Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-19 09:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/carina-burman-levandegor-1700-talsmanniskan/

BOKRECENSIONER | RECENSION

Carina Burman levandegör 1700-talsmänniskan

Bild 1 av 2 Carina Burman
Foto: Fredrik Hjerling
Bild 2 av 2

Det är lätt att förstå varför Carina Burman velat lyfta fram Anna Charlotta von Stapelmohr ur det sena 1700-talets mylla. I ”God natt Madame” finns en stark närvarokänsla även om det ibland blir lite väl mycket av guidad tur i den gustavianska eran, skriver Ingrid Elam.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Carina Burman är hemma i det sena 1700-talet, hon blev doktor på en avhandling om Johan Henric Kellgren, följde upp den 1993 med en roman, och för två år sedan gav hon ut en stor biografi över Carl Michael Bellman. Däremellan ligger en rad historiska romaner med litterära motiv, varvat med vetenskaplig utgivning. En av alla de personer som skymtade i myllret kring Bellman var Anna Charlotta von Stapelmohr, en ung adelsdam och salongsvärdinna, känd för sin vassa tunga och livliga intelligens. Hon har ordet i Burmans nya bok ”God natt, Madame”.

Det är lätt att förstå varför Burman ville dra fram denna kvinna ur skuggan och ge henne berättarrollen i en roman som visserligen bygger på verkliga personer, miljöer och händelser, men vad gäller huvudpersonens – ”Lottas” – inre måste lita till fantasin. Det finns nämligen mycket lite bevarat av och om henne, några brev bara, resten är torra folkbokförda fakta och skvaller. Till det senare fanns det anledning: hon gifte sig 22 år gammal med Elis Schröderheim, av fritt val, vilket inte uteslöt en lång rad tillfälliga erotiska förbindelser, sederna var sådana, det praktiska förnuftet styrde äktenskapet, åtrån fick hitta andra vägar, i adelns sängar var det mer regel än undantag, i alla fall för männen.

Men Lotta gick över en gräns, eller rättare två. När Gustav III pikade henne för att hon efter mer än tio års äktenskap fortfarande var barnlös, replikerade hon alltför snabbt för sitt eget bästa att hon ju inte haft råd med en hovstallmästare, en sådan som enligt ryktet hade ordnat med den tronarvinge kungen själv inte hade lyckats avla. Hon föll i onåd och kort därpå blev hon gravid med en av sina älskare. Hennes man ville inte ta på sig faderskapet och begärde skilsmässa, förmodligen pressad därtill av den hämndlystne kungen. Anna Charlotta dog 34 år gammal ett par dagar efter barnets födelse.

Här slösas med lokalfärg, som alltid i Burmans berättelser, franska ord och fraser strös in i svenskan, vi får vara med när Lotta blir klädd, med ”rumpkudde” och ”pocher” enligt tidens mode

I Carina Burmans roman möter vi Lotta i december 1790 några veckor före hennes död, hon har just vaknat upp ur en dröm som fört henne tillbaka till barndomen, nu vill hon teckna ned sitt livs historia och börjar 1771 då hon är 16 år gammal. Hennes tid sammanfaller med andra ord med Gustav III:s styre, de dagar över vilka det, om man får tro Esaias Tegnér, låg ett skimmer, ”fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill”. Lotta Schröderheims bild är inte riktigt lika solig, men nog vet hon sitt värde, hon är vacker, tål att visas upp och anser sig veta ”allt om operan och andra konster”.

Här slösas med lokalfärg, som alltid i Burmans berättelser, franska ord och fraser strös in i svenskan, vi får vara med när Lotta blir klädd, med ”rumpkudde” och ”pocher” enligt tidens mode, vi reser med henne till Leufsta slott, deltar vid tornérspel på Ekolsund, möter Bellman och Kellgren, grevar och baroner och, som sagt, en och annan stallmästare.

Det kan understundom bli lite väl mycket av guidad tur till den gustavianska tidens kända platser och personer och för lite av tumult på idéernas och politikens fält, tiden är ju trots allt revolutionär. Men det är också rimligt att tänka att krig och politik påverkade en ung kvinnas liv lika lite som Bellmans diktning, som inte heller låtsas om världens strider, där är det i stället Bacchus följe som står för allt buller och tumult.

Lottas värld är inte mycket större än hemmet i Kammeckerska huset på Nybrogatan, några av Stockholms vittra salonger och en sal på slottet. Hon hade ambitioner, skrev poesi och blev själv föremål för poeters hyllningar, hon var frispråkig och kvick, men hon levde i en tid då en kvinna skulle behaga och underordna sig. Vissa sidor av kvinnolivet förändras dock inte, verkligt levande är de avsnitt där Lotta skildrar sitt förhållande till den egna kroppen, andras blickar på den, sitt eget begär, sin första förlossning, då hon föder en flicka som genast dör, och sin sista graviditet. Där finns en närvarokänsla och en språklig konkretion som gör 1700-talsmänniskan till vår samtida, annorlunda, men ändå så lik.

Läs fler litteraturrecensioner.

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt