Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-27 16:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/david-lagercrantz-tar-val-hand-om-sina-romangestalter/

BÖCKER | RECENSION

David Lagercrantz tar väl hand om sina romangestalter

Bild 1 av 2 David Lagercrantz har gjort omsorgsfull research.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 2
Foto: Norstedts förlag

I den fullpepprade ”Obscuritas” är förvecklingarna många och ordväxlingarna snabba. Det må vara en en alltför typisk deckare, men David Lagercrantz visar en nästan faderlig omsorg om sina romangestalter.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Den som inte tagit del av höstens David Lagercrantz-intervjuer kanske trodde att när han nu frigjorts efter tio års beställningsjobb – som sålt i tiotals miljoner exemplar och gjort att han har sitt på det torra, för att uttrycka sig med en harkling – så skulle han hänge sig åt ett efterlängtat hjärteprojekt. Utan tanke på publik framgång.

Hjärteprojektet visade sig bestå i en deckare till. Denna gång en egen historia, som också den ska bli serie, om ett udda par, en honpolis och en hanpsykolog, vilka med fantastiska förmågor löser fall som ingen annan tycks kunna lösa. Eller vill lösa.

Västvärlden, Norden inte minst, är svårt begiven på mord. I den mysiga mixen ska gärna också ingå hemliga sällskap – en sorts konspirationsteoriernas eviga julafton – och mördare så sinistert intrikata att Patrick Bateman i ”American psycho” skulle skjuta sig av skam. Här ska finnas briljanta utredare, gärna med gamla pengar, förfinad smak och hjärtat på rätta stället. Och så en nypa imbecilla chefer. Mycket i detta framgångsrecept finns också i ”Obscuritas”. Som betyder mörker, eller dit man inte kan nå.

Foto: Alexander Mahmoud

I centrum står närpolisen Micaela Vargas från Stockholmsorten Husby som dras in i en mångbottnad utredning om hur en afghansk fotbollsdomare slogs ihjäl i närliggande Grimsta. Hatbrott? Vansinnig fotbollsfarsa?  Vargas är smart, duktig, men rätt ny på jobbet och tyngs också av såväl uselt självförtroende som strulig familj: en självmördad far, kriminell bror, hönsig mamma.

Snart får hon kontakt med den överjordiskt briljante Hans Rekke. En överklassfarbror som satt vid flygeln och framförde Prokofjev redan som barn, har gått musikkonservatoriet Juilliard, blivit professor i psykologi på Stanford och expert på förhörstekniker. Anlitad av amerikanska underrättelseorgan, rör sig i politiska elitkretsar. Han dricker fina viner i sin enorma Östermalmsvåning, mumlar visdomar på latin och knaprar knark, ty även han brottas med sin familj och ett misslyckat förflutet. Mår mycket dåligt.

Men, och det är väl just detta som är Lagercrantz hjärteprojekt, denne Rekke har en rent obegripligt skarp observationsförmåga. Hans Rekke är en Sherlock Holmes. Saliga bör de läsare bli som längtat efter ordväxlingar, endast en minut in ett i första möte, som:

”Förlåt att jag frågar, din högeraxel, jag är fascinerad. Var du spjutkastare eller pitcher? Spjutkastare snarare, eller hur?”

”Hur visste du? Tills jag var tjugoett.”

”Du var framstående, eller hur?”

”Fyra i amerikanska mästerskapen.”

Hans Rekke ser förstås detaljer på brottsplatsfotona som ingen annan sett, spår som leder till såväl Sovjetunionens utbildningar i klassisk musik som till Afghanistan under talibanernas förra styre. Och inget i utredningen är riktigt vad det ser ut att vara. USA och svenska UD har också fingrar djupt ner i syltburken, det är storpolitiska skumraskerier som inbegriper allt från svenska ministrar till amerikanska spioner i bilar med svärtade rutor.

Rekke är i dåligt skick och behöver vila, den mer oskolade men mindre pjoskiga Vargas driver på. Allt i en extremt dialogdriven händelseutveckling. Varenda tanke uttrycks.

Det torde ligga en enorm research bakom den här historien, allt från musikteoretiska begrepp till nollnolltalets snabbt växande klassalienation återges exakt.

Det må vara en alltför typisk och förutsägbar crimehistoria med på gränsen till banal dialog. Men Lagercrantz visar en nästan faderlig omsorg om sina karaktärer. I stället för att som mindre samvetsgranna författare (för att inte säga manusförfattare) vältra sig i pojkrumsaktiga, grafiska obsceniteter – själva tagandet av daga – ägnar han sig hellre åt figurernas mänskliga drag.

Det är inte bara sympatiskt utan hjälper också genrens ibland rejält haltande trovärdighet. Ingen, eller mycket få, tillåts vara fullt ut ond, snobbig, kretinsk eller – för den delen – god.

Förvånas därför inte om även Rekke/Vargas-serien blir en försäljningssuccé. Förutom mord och överklass vill väl publiken omge sig med människor som nästan, med lite dagdrömmeri, kunde vara vi själva.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt