Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 13:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/blekt-portratt-av-kampande-mor-i-colombianska-amparo/

FILM | RECENSION

Blekt porträtt av kämpande mor i colombianska ”Amparo”

Sandra Melissa Torres i ”Amparo”
Foto: Folkets Bio

Colombianska ”Amparo” skildrar en kämpande mors desperata kamp mot klockan. Dessvärre blir den fruktansvärda pressen på  titelpersonen något man förstår, men inte känner.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är i slutet av 1990-talet i Colombia. Armén strider mot Farc och andra gerillagrupper. Kokainhanteringen får pengar att flöda, korruptionen frodas. Det är en hård och våldsam tid i landet.

Amparo (Sandra Melissa Torres) är en ensamstående tvåbarnsmor som får veta att hennes 18-åriga son fångats upp då armén gjort ett svep för att hitta nya rekryter. Han är myndig, han hade ingen legitimation och nu ska han och andra olycksbröder skickas för att strida i Caquetá i södra Colombia, ett departement då känt som ”Colombias Vietnam”.

Den förtvivlade Amparo har två dagar på sig att försöka köpa loss sonen, innan han skeppas söderut. Hur ska hon få ihop pengarna? Regissören Simón Mesa Soto lyckas i sin debut inte att undvika den uppenbara faran med upplägget: colombianska ”Amparo” känns som en film som de belgiska bröderna Dardenne redan gjort mycket bättre. Flera gånger, dessutom: ”Rosetta” (1999) följer den unga Rosetta i desperat jakt på ett arbete, i ”Två dagar, en natt” (2014) har Sandra ett veckoslut på sig att rädda sitt livsviktiga jobb i en fabrik.

Har man sett dem minns man Émilie Dequennes och Marion Cotillards jagade gestalter, och Sandra Melissa Torres ter sig i jämförelse hjälplöst blek och okarismatisk. Sotos manus är bra, koncentrerat och med möjligheter, men när det kommer till iscensättning är det något som brister i seende och sensibilitet.

Kameran är på Torres hela tiden. Det är filmat så att männen hon möter när hon ber om pengar, vädjar och förödmjukar sig, är bokstavligen eller nästintill bokstavligen ansiktslösa. Det är en stor uppgift att lägga på Torres. Det är i hennes ansikte allt ska hända.

Soto tycks inte ha känsla för när det inte tänder. Han naglar sig fast vid henne och håller tagningarna länge. Bilderna av Amparo i olika situationer ska sjunka in och göra starkare intryck ju längre vi tittar på dem, är förmodligen tanken. Men när detta grepp hela tiden upprepas blir det bara mer och mer urvattnat.

Till slut vet man hur varje scen ska sluta, med samma långa stumma bild som den föregående, och av alla intryck man kan få av Sotos film är förutsägbarhet det som dominerar och kväver allt annat. Den fruktansvärda pressen på Amparo förblir något man förstår, men inte känner tyvärr.

Se mer. Tre andra filmer med mödrar som kämpar för sina barn: ”Ingeborg Holm” (1913), ”Dancer in the dark” (2000), ”Room” (2015).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt