Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-18 10:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/bengt-ohlsson-vad-hande-med-den-svenska-formagan-att-plocka-baren-ur-skogen/

Kultur

Bengt Ohlsson: Vad hände med den svenska förmågan att plocka bären ur skogen?

Foto: Alexander Mahmoud

Jag är uppväxt med att alla bär skulle plockas. Nu ruttnar de allra flesta i skogen och jag kan inte förlika mig med det. Varför lyckas vi inte ta vara på dem i vår tid?

I Jämtland finns det frågor man inte ställer. Som var det finns hjortron. Folk viker undan med blicken och svarar något svävande. Och har man en gång sett det där plågade ansiktsuttrycket frågar man inte fler gånger.

Men plötsligt händer det. En granne frågar om jag vill följa med och plocka. Egentligen skulle han ha plockat med sin kusin, men kusinen fick förhinder och hans fru låter honom inte plocka själv eftersom hon är rädd för björn.

Vi tar min bil. Åker djupt in i skogen, förbi rangliga jakttorn och rostiga vägmaskiner. Parkerar på en plätt, in genom snåren, och på andra sidan åsen breder myren ut sig.

Vi klafsar omkring och noppar åt oss de gyllene bären. Vi känner inte varandra så väl. Men det gör ingenting. Snart uppstår ett dröjande samtal. Vi berättar om våra mammor. Deras besatthet av att allt i skogen måste tas tillvara, blåbären, lingonen, sylta och safta inför vintern, fylla hyllorna med glasburkar. Min mamma fick nästan hallucinationer; att bären skrek ”plocka mig också, och mig med, jamen jag då?”, och hon fick nästan tvingas bort från blåbärsriset. Hon var fyrabarnsmamma vid 28 och jag antar att hennes dagar var fyllda av gälla, uppfordrande röster.

Vi pratar om alla bär som ruttnar bort i skogarna – 96 procent av alla blåbär, enligt Jonas Fröbergs granskning i DN – och det sjuka med att bärplockare flygs hit från andra sidan jordklotet eftersom det blivit en syssla som vi själva blivit för fina för.

Jag säger att det kanske vore något för fångar att syssla med. De tvingas väl ändå jobba? Snickra fågelholkar eller vad de nu gör.

– Det kanske vore för lätt för dem att rymma, säger grannen.

Jag ser mig omkring och tänker: rymma vart då?

Men vi inser att ingen politiker skulle lägga fram ett sånt förslag, eftersom det skulle låta alltför likt den slitna populistiska morrningen att fångar borde skickas upp att ”hugga skog i Norrland”; alltså tvångsarbete som förnedring, eftersom straffen är så mjäkiga nuförtiden, et cetera.

Men om man ändrade förtecknen kring det, säger jag, och i stället höll fram det uppbyggliga med att lufsa omkring i skogen och omslutas av tystnaden och se hinken sakta fyllas?

Och jag tänker på mitt eget behov av att sjunka in i skogen, och hur kompisar ibland förmodar att det handlar om mitt så kallade kreativa yrke, och de tycks se framför sig hur jag lodar fram i mina gummistövlar och grunnar på olika berättartekniska problem.

Men i skogen tänker jag aldrig på berättartekniska problem, eller på andra problem heller för den delen. Det är högst osäkert om jag tänker över huvud taget. På annat än att sätta den ena foten före den andra, orientera mig i terrängen och hålla koll på vart hunden tagit vägen.

Det välsignade med skogspromenaderna är att jag får såna övertygande påminnelser om min obetydlighet. Och min roman är så obetydlig att det knappt finns ord för det. Jag begriper inte varför dessa påminnelser är så befriande. Men de är det. Och när jag kommer hem och fäller upp datorn har det berättartekniska problemet löst sig. Eller så har det inte det. I så fall kanske det gör det imorgon. Det är egentligen skit samma.

Och jag tänker på alla tilltänkta fångar som skulle trampa omkring på myren i sina elektroniska fotbojor och vifta undan mygg och lirka loss hjortron och släppa ner i hinken. Haja till när en fågel sprakar till i ett snår och stiger till väders. Känna stänken från ett lätt regn, och sen drar det vidare. Och sen kommer ett nytt.

Jag tänker på hur de kämpat för att erövra sina kungariken i ”orter” här och där, gnetat ihop sitt våldskapital, glidit runt med sina klockor och gympaskor. Och chocken när de befinner sig på en myr i ingenstans och inser att deras valuta inte gäller längre, för när vädret slår om kan du vifta med butterflykniven bäst du vill.

Kanske skulle också dessa små- och storgangstrar uppleva en befrielse i att påminnas om sin obetydlighet.

– Hjortron är egentligen överskattade bär, säger grannen, halvt skamset. Jag föredrar hallon.

Men vi får ihop ett par liter var och sen klafsar vi till bilen.

Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt