Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-21 09:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-lakarna-vantade-bara-pa-att-mannen-med-syfilis-skulle-do/

KULTUR | KRÖNIKA

Björn Wiman: Läkarna väntade bara på att männen med syfilis skulle dö

Foto: Eva Tedesjo

Den ökända studien på svarta män i amerikanska Alabama på 1930-talet är ett av historiens grymmaste medicinska experiment. Det har konsekvenser än i dag, skriver Björn Wiman.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En av de sista dagarna före semestern får jag andra sprutan. En konsertlokal i Slakthusområdet i södra Stockholm tjänstgör som vaccinationscentral. Inte lika högtidligt som den första sprutan i ett före detta kapell i Norrtälje, men alltjämt småskaligt, vänligt, närvarande.

Jag tror att det ord som bäst beskriver många svenskars erfarenhet av vaccinationen mot covid-19 är tillit. Det är inget naturgivet tillstånd. Bakom känslan ligger erfarenheten att myndigheterna ofta agerar för allas bästa.

Men tilliten är inte ett privilegium som tillkommer alla människor. I USA finns det i delar av den svarta befolkningen ett stort motstånd mot att vaccinera sig; på många platser har bara en bråkdel av medborgarna med afroamerikansk bakgrund vaccinerats. Där råder motsatsen mot den svenska tilliten. Man tror inte att myndigheterna vill en väl.

Jag tror att det ord som bäst beskriver många svenskars erfarenhet av vaccinationen mot covid-19 är tillit

Dessvärre har misstron goda grunder. Nyligen berättade DN:s Karin Eriksson och Eva Tedesjö i ett reportage om ett av medicinhistoriens mest ökända försök, den så kallade Tuskegee-studien i amerikanska Alabama. Den har gått till historien som ett worst case-scenario i medicinsk etik, fullt i paritet med nazisternas rasbiologiska experiment.

Det hela utspelade sig i början av 1930-talet i Macon County, ett av USA:s fattigaste och mest utsatta områden. En stor del av befolkningen bestod av fattiga afroamerikanska jordbruksarbetare, varav många var analfabeter. Sjukdomarna och segregationen gick hand i hand. Särskilt syfilis grasserade, med skyhöga smittotal i den svarta befolkningen.

Området var således närmast idealiskt för ett medicinskt experiment om hur obehandlad syfilis beter sig i kroppen. Obehandlad? Ja, det verkligt djävulska med studiens upplägg var att den inte syftade till att finna något botemedel eller att bättre förstå sjukdomen, utan till att leda i bevis att svarta kroppar fungerade annorlunda (och sämre) än vita, vilka antogs ha en mer sofistikerad konstruktion. Studien gick helt enkelt ut på att efter deras död obducera de syfilissmittade männen, för att bekräfta hypotesen att deras kroppar var radikalt annorlunda än vitas. Männen ingick alltså i ett rasistiskt experiment som ett slags levande lik, ointressanta för forskarna fram till det att de var döda.

Männen ingick alltså i ett rasistiskt experiment som ett slags levande lik, ointressanta för forskarna fram till det att de var döda

Hur gjorde man då för att locka deltagare till detta utstuderat inhumana projekt? Enkelt. Man ljög. USA:s folkhälsomyndighet skickade ut massmeddelanden till svarta kyrkor, som kungjorde att regeringen skulle påbörja ett sedan länge efterlängtat behandlingsprogram mot vad som vid denna tid kallades ”ont blod” – ett begrepp som diffust användes för allt från blodbrist till sexuellt överförbara sjukdomar som syfilis. Man erbjöd gratis måltider i samband med provtagning och att staten, när tiden var inne, skulle betala de medverkandes begravningskostnader.

President Bill Clinton framförde 1997 regeringens ursäkt till Herman Shaw som deltog i experimentet.
President Bill Clinton framförde 1997 regeringens ursäkt till Herman Shaw som deltog i experimentet. Foto: Doug Mills

Föga förvånande blev tillströmningen stor. 600 män valdes ut, varav 400 hade syfilis och 200 fick vara kontrollgrupp. De utlovades behandling – det vill säga raka motsatsen till experimentets syfte. Den forskare som ledde studien beskrev de deltagande männen som ”väldigt, väldigt okunniga och lättpåverkade av saker som skulle vara mindre betydelsefulla för en mer intelligent grupp”.

Tuskegee-studien pågick ända fram till 1972. Under denna period genomgick försökspersonerna årliga undersökningar och gavs placebo i stället för verksam medicin. Bedrägeriet var så systematiskt att vissa av de medverkande männen till och med fick frisedel under andra världskriget, då deras syfilis annars skulle ha upptäckts och de fått adekvat behandling av försvarsmaktens läkare. Det beslutades även att de deltagande inte skulle få antibiotika när detta blev en verksam behandling mot syfilis efter 1940-talet.

Det blev även bestämt att de deltagande inte skulle få antibiotika när detta blev en verksam behandling mot syfilis efter 1940-talet

Slutet kom 1972, när nyhetsbyrån AP kunde avslöja studiens existens för allmänheten. Debatten som följde blev intensiv. 28 av de deltagande hade då dött som en direkt konsekvens av sin syfilis. 100 andra hade avlidit av komplikationer kopplade till sjukdomen. 40 fruar hade smittats och 19 barn fötts med syfilis. Den 16 maj 1997 framförde president Bill Clinton, i ett gripande tal, regeringens ursäkt till de åtta överlevande från experimentet.

Men det slutar förstås inte där.

Det är naturligtvis inte bara Tuskegee-studien som ligger bakom att många av USA:s svarta har lågt förtroende för den medicinska vetenskapen. En lång historia av rasism och förtryck har gjort att många har svårt att lita på de amerikanska hälsovårdsmyndigheterna. Detta avspeglades även när hiv/aids-epidemin slog hårt mot USA:s svarta under 1990-talet; undersökningar från den tiden visade att så många som en tredjedel trodde att hiv/aids var ett avsiktligt försök att döda så många svarta amerikaner som möjligt och att hälften av de tillfrågade ansåg det som ”möjligt” eller ”sannolikt” att regeringen välkomnade aids-epidemin som en möjlighet att bli av med ”oönskat” överflöd i befolkningen.

Det är denna djupt kända misstro, följden av att myndigheterna genom historien systematiskt har förverkat många fattiga svarta amerikaners förtroende, som nu går igen i uteblivna vaccinationer mot covid-19.

Tuskegee-studien är på så sätt en arvsynd som vi alla bär på. Ingen kommer att vara säker förrän alla är säkra.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt