Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-20 23:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/augustin-fernandez-mallos-trilogi-viftar-med-pekpinnarna/

BÖCKER | RECENSION

Augustin Fernández Mallos trilogi viftar med pekpinnarna

Agustín Férnandez Mallo är fysiker och debuterade som poet 2001.
Agustín Férnandez Mallo är fysiker och debuterade som poet 2001. Foto: Alamy

Augustin Fernández Mallos romansvit har gett namn åt den spanska, litterära ”Nocilla-generationen”. Nu finns hela sviten på svenska. Ola Larsmo läser en trilogi som kanske är lite för krämig för sitt eget bästa.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Någonstans i Nevadas öken står en poppel där det hänger hundratals par gamla gymnastikskor. Varje par skor har burits av någon, och det finns förstås en anledning till att de hamnat just där. Det är en bra början på en berättelse.

Kring denna poppel och öken växer ett nät av människoöden och berättelser i Augustin Fernández Mallos episodroman – eller kanske anekdotsamling – ”Nocilla dream”, första delen i hans trilogi med namn efter ett jättesött smörgåspålägg med hasselnötssmak, följd av ”Nocilla experience” och ”Nocilla lab”. Första bandet kom 2006 och Mallos trilogi har nått ryktbarhet som nyskapande och gett namn åt vad man kan kalla post-postmodern spansk litteratur, där man i dag (litet nedsättande) talar om ”nocilla-generationen”.

Jag läser till en början intresserat. Det finns ett underhållningsvärde i hans finurliga mininoveller om ensamma människor som hittar på små knep för att fylla livet med något alls. Det hans gestalter har gemensamt är att de egentligen inte är tragiska, men avskurna från alla sammanhang och utkastade i vad vi kan kalla ett modernt ruinlandskap. De ägnar sig åt små hobbyer som småningom tar sig formen av en besatthet.

De är isolerade, men möts ibland som om de irrar i en labyrint, stöter på någon annan, hejar lite generat och fortsätter sedan. När människor verkligen interagerar i Mallos värld är det alltid av ren slump – så kan man kanske sammanfatta de två första böckernas tankefigur.

Bild 1 av 3 ”Nocilla dream”.
Foto: Nirstedt/Litteratur
Bild 2 av 3 ”Nocilla experience”.
Foto: Nirstedt/Litteratur
Bild 3 av 3 ”Nocilla lab”.
Foto: Nirstedt/Litteratur

Flera av de små livsöden han mejslar fram är sådana som stannar i minnet. Mannen som arbetar som lyftkransförare i New Yorks hamn och var kväll med en container fiskar upp fisk som han sedan livnär sig på. Flyktingbarnen som letar sig fram genom underjordiska oljekulvertar i Centralasien och kommer upp i ett övergivet konferenscenter mitt i ingenstans som gjorts om till museum över fiaspelets historia. Sådant kommer att stanna i minnet.

Jag läser alla tre volymerna i ett svep, vilket kanske inte är som de är tänkta att läsas. Alla tre är, såvitt jag kan bedöma, väl översatta av Djordje Zarkovic, jag snubblar ingenstans i läsningen, vilket väl är kännetecknet på en utmärkt översättning.

Trilogin är strukturerad som en sorts inscenering i den spanskspråkiga litteraturens fantastikhövdingars verk. Första bandet vandrar uttalat i Borges fotspår; andra är en övning i Julio Cortázars anda (han dyker förstås själv upp och muttrar om att det finns en ”Hoppa hage 2” som han aldrig gett ut). Del tre, ”Nocilla lab” som är den som mest påminner om en sammanhängande roman, lutar sig ganska tungt mot genrecentrifugen Enrique Vila-Matas, (i Sverige mest känd, tror jag, för ”Dublinesk”), även om Paul Auster också spelar en viss roll. Vila-Matas dyker själv upp i den tecknade serie som avslutar band tre, fast här ser han ut som en ung Julio Iglesias.

Helheten är infallsrik, även om det signaleras väl mycket vilken sorts litteratur det är vi läser. Band ett och två hade jag gärna ställt i hyllan och återvänt till för fantasin och uppfinningsrikedomen. Men jag får riktiga problem med den avslutande del som ska knyta samman trilogin.

Huvudpersonen, följdriktigt kallad Agustín Fernández Mallo, är på resa med sin fästmö. De ska slutföra sitt ”stora projekt” som aldrig förklaras, och reser och reser på en icke existerande Medelhavsö, ”söder om Sardinien”. I tillbakablickar berättas om hur författaren blev påkörd av en smitande motorcyklist i Vietnam och sedan blev sängliggande med bruten höft, och hur de små berättelserna i de två första banden då kommer för honom (och jag kan föreställa mig att man då kan bli sugen på sådan där söt nötsmörja man bara kan få hemma).

Nu flackar de fram och tillbaka över denna märkligt vidsträckta ö från den ena underliga ruinen till den andra. Under någon sorts oändligt sommarlov möter de sedan människor som krumelurar sig på ungefär samma vis som i de två första banden. Tills de hamnar vid det där övergivna fängelset som nu är pensionat och tas emot av en man besatt av ett fantastiskt projekt – att sammanställa ”bortglömda texter”. Han heter förstås också Agustín Fernández Mallo. Här någonstans storknar jag, som efter för mycket nötkräm.

Litteratur ska inte förses med bruksanvisningar!

Jag lyssnar efter undertexten. Det hela är väl arrangerat, alla bitarna för ”litteratur” och ”roman” finns på plats. Men att sätta samman dem så att det uppstår ett rum där det ekar av sorg eller vrede eller förlust eller något annat är ett arbete som Mallo överlåter till läsaren. Några av dessa läsare finner kanske detta följdriktigt, en avbild av ett tillstånd, kanske den meningsförlust somliga skulle kalla modern och någon annan postmodern.

Men texten pekar alltför frenetiskt på att det är så den ska läsas. Litteratur ska inte förses med bruksanvisningar! Det hindrar inte att Mallo snart kanske överraskar oss med den jätteroman som förnyar den spanskpråkiga litteraturen, tusen sidor lång och obunden i tid och rum. Virket ligger där och redskapen hänger på väggen, om än litet för prydligt. Och kring den tiosidiga tecknade serie som avslutar ”Nocilla Lab” uppstår en vidare rymd jag skulle vilja återvända till.

Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av nyutkomna böcker i DN Kultur.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt