Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-21 14:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-demokratin-ar-dod-leve-demokratin/

KULTUR | KRÖNIKA

Björn Wiman: Demokratin är död – leve demokratin

Trumpsupportar utanför Kapitolium den 6 januari i år.
Trumpsupportar utanför Kapitolium den 6 januari i år. Foto: Christopher Janaro/TT

I helgen firar vi att det är 100 år sedan svenska kvinnor för första gången fick rösta. Men vad är det vi firar? Även i dag är demokratins svagheter dess främsta möjlighet till utveckling, skriver Björn Wiman.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

De flesta av oss var strax över tjugo och såg ut som fågelholkar.

Längst fram i seminarierummet satt vår lärare. Borstig snagg, tonade glas i robusta bågar, ansiktet skuret i spansk kalksten. Nu skällde han ut oss efter noter, på en kastilianska som smattrade som en kulsprutepistol under inbördeskriget.

Varför? För att vi inte förstod betydelsen av ordet demokrati. Han hade inlett lektionen med att fråga om vi hade röstat i det pågående valet till Stockholms universitets studentkår. Ingen hade räckt upp handen.

Det vredesutbrott som följde hade haddockska dimensioner. Han hade, upplyste han, vuxit upp och studerat under Francos diktatur i Spanien. Censur, åsiktsförtryck och lamslaget intellektuellt liv var hans vardag. För honom hade de fria val som vi bortskämda svenskar tog för givna varit en avlägsen dröm. Vår likgiltighet inför kårvalet var därmed fullkomligt oacceptabel. Det spelar ingen roll, fortsatte han, om ni väljer Ölhäfvarpartiet eller Studentspexarna, huvudsaken är att ni väljer. Han var inte, sade han, en troende person men själva handlingen, att stoppa en röstsedel i ett kuvert, var att betrakta som ett sakrament.

Det var min första riktiga lektion i demokrati och jag glömmer den aldrig.

Då, i början av 1990-talet, var demokratin lika självklar som att det fanns sprit på Systembolaget

Inför förra helgens kyrkoval hamnade jag nedanför den ståtliga predikstolen i Lunds domkyrka. Prästen Bo Sandahl hade möjligen inte samma malmklang i rösten som min gamle universitetslärare i spanska men samma uppfordrande budskap. Också han uppmanade församlingen att använda sin rösträtt, men han inskärpte att det avgörande livsvalet handlar om något mer än att stoppa en valsedel i ett kuvert. Med ord ur 5 Mosebok åskådliggjorde han sin poäng: Jag ställer dig inför döden och livet och du ska välja livet.

Kan man applicera en sådan salvelsefull sentens på dagens 100-årsfirande svenska demokrati? På den krisande globala demokratin? Jag tror att man måste göra det.

Endast åtta procent av världens befolkning lever i vad som kan kallas en fullvärdig demokrati. Filosofen Åsa Wikforss refererar i sin bok ”Därför demokrati” undersökningar från World values survey som visar svart på vitt att demokratin är tillbakapressad i världen, också i länder där den har en stabil historia. Trumpismens USA är inte ett ensamt exempel. I Tyskland, som går till i val i helgen, accepterar en majoritet visserligen demokratin ”som idé” men bara hälften av de tillfrågade tycker att det nuvarande systemet fungerar bra. Hela 20 procent anser att landet behöver ett (enda) starkt parti som representerar folket. I Frankrike ansåg år 2015 hela 40 procent att landet borde styras av en auktoritär regim, utan demokratiska begränsningar.

Detta, understryker Åsa Wikforss, är inte samma sak som att säga att demokratin är omedelbart hotad i dessa länder. Men medborgarnas attityder har historiskt ofta spelat en avgörande roll för att förutsäga demokratins nedgång och fall.

Sofia Näsström, författare till ”Demokrati – en liten bok om en stor sak”.
Sofia Näsström, författare till ”Demokrati – en liten bok om en stor sak”. Foto: Axel Öberg

Och de unga? Tar de demokratin på större allvar än vi gjorde på 1990-talet? Så tycks inte vara fallet. Bland dem som är födda mellan 1930 och 1950 anser en stor majoritet att det är väsentligt att leva i en demokrati, medan en betydligt mindre grupp anser det bland dem som är födda 1980 (i Storbritannien runt 30 procent och i Sverige knappt 60 procent).

Varifrån kommer denna misstro, bara fyra generationer efter den allmänna rösträttens införande och tre generationer efter andra världskriget? Statsvetaren Sofia Näsström menar i sin fina bok ”Demokrati. En liten bok om en stor sak” att unga människor i många länder har fått lära sig allt om hur demokratin fungerar men ingenting om varför vi ska ha den. Vi säger att vi ”firar” demokratin. Men vad är det vi firar? Och varför?

Frågan är inte oväsentlig. Om många människor i dag tvivlar på demokratin räcker det inte att slå dem i huvudet med vredesutbrott eller försöka frälsa dem med saligprisningar av dess storhet. Det har genom historien ofta varit demokratins misslyckanden som har drivit den framåt. Demokratins kris i dag kan alltså återspegla samma grundläggande brister som när kvinnor tog strid för lika rättigheter under 1900-talets början eller svarta medborgare reste sig mot rasförtrycket i USA. En demokrati tål inte hur mycket materiell, social eller kulturell ojämlikhet som helst. Antingen krossas den. Eller så utvecklas den och mognar.

En demokrati tål inte hur mycket materiell, social eller kulturell ojämlikhet som helst. Antingen krossas den. Eller utvecklas

På det sättet är demokratins kritiker ibland mer intressanta än dess tillskyndare. En äkta kris är en förutsättning för utveckling och ökad motståndskraft – även om det kan verka blåögt att tala om den auktoritära populismens lögner, hatspråk och försök till statskupper som en möjlighet till utveckling. Men vad är egentligen alternativet?

Prästen i predikstolen i Lund talade vackert om förvandlingens och förändringens kraft. Också demokratin bygger på denna kraft. Det personliga ansvaret för denna förändring kan inte lämnas över till någon annan. Det finns ingen logik i historien som vi kan tacka om saker går väl eller skylla på om de går fel.

Många upplever detta som övermäktigt. Vad kan jag, en fattig syndig människa göra med en futtig röst?

Vad kan jag, en fattig syndig människa göra med en futtig röst?

Detta, menar Sofia Näsström i sin bok, är på samma gång demokratins största styrka. Samtidigt som den är betungande är den också befriande. Ingen behöver bära ansvaret för framtiden ensam. ”Demokratins fortsatta existens vilar inte bara på dina axlar. Demokratin frigör dig också från bördan”, skriver hon.

Det är den djupare innebörden bakom det som vi högtidlighåller i dag – rätten för alla att rösta: Ingen kan bestämma allt, men ingen har heller mer rätt än någon annan att bestämma. Du delar ansvaret för din framtid med andra som gör samma sak.

Kanske var det denna insikt de delade, min stränge lärare i spanska och de kvinnor som för första gången gick till valurnorna i Sverige i september 1921.

Det viktigaste man kan göra som enskild är att sluta se sig själv som enskild.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Ämnen i artikeln

Demokrati

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt