Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-27 02:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/bossen-bakom-den-svenska-popens-guldalder/

Bokrecensioner

Bossen bakom den svenska popens guldålder

Bild 1 av 4 Kjell Andersson på EMI ansvarade för artisterna som snart sagt varje svensk född mellan 1940 och 1980 lyssnat på och formats av.
Foto: Marie Smeds-Remberger
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4 Bråken med Ulf Lundell var många. ”Ripp rapp” kom hösten 1979.
Bild 4 av 4 Mauro Scocco 2000.
Foto: Roger Tillberg/TT

Kjell Andersson på EMI var en kreativ maktfaktor under popens storhetstid. När skivan var guld och artisterna sjöng på svenska. I memoaren ”Ingen går hel ur det här” berättar han om framgångarna och bråken. Po Tidholm återvänder till vinylens och cd-skivans tid.

När Kjell Andersson får komma på anställningsintervju hos disponent Sölsnæs på EMI är det hösten 1974. Det är en annan tid. Ljudteknikerna har gråa rockar, populärmusiken som skivbolaget ger ut är ofta fånig och saknar rockmusikens progressiva kraft, den som lockat arbetarklasskillen Kjell Andersson från Södertälje till klubbarna, skivaffärerna, spelställena och ett jobb i musikindustrin i Stockholm.

Han får börja jobba med Harpo och Landslaget men drömmer om att hitta egna artister. Ganska snart får han höra Ulf Lundells första demo och övertalar EMI om att kontraktera honom. Där börjar den verkliga karriären, den som sammanfattas i självbiografin ”Ingen går hel ur det här”.

Kjell Andersson är pensionär nu, men var under hela sitt yrkesliv A&R, det vill säga artist- och repertoarman, på den svenska grenen av skivbolaget EMI med ansvar för stora delar av den svenska utgivningen, den som snart sagt varje svensk född mellan 1940 och 1980 lyssnat på och formats av: Ulf Lundell, Eldkvarn, Gyllene Tider, Totta Näslund, Wilmer X, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Magnus Johansson, Perssons Pack, Rebecka Törnqvist – listan pågår i en evighet och inkluderar en hel rad välkomponerade boxar där nutida artister tolkar Vreeswijk, Taube och Olle Adolphson.

I kraft av sin position, sitt kunnande och sitt omvittnat svåra humör blev Kjell Andersson en maktfaktor under ett slags guldålder i svensk musik. Jag tänker att han faktiskt formade den, satte något slags standard för hur musiken skulle låta – och inte minst hur den skulle funka och vilken roll den skulle spela i våra liv. Medan andra bolag satsade på engelskspråkiga produktioner i försök att nå utlandets marknader gnetade Kjell Andersson på med den svenska lyrikrocken, medan andra tänkte på hitsinglar ville Andersson göra album med berättarbågar och låtkopplingar som gjorde helheten större än de enskilda sångerna. Vi som lyssnade blev bortskämda.

Eva Dahlgren 1983.
Eva Dahlgren 1983. Foto: Lars Jansson

Kjell Andersson gav detta fyrtio år, och nu har han skrivit en bok om alltihop. Nästan 600 tätt skrivna sidor och ett namnregister på 20 sidor. Omfattningen är ett problem. Det finns en riktigt bra bok här på drygt 300 sidor, en bok som skulle kunna koppla uppväxten i Södertälje, den ångest som börjar hemsöka honom redan som tonåring och följer honom genom livet – den han kallar ”den svarta hunden” – till den frizon som musiken är för honom och så många andra. Den hade kunnat berätta om relationen till Ulf Lundell, kärleken till Bodil Malmsten som han levde med i många år, och tankarna om hur industrin förändrats och vad som händer med människor som lever i rampljuset. Det mesta finns redan där, men drunknar i minst sagt utförliga beskrivningar av varje enskild tagning av varje låt på en fyrtio år gammal Basse Wickman-skiva som de flesta glömt bort.

Det hade i sin tur kunnat bli en annan bok, en uppföljare för dem som till äventyrs verkligen vill veta att en viss låt funkat bättre om basisten spelat på en Fender i stället för en Höfner, eller att man bytte trummis halvvägs in i en albuminspelning våren 1987.

Marie Fredriksson och Per Gessle 1985.
Marie Fredriksson och Per Gessle 1985. Foto: TT

Samtidigt är det uppenbart att detaljerna är viktiga för Kjell Andersson själv. Arbetet var hans liv, varje val en smärtpunkt och varje kreativ konflikt var på dödligt allvar. Han drevs av sin vision, av sin strävan efter perfektion, av sin vilja att lyfta varje artist, varje låt. Kjell Andersson var ”mer engagerad i ens album än man är själv” som Mauro Scocco säger.

Framför allt är det här en sårig historia, på precis alla sätt, ur alla aspekter. Redan i inledningen lovar Kjell Andersson att inte lämna ut personliga detaljer om alla de kända människor han vet så mycket om. Han håller på sätt och vis vad han lovar – han lämnar privatpersonerna i fred men är skoningslös när det kommer till deras konstnärliga prestationer. Han är nästan ständigt missnöjd med allt och alla. Inte minst sig själv. Den svarta hunden sover aldrig.

När det gäller Ulf Lundell tycks det, precis som i krig och kärlek, vara tillåtet att bli mer hänsynslös. De fann varandra tidigt, byggde varandras karriärer och lyfte varandra. Kjell Andersson beskriver en vänskap som går väldigt snett. Hans bild är att Lundell förändras, blir en annan. Ulf Lundell skulle sannolikt säga att Kjell Andersson kvävde honom, att han behövde slå sig fri. Efter varje konflikt skriver Kjell Andersson långa brev till Lundell som han aldrig skickar. Ett par av dem är däremot med i boken och är både rörande och minnesvärda i all sin nakna besvikelse. De självbiografiska delarna är också väldigt fina, flödiga och öppna.

Plura Jonsson i Eldkvarn 1999.
Plura Jonsson i Eldkvarn 1999. Foto: Tommy Pedersen

Det mesta är annorlunda i dag. Skivbolagen har, nu när den fysiska produkten nästan försvunnit och logistiken förändrats, förlorat den roll de tidigare hade. Makten ligger hos förlagen, hos artisten själv, bokningsbolagen och streamingtjänsterna, och inte hos en A&R som en gång kunde erbjuda bra budget och generös studiotid för att i gengäld ställa krav och lägga sig i. Att svensk musik blivit en exportprodukt har också gjort att intresset för den svenska marknaden – och följaktligen det svenska kulturområdet – har minskat. Det gör att personer som Kjell Andersson, som i en modern kontext nog mer jobbade som en skönlitterär förläggare, inte har någon plats i branschen.

Det finns en hel del sorg över en svunnen tid i den här boken.

Läs fler texter av Po Tidholm och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Musik
Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt