Någon gång på 1400-talet fullbordades damens förvandling från den svagaste pjäsen på schackbrädet, den kunde bara röra sig diagonalt en ruta i taget, till den mäktigaste men på sätt och vis också mest sårbara. Motståndaren är villig att offra nästan vad som helst för att detronisera henne.

En av de första sakerna den föräldralösa Beth Harmon får lära sig av sin till en början motvillige mentor, den buttre vaktmästaren mister Shaibel, är att när man förlorar damen på det sätt hon just förlorat den så ger man upp. Här i barnhemmets dystra källare skrivs första kapitlet i en feministisk bildningsroman.

”The queen's gambit”, Netflixserien om hur ett ensamt och udda barn förvandlar sig till en firad och fruktad schackvirtuos, har blivit en tittar- och kritikersuccé. Det är inte svårt att förstå. Strålande skådespeleri. Rätt epok: amerikanskt 50- och 60-tal. Läcker scenografi, underbara kläder. Ett manus som är som ett kinderägg, flera genrer i en och samma berättelse: inte bara den feministiska bildningsromanen utan också typisk Dickens, ”Mad men”, serietidningen Buster (från lingonserien till allsvenskan), klassisk folksaga (den fattiga gossen eller flickan som ger sig ut i världen för att besegra trollen).

Just denna höst framstår en dramaserie byggd kring schack som ett genidrag. Pandemin har ställt många andra aktiviteter och branscher schack matt men samtidigt påtagligt ökat intresset för bondestrukturer och damoffer.

När man inte kan gå ut som förr kan man i stället gå in i en vidsträckt och labyrintisk värld av klassiska öppningar, listiga fällor och brutala mattsättningar. Viruset har gjort den traditionella klubb- och tävlingsverksamheten problematisk, men i gengäld fått fler hemmaspelare och nybörjare att plocka fram pjäser eller logga in på en schacksajt. Framför allt det senare. Nätschack verkar vara den nya folksporten. Enligt Sveriges schackförbunds för tillfället mycket belåtna hemsida, är en halv miljon svenskar i dag registrerade på världens största schacksajt, chess.com.

En halv miljon? Kan det verkligen stämma? Ja, kanske. Lockelsen i nätschack ligger ju inte bara i själva spelet. Den populära sajten bygger också på mekanismer man känner igen från Facebook, Instagram och Twitter, stimulus-respons, ratings som går upp och ner när man spelar partier eller löser problem. Det är svårt att hålla fingrarna borta.

Jag vet. Jag är en av de beroende. Jag loggar in flera gånger varje dag. Inte bara när jag har ett parti i gång mot min gamla skolkamrat Calle (som så gott som alltid vinner, schack är för min del en olycklig och enkelriktad kärlek) utan också i fåfänga försök att äntligen få upp min problemrating eller till sist lyckas få fason på den elementära slutspelstekniken.

Att som Beth Harmon vända blicken mot taket för att där få se pjäserna själva skapa och visa en genial vinnande kombination fungerar inte alls. Men enligt någon av de många schackauktoriteter som i olika intervjuer lovordat tv-serien förekommer det faktiskt att elitspelare gör som Beth, söker svar ovanifrån.

Överlag får ”The queen's gambit” beröm för att ha fått det mesta rätt. Serien bygger på en roman med samma namn från tidigt 80-tal. Författaren Walter Tevis hade liksom Beth ett destruktivt förhållande till alkohol, men han hade också ägnat många kvällar och nätter åt schack.

Två odiskutabla experter, den tidigare världsmästaren Garri Kasparov och schacktränaren Bruce Pandolfini, har varit anlitade som konsulter när tv-serien spelats in och har sett till att dragen, termerna, diskussionerna och atmosfären i ”The queen's gambit” är autentiska och schackmässiga. Flera partier som spelas i serien är klassiker hämtade från schackhistorien.

En av de auktoriteter som givit serien mer än väl godkänt är Judit Polgár, av många ansedd som världens främsta kvinnliga schackspelare genom tiderna. I en intervju i New York Times (10/11) nyligen sade hon att serien gav henne en känsla av déjà vu. Det var egentligen bara på en punkt hon ifrågasatte trovärdigheten. Det gällde Beths manliga motståndare och hur de bemöter henne.

”De var för trevliga mot henne”, förklarade Judit Polgár. Inte realistiskt. Inte så som det var när hon själv var på väg uppåt i schackhierarkin på 80-talet. Hon möttes i stället av nedsättande kommentarer och missriktade skämt. Män kunde demonstrativt vägra skaka hennes hand när de besegrats. ”En dunkade huvudet i brädet när han förlorat.”

Under medeltiden och flera sekel framåt var schack en aktivitet en bildad kvinna kunde förväntas behärska och utöva. Det förändrades när schack blev en tävlingssport med turneringar och ett utvecklat system för rangordning och hierarkisering. Som New York Times noterar i artikeln där Polgár intervjuas är hon en av bara 37 kvinnor (en annan är svenskan Pia Cramling) bland 1.700 ”stormästare”, tävlingsschackets gräddigaste grädda.

Det finns en märklig paradox i schackvärlden. Det är den tv-serien aktualiserar på ett sätt som är relevant också i världen bortom brädet. Schack skulle kunna vara sinnebilden för det ideala meritokratiska samhället, där alla har samma chanser från start, där det bara är prestationen som räknas. Vit och svart har lika många och lika starka pjäser när partiet inleds. Och ändå denna kvardröjande manliga maktdominans. Bara en enda kvinna, kinesiskan Hou Yifan, finns med bland de hundra högst rankande spelarna i världen just nu (på plats 88).

Hur förstå det? Kanske genom att reflektera över rollerna på schackbrädet. Damen är den starkaste pjäsen. Men till sist handlar allt ändå om kungen. Det är, skulle man kunna säga, lite som i, för att bara ta ett exempel, svensk politik. Generation efter generation av allt starkare kvinnor, långtgående formell jämställdhet, men ännu ingen kvinnlig statsminister.

När damen fick sin nya slagstyrka under renässansen kallades den nya variant av schack som blev resultatet scacchi alla rabiosa, det galna schacket. Ska man misstänka att det var ett uttryck för misogyni, ”galna” fruntimmer? Eller handlade det bara om att spelet blev snabbare och tuffare?

Schack har hur som helst ofta förknippats med galenskap. Det går hand i hand med en romantisk genikult av det slag som också florerar i musik- och litteraturhistorien. På nätet kan man hitta listor över de galnaste och mest urspårade schackgenierna: Paul Morphy, Capablanca, Alechin och förstås Bobby Fischer, det alltmer bisarra underbarnet som av allt att döma var en av förebilderna för Beth Harmon när Walter Tevis skrev sin roman.

Men i tv-serien är det snarast Judit Polgár som stått modell, i alla fall för Beths yttre. Judit Polgár, föddes 1976 i Ungern, yngst av tre systrar. Hennes föräldrar hade bestämt sig för att göra döttrarna till schackmästare och lyckades med alla tre men mest med Judit. Hon ska som 5-åring ha besegrat en vän till familjen utan att själv titta på brädet, som 12-åring rankades hon som nummer 55 i världen, som 15-åring blev hon världens då genom tiderna yngsta stormästare. Hon hade brunrött hår och en av motståndare fruktad blick. En brittisk stormästare hon besegrade under sin tid som underbarn beskrev henne som ”det där gulliga lilla monstret med kastanjefärgat hår som krossade dig”. Lite av ett signalement också på Beth Harmon.

Någonstans i serien säger Beth att hon bara är rädd för en spelare: ”ryssen”. Det var kongenialt med klimatet under det 80-tal då romanen gavs ut. Det var det kalla krigets slutfas. Tio år tidigare hade den skandalomsusade VM-matchen i Reykjavik mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij tolkats som en kamp mellan system och mentaliteter. Man kände igen det från hockey-VM, den sovjetiska ”maskinen” mot ”kanadickerna”. Stereotypen applicerades också på topptennisen: den hetlevrade individualisten McEnroe mot Ice-Borg från Sverige (som ju på den tiden var nästan ”socialistiskt”).

I dag är den politiska referensramen en annan. ”Jag känner mig trygg i en värld av 64 rutor”, säger Beth. Och det är kanske ytterligare en anledning till det nyvaknade intresset för schack. I en oregerlig värld av virusattacker, terrorism, populism, finanskriser och presidenter som vägrar erkänna sig besegrade trots att de är schack matt känns det lugnande att ha tillgång till en värld med tydliga och enkla regler, en värld av 64 svartvita rutor.

Läs fler texter av Per Svensson.

Läs mer: Kåseri: Dubbel schacköppning i tv-soffan