Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-19 17:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/belarusiska-forfattare-skriver-fram-den-politiska-moralens-granser/

KULTURDEBATT

Kulturdebatt. Belarusiska författare skriver fram den politiska moralens gränser

Demonstranter lyser upp Frihetstorget i Minsk under protesterna efter presidentvalet 2020.
Demonstranter lyser upp Frihetstorget i Minsk under protesterna efter presidentvalet 2020. Foto: Dmitri Lovetsky

Det manipulerade presidentvalet i Belarus 2020 blev startskottet för en massiv folkresning som även gjort avtryck i litteraturen. Många författare och poeter tar i sina texter fasta på frånvaron av väpnat motstånd, skriver Gabriel Itkes-Sznap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

En av de mäktigaste politiska dikterna i den moderna litteraturen är den brittiska poeten Percy Shelleys ”Anarkins maskspel”. Rytmiskt strängt, men med ett vardagligt språk tecknar den en profetisk dröm i vilken Storbritanniens makthavare framträder som personifikationer av dödssynder: mordet, bedrägeriet och hyckleriet. De åtföljs av ett demoniskt skelett med spira i handen och kungakrona på huvudet; det rider på en vit häst ”fläckad med blod”.

Shelley skrev dikten efter den så kallade Peterloomassakern i Manchester 1819. Tiotusentals arbetare hade samlats för att demonstrera mot det korrupta valsystemet och för införandet av allmän rösträtt. Myndigheterna skickade in kavalleri för att mota demonstrationen: arton människor reds ihjäl och arrangörerna kastades i fängelse.

Att ”Anarkins maskspel” blev berömd, och under 1900-talet citerades av Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr, beror inte enbart på att den förtätar och spinner vidare på detta våldsamma förlopp, utan även på att den ger plats åt framtidshoppet, ”en galen ungmö”. Med hennes röst talar den till massorna: ”res er som lejon efter sömn”, ”ni är många – de är få.”

Sedan ett drygt år tillbaka har en politisk katastrof av enorma mått utspelats i Belarus. Landets diktator, Aleksandr Lukasjenko, utropade sig till segrare i ett val som han tydligt förlorade. Det blev startskottet för en massiv folkresning och en successivt alltmer brutal repressionskampanj. Många författare och poeter har varit involverade i proteströrelsen och det är när jag läser antologin ”Ett år i Belarus. Röster inifrån en folkresning” – på dessa sidor omskriven bland annat i en krönika av Jan Eklund (DN 22/9) – som jag kommer att tänka på Percy Shelley och hans dikt.

Ett
Ett

Liksom Shelley en gång, visar författarna och poeterna som medverkar i boken – Dimitri Strotsev, Valzhyna Mort och Krystsina Banduryna är några av de starkare – vad det innebär att svara på en ödesavgörande politisk händelse.

Texterna genomsyras av ett dubbelt, skenbart motsägelsefullt tilltal: förtvivlan och hopp i ett. Å ena sidan gör de nakna, illusionslösa observationer av en kriminell regims förbrytelser och skräcken att drabbas av dem. Å andra sidan återger de gemenskapen och samhörigheten som uppstår i förbrytelsernas kölvatten. I ”Anarkins maskspel” uppmanade Shelley till bildandet av en ”väldig” och ”vidsträckt församling”; de belarusiska författarna och poeterna talar om en ung nations ”födelse” och plötsliga ”uppvaknande”.

Med Shelley har de även tron på icke-våld gemensamt. De tar fasta på frånvaron av väpnat motstånd som utmärkande för resningen. Dimitri Strotsev mest uttrycksfullt. I hans dikter – översatta av Mikael Nydahl och tidigare Dimitri Plax – talas det om att en ”drake” flyttat in. Den sägs vara ”rovgirig”, äga ”pansarhud” och göra poetens barn, ”mörslagna, flådda”, till byte. Med draken går det inte att tala, ”så tala då inte”, inskärper Strotsev, ”drakens språk”.

Men frågan om icke-våld är komplex. I en essä från december 2020 hävdar Strotsev att belarusierna, när de några månader tidigare konfronterades med Lukasjenkos exploderande våldsapparat, plötsligt ”fick upp ögonen för den moraliska motsatsen mellan gott och ont”, och att valet av icke-våld var ett val av godhet.

Det är ett svårsmält påstående. Innebär det att upprorsmakarna i Warszawagettot, för att ta ett av många möjliga historiska motexempel, avstod från godhet eller valde ondska när de tog till vapen?

Vad Strotsev egentligen vill säga är nog något delvis annat. Nämligen att belarusierna märkts av sin våldsamma närhistoria – sovjetisk terror och diktatur, och sedan ny diktatur – på sådant vis att de kommit att betrakta våldet som ett nödvändigt, naturligt, till och med gott inslag i livet, ”ett universellt livskriterium”. Ur den synvinkeln var det som hände i augusti 2020, när Lukasjenko satte in maskerade och militärt utrustade poliser mot civila människor, att våldets faktum gick från att uppfattas som självklart och acceptabelt till att te sig frapperande och abnormt.

Det är i skildringen av denna övergång, gestaltningen av hur en redan kuslig verklighet kastas över ända, som Strotsev och hans kollegor blir som starkast. Inte när de i sina dikter och texter uppvisar lojalitet med upproret, utan när de exponerar ovissheten som föregår och följer på det, deras egen rådlöshet och handfallenhet inför katastrofen. Som när Valzhyna Mort i dikten ”Till Antigone, en depesch”, översatt av Ida Börjel skriver: ”Min mage har tömts / likt en blåsbälg / för bästa ljud”, ”I detta misstänksamma land / har jag en blank spade till ansikte”.

Det är också sådana saker, sådana bilder, som gör det rimligt att kalla denna litteratur politisk. Inte för att den skildrar eller reflekterar människor som gör moraliskt riktiga val och väljer icke-våldets godhet framför våldets ondska, utan för att den visar upp sin egen avsaknad av svar på vad som bör göras eller hur man ska handla i en akut politisk situation. Den är paradoxalt nog politiskt för att den på det viset, genom sin egen svarslöshet, pekar på var gränserna för politisk moral går. Och, gissningsvis, för att den inte eftersträvar att vara politisk, utan helt enkelt vill komma så nära det akuta i situationen som möjligt.

Att det hos flera av de belarusiska författarna och poeterna finns skildringar där förövarnas – polisernas, fängelsevakternas och milismännens – perspektiv på verkligheten anläggs, vittnar om just det. Till exempel i Krystsina Bandurynas dikt ”Manual i människoförnedring”, som översatts av Mikael Nydahl: ”Ge ingen hjälp. Visa ingen nåd. / För de kommer att göra processen kort med oss. / Kasta åt dem ett enda stycke bröd, / låt dem slåss om det, som hundar. / Ge dem inget att dricka. / Låt dem sitta tre dygn utan dass – / sen får vi se på de nerskitna kossorna.”

Läs mer:

Jan Eklund: De unga i Belarus och Hongkong kämpar för den frihet och demokrati vi tar för given

Olga Sjparaga: Den belarusiska revolutionen lever vidare genom ömsesidig omsorg

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Böcker
Belarus

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt