Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-03-31 04:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/david-karlsson-vill-man-forsvara-principen-om-armlangds-avstand-bor-man-inte-ta-hjalp-erik-helmerson/

KULTURDEBATT

David Karlsson: Erik Helmerson har fel om principen om armlängds avstånd

Intentionen med Alice Bah Kuhnkes museilag 2017 var att minska risken för politisk styrning, men många i debatten tillskrev henne motsatta syften, skriver David Karlsson
Foto: Henrik Montgomery/TT

Enligt Erik Helmersons historieskrivning blev 1974 års kulturproposition ”viktig för arbetet att förvandla fria konster till folkuppfostran”. I själva verket var det precis tvärtom, skriver David Karlsson i en replik.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Debatten om kulturpolitikens viktiga princip om ”armlängds avstånd” är inte helt glasklar. Det sprids många dimridåer.

Ett exempel, och kanske nytt bottenrekord, sätts nu av DN:s ledarskribent Erik Helmerson (5/2). Om av okunnighet eller politiserad illvilja kan man spekulera. Helmerson hävdar att Socialdemokraterna och Miljöpartiet till slut motvilligt tvingats acceptera armlängdsprincipen, vilket gläder honom som liberal. Enligt hans historieskrivning blev 1974 års kulturproposition ”viktig för arbetet att förvandla fria konster till folkuppfostran”. I själva verket var det precis tvärtom.

När den moderna svenska kulturpolitiken föddes 1974 kom den att institutionalisera principen om armlängds avstånd, bland annat genom hur stödsystemen utformades på den då nyinrättade myndigheten Statens Kulturråd (oberoende expertgrupper). Detta stämmer inte med den trötta nidbilden av sossar som oförbätterliga sociala ingenjörer, men så var det. På konstens område ville man inte styra. Stora delar av dagens kulturpolitiska system tog form 1974 och har fortfarande principen inbyggd.

Syftet med Alice Bah Kuhnkes museilag 2017 var densamma: Minska risken för politisk styrning av institutionerna. (Även om många i den mediala debatten tillskrev henne motsatta syften).

Men Helmerson har rätt i att armlängdsprincipen länge var bortglömd. Frågan är dock vem man ska skylla det på.

Det kan vara värt att studera 2009 års Kulturutredning (SOU 2009:16), tillsatt av den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (där jag själv under en tid var sekreterare). I utredningens dryga tusensidiga betänkande nämns principen endast två gånger, närmast som en historisk kuriositet, sedan länge överspelad. Till Kulturutredningens försvar får sägas att den presenterades i en politisk situation mycket olik dagens. Då, i februari 2009, var SD ännu ett yttterkantsparti som hoppades komma in i riksdagen.

Det var inte många som diskuterade armlängds avstånd 2009. Men det fanns några röster. Själv tillhörde jag dom som kritiserade Kulturutredningen för att man tappat bort denna viktiga princip. Jag skrev till och med en bok om detta (”En kulturutredning: pengar, konst och politik”, Glänta 2010) där jag hävdade att den allvarligaste invändningen mot utredningen var just att den ”genom att inte på en principiell nivå hävda principen om armlängds avstånd riskerar att undergräva konstens oberoende.” Den intresserade kan studera kapitel 10 och 11 där jag redogör för principens historiska tillkomst och samtida relevans. Samma sak påpekade jag på denna sida när Kulturutredningen offentliggjordes (DN 16/2-2009).

Principen är viktig och värd att slå vakt om. Men det gäller att ha grundläggande fakta korrekta.

Vill man försvara principen om armlängds avstånd är man inte hjälpt av Erik Helmersons historieförfalskningar.

Läs mer om kulturpolitik.