Med ordet ”hyperverklighet” ville den franska filosofen Jean Baudrillard ringa in ett tillstånd där tecken och representationer så till den grad lösgjort sig från sina ursprung – de fenomen de en gång hänvisade till – att de upplevs som verkligare än verkligheten själv. Man förstår varför poeten Aya Kanbar känner sig lockad att damma av begreppet. Hon är född 2004 och därmed uppvuxen i en värld som är så genommedierad att Baudrillards teori blivit banal. Att teckensystemet (Instagram, börsen…) lever sitt eget liv – behöver det ens sägas?

Desto viktigare, kanske, att dyka ner i detta gytter av skenbilder. I sin debutdiktsamling gör Kanbar just det. Orden i ”Hyperverklighet” beter sig som om deras hävdvunna innebörder kan förändras i vilken sekund som helst. Kärleken är ”sauterad”, glorian gjord av ”dior / & dråp”, ”allt består av irrelevans”. Rörelserna är snabba och spänstiga, varje rad förhåller sig illojalt till de föregående, och de korta, ofta betitlade dikterna slutar aldrig där de började. Som här, i ”planer efter bikten”:

”önskedrömmar

i form av speglar

utan vanheder

korsfäst dig själv,

med behövandet synligt

det räcker aldrig,

en panter ryter till under solen

du verkar lite obalanserad

velociteten ökar

medan prydningen kickar in”

Stundtals riktar sig texten till ett ”du”. Ibland är detta du en kärlekspartner, som i några dikter med tydlig förälskelsetematik. Vid andra tillfällen misstänker man i stället att ordet syftar på en själv. ”en fantom letar efter dig”, förklarar dikten med självklar auktoritet, och man känner sig maktlös, omtumlad, som en tygråtta i någons tassar. Fortsättningen går inte att förutse; bara nödvändigheten i att följa med.

”Auktoritet” är över huvud taget ett ord jag återkommer till när jag läser Kanbar. Hon skriver med en formsäkerhet som är ovanlig för debutanter och direkt sensationell för 17-åriga sådana. Det splittrade och lite nonchalanta tilltalet ska inte misstas för riktningslöshet. Snarare fungerar det som en spegling av en tid, en historisk situation. Dikterna svarar mot en verklighet där scrollandet intar en ledande roll i organiserandet av förnimmelserna. Att ”levebröd & vaxljus” står bredvid varandra verkar därför inte drömlikt – tvärtom som helt vanlig mimetisk realism.

Går det att sätta fingret på någon genomgripande tematik i ”Hyperverklighet”? Säkert, om man verkligen anstränger sig. Fast att tänka i sådana termer tror jag är att missa poängen. Dikterna lever på sitt rörelsemönster, sina klanger, hur de uppenbarar sig fysiskt i världen. Kanbars egna ord kan ge god vägledning – inte bara för livet, utan också för litteraturen som sådan:

”allt har ett syfte

men som människa

måste du i slutändan

vara otydlig”

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker.