktiskt med leran det började. Närmare bestämt på Carl Malmstens hantverksskola Capellagården på Öland. Efter realexamen gick hon en sommarkurs där för att lära sig väva mattor, men tråd var inte hennes grej, för pilligt, för tvådimensionellt. Fast hon tyckte om platsen och skolan som sådan, där praktiken, inte teorin, tilläts stå i första rummet. Vintern som följde skrev hon ett brev till Carl Malmsten och frågade om hon fick komma tillbaka och jobba i köket.

Det fick hon.

På kvällarna, när arbetsdagens uppgifter var utförda, umgicks hon med en person som var på Capellagården för att starta upp krukmakeriet.

– Hon lät mig testa och jag visste direkt att det var lera jag skulle hålla på med. Jag kunde sitta vid drejskivan och sparka tills foten var nära att falla av.

Vad är du i för sinnesstämning när du drejar?

– Jag är väldigt koncentrerad på det jag gör, jag tänker inte på någonting utöver det jag håller på med och lyssnar nästan aldrig på musik eller radio. Jag är ett med materialet, det är så meditativt.

Har du sett filmenGhost?

– Nej, borde jag det?

Nja, kanske inte. Men jag kom att tänka på den, för där finns en scen där Demi Moore drejar och Patrick Swayze går igång på det. Drejningen skildras som något erotiskt och sensuellt.

– Det stämmer ju! Att uppleva leran är extremt sensuellt. Jag har alltid solidariserat mig med hantverket och med hantverkarna.

Konstnär då, är du det?

– Nej, det är jag inte!

Faktum är att hon värjer sig mot benämningen på det hela taget. Har alltid gjort.

Hon är formgivare och krukmakare, inte konstnär.

– Det är två helt olika yrken. Jag behöver ett material, ofta en beställare eller ett uppdrag. Formgivning handlar om skönhet och funktion. Konst, däremot är ett eget språk, som musik eller poesi. Den vädjar till något helt annat i människan. Genom konsten kan en människa få syn på sig själv.

I samband med sommarens invigning av Liljevalchs tillbyggnad ska Ingegerd Råman – utöver den permanenta fasadutsmyckningen – även ha en egen utställning.
I samband med sommarens invigning av Liljevalchs tillbyggnad ska Ingegerd Råman – utöver den permanenta fasadutsmyckningen – även ha en egen utställning. Foto: Thomas Karlsson

Frågor om vad som är konst och vem som har rätt att kalla sig konstnär är knappast nya. Svaren har visserligen varierat men diskussionen förts sedan konsthistoriens början.

– Det är många som arbetar med samma material som jag, alltså glas och keramik, som vill kalla det för konst och sig själva för konstnärer. Konstglas heter det ju nuförtiden, förut hette det masterpiece, det vill säga en hantverksmästares verk. Det tyckte jag om.

Varför tror du att många vill kalla sig själva för konstnärer?

– Det handlar väl om status och hierarkier. Men man behöver inte sätta det ena över det andra, för det som är bra är bra och det finns lika mycket dålig konst som dålig formgivning. Jag vill att saker ska benämnas för vad de är, utan värdering. Jag tror att livet blir lite enklare och tryggare om man gör på det viset.

I samband med sommarens invigning av Liljevalchs tillbyggnad ska Ingegerd Råman – utöver den permanenta fasadutsmyckningen – även ha en egen utställning. Bland annat ska hon visa upp en mindre version av det elektroniska vattenfallet ”Falling water 10.6” som finns på en vägg i Aula Medica på Karolinska i Solna. Dessutom ska hon ställa ut glas från Orrefors.

När hon var i Stockholm senast träffade hon Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall. Han sa då att han önskar att den nya lokalens egen rymd ska stå i fokus i utställningen. Tur, tänkte Ingegerd Råman.

– Äntligen får jag visa hur vackert ett tomrum kan vara.

Läs fler texter av Sandra Stiskalo

Ämnen i artikeln

Konst
DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 8 Ingegerd Råman är sedan decennier en förgrundsgestalt inom modern svensk formgivning.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 2 av 8
Foto: Thomas Karlsson
Bild 3 av 8 ”Jag har alltid velat att det jag gör ska kännas angeläget länge.”
Foto: Thomas Karlsson
Bild 4 av 8 Ingegerd Råman har en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sin man, men sedan pandemin bröt ut har de knappt lämnat Österlen.
Foto: Thomas Karlsson
Bild 5 av 8 ”Någon frågar om jag vill skapa en produkt och jag blir alltid lika förvånad, smickrad och glad över att de kom att tänka på just mig.”
Foto: Thomas Karlsson
Bild 6 av 8 ”Du vet, det är många som inte känner till att jag drejar. Glaset överskuggar allt annat jag håller på med.”
Foto: Thomas Karlsson
Bild 7 av 8 ”Jag är väldigt koncentrerad på det jag gör, jag tänker inte på någonting utöver det jag håller på med och lyssnar nästan aldrig på musik eller radio. Jag är ett med materialet, det är så meditativt.”
Foto: Thomas Karlsson
Bild 8 av 8 I samband med sommarens invigning av Liljevalchs tillbyggnad ska Ingegerd Råman – utöver den permanenta fasadutsmyckningen – även ha en egen utställning.
Foto: Thomas Karlsson