Hundra år efter att Sverige blev en demokrati verkar landet nu ändå få en första kvinnlig statsminister. Är det kort eller lång tid? Kanske är hundra år alldeles lagom för de senfärdiga svenskarna. Vi var ju sist i Norden när kvinnorna fick gå till valurnorna och rösta till riksdagen i september 1921.

Det var ännu en demokrati med förbehåll. Fångar, sjuka, funktionshindrade, gamla, fattiga och bidragstagare hade inte rösträtt. Men grunden var lagd, den goda viljan värd att fira.

När den kvinnliga rösträtten äntligen klubbades igenom skedde det utan debatt. Motståndet hade varit stenhårt, men inför hotet av en revolution hade högern tvärvänt vid avgrunden. Första världskrigets kollaps hade också visat att världen var mogen för nya styrelseskick. De gamla ledarna hade brustit och förverkat sitt förtroende. Både demokratier och diktaturer såg dagens ljus.

För pacifisten Elin Wägner och många med henne var det en besk insikt att smälta, just detta att ”över hela världen kvinnorösträttens frukt mognade i hettan av världsbranden”.

Aktivisten Elin Wägner var inte nöjd. Tvärtom var hon orolig för att kvinnor i allmänhet skulle slå sig till ro med själva röstsedeln, slå sig till ro i befintliga, manliga strukturer för sättet att ”göra politik”.

Två av Elin Wägners nära bekanta fanns bland de fem första kvinnorna invalda i Sveriges riksdag. Filminstitutet har lagt ut en liten rolig filmsnutt från riksdagens öppnande 1922, med vännerna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm tillsammans. De kommer i rask trav nerför riksdagshusets trappa, i öronlappar, pälskrage och muff. De rör sig lätt och vigt, ser närmast fnittriga ut, som man sällan ser dessa präktiga demokratins pionjärer på stillbild. Kerstin Hesselgren har berättat hur hon första gången anlände till Storkyrkan och riksdagens traditionsenliga gudstjänst, men blev hejdad av polis: ”Nä, inga fruntimmer här. Jo, sa jag, denna gången går det!”

Hesselgren och Tamm hade helt olika syn på det politiska uppdraget. Kerstin Hesselgren var road av riksdagsarbetet, med debatter, motioner och kompromisser. Hon stannade i riksdagen i mer än tjugo år. Elisabeth Tamm fick nog efter en mandatperiod:

”Politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet”, sa hon i ett tal 1926. ”Politiken har alltid varit ohederlig, i den bemärkelsen att det ansetts som en fosterländsk gärning att använda vilka medel som helst för att främja vad man ansåg rätt.”

Det är hårda ord. Denna bittra syn på partipolitiken uteslöt inte att Tamm i hela sitt liv var en passionerat politisk människa. Bara några veckor efter att hon valts in i riksdagen samlar hon sina vänner på godset Fogelstad, med stolta planer. För att kvinnorna ska kunna påverka politiken på allvar måste de skolas till medborgare.

De startar Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, och en radikal liberal tidning, Tidevarvet. Till Fogelstadgruppen hör förutom Elisabeth Tamm även Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, läkaren Ada Nilsson och pedagogen Honorine Hermelin.

Själva riksdagsledamöter vet Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren att politik inte bara formas i riksdagen. Mycket av det demokratiska arbetet utförs i kvinnoföreningar, fackföreningar, nykterhetsrörelsen och religiösa samfund. Relationen mellan hemmen och samhället är för dem alla en intressant länk. Det framgår av Medborgarskolans första prospekt från 1925. Skolan vill samla människor från olika klasser, från land och stad, för ömsesidigt utbyte: ”Den vill söka sambandet mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmets värld och samhället, mellan den enskilde och det allmänna.”

Skolans unga rektor Honorine Hermelin hade en modern syn på pedagogik. Ganska snart förstår man att Kvinnliga Medborgarskolan inte bara undervisade om demokrati, utan bedrev demokratisk praktik. Snarare än att portionera ut korrekta politiska värderingar, förmedlade Honorine Hermelin redskapen för god åsiktsbildning. Det viktigaste var att deltagarna vågade använda sin egen röst. De tränades i sång och deklamation, diskussionsklubben debatterade tidens frågor: folkhälsa, befolkningsfrågan, krig och fred.

Honorine Hemelins gröna länstol har blivit berömd. I den stolen fick varje kursdeltagare sitta och berätta om sina erfarenheter med egna ord. Honorine Hermelins beskrivning av metoden är poetisk: ”Låt oss berätta våra sannsagor för varandra, så att våra hjärtan vidgas.” Detta är essensen av demokrati för Honorine Hermelin. Berätta och lyssna, och dela erfarenheter med andra.

Traditionen på Fogelstad var frihetligt radikalt liberal. Det var viktigt att inte bara vända sig till likasinnade, utan också samtala med meningsmotståndare. Därför kunde den politiska debatten på Fogelstad bli både livlig och hård. Gunnar Fagrell, redaktör för FN:s svenska tidning Världshorisont, blev imponerad av de livliga debatterna på Fogelstad mellan borgerliga, socialdemokrater och kommunister. Något sådant forum fanns knappt i samtiden, menade Fagrell, möjligen kunde man i vissa frisinnade kretsar i USA höra en sådan diskussion avhållas under liknande lidelsefria former.

Det var högt i tak på Fogelstad.

Elin Wägner var en flitig föredragshållare på medborgarskolan, men satt lika ofta tyst och lyssnade. För den upptagna Elin Wägner är Fogelstad under tjugotalet en fristad och en intellektuell oas, en tankesmedja. Här prövar hon sina tankegångar på kursdeltagarna, innan hon formulerar sig i romaner eller artiklar i Tidevarvet. Demokratins brister och hinder intresserar henne från början.

Bara några år efter den allmänna rösträttens införande fnyser hon över ”röstningen” i ett brev till exmaken John Landquist: ”Jag skulle vilja uttrycka det så: vi har ännu inte funnit någon form för att tillgodogöra oss de enskilda personernas förmåga och initiativ för det hela. Röstning är icke denna form.”

Den parlamentariska demokratin är för stor och stelbent, menar hon, en apparat för experter och tjänstemän, långt från medborgarna. Det måste gå att påverka politiken också utanför riksdagen, menar Wägner: ”Jag undrar om frågors uppluckring och bearbetning inom små grupper är rätta vägen?”

I en ofta citerad text i Tidevarvet med titeln ”Gruppens ande” (1929:26) skriver Elin Wägner om hur idéer föds och formas i samtal. Där utgår hon från den speciella atmosfären på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, men mellan raderna vidgar hon ämnet till att gälla demokratin över huvud taget, dess väsen och brister.

Hon pekar på att den parlamentariska demokratin ger medborgarna en form av inflytande, men inte garanterar medborgerligt inflytande i vardagen. Den styrs av arbetsmarknaden, arbetsgivaren, varumarknaden – eller för den delen maktfördelningen i hemmet. När hon talar om kvinnorna i hemmet talar hon om kvinnorna som medborgare. Hon rör vid demokratins kärna, som upptagit så många samhällsvetare och filosofer, från Marx och Popper till Anne Applebaum och Ivan Krastev.

Till skillnad från de flesta av sina samtida meningsfränder var Elin Wägner skeptisk till det moderna framsteget. Kvinnornas historia var inte bara en historia om reformer, utan också om nederlag, menade hon. Kvinnorna hade mer makt över produktion och konsumtion i bondesamhället än de hade som konsumenter, eller lönearbetare, i industrisamhället. Hon blev ofta missförstådd.

”Vill Elin Wägner ta kvinnorna tillbaka till bondesamhället?”, undrade nationalekonomen Karin Kock i sin recension av Wägners ”Väckarklocka” i SocialDemokraten 1941. Tror inte Elin Wägner på demokratin?

När ”Väckarklocka” kommer ut har det bara gått tjugo år sedan kvinnor första gången fick rösta i allmänna val. Wägner menade att riksdagsarbetet stod och stampade. Kvinnorna borde bättre ha tagit till vara de tvärpolitiska erfarenheterna från rösträttsrörelsen. I partipolitiken sköttes allt på männens villkor.

En annan av Elins provocerande åsikter var att enskilda märkeskvinnor inte spelade någon roll. Det var en rak höger mot personer som Alva Myrdal och Karin Kock. Två dugliga kvinnor som tagit sig fram bland idel män, både i universitetsvärlden och i socialdemokratins ledning. Det har Wägner ingen förståelse för. När nationalekonomen Karin Kock väl hade blivit Sveriges första kvinnliga minister i Tage Erlanders regering 1947 skriver Elin Wägner spydigt till Barbro Alving, den 5 maj 1947: ”Något mindre världshistoriskt kan jag inte tänka mig ... men Karin verkar ju glad.”

Det var förstås ett sätt att ge betalt för Kocks syrliga recension av ”Väckarklocka”.

I den berömda debattboken använder Elin Wägner en originell bild för demokratin, hämtad ur sagornas värld. För att lösa de svåraste uppgifterna tog sagans prinsar och prinsessor hjälp av de många små och svaga. Myror samlar in korn, fiskar löser gåtor, duvor hittar ärtor.

Sagornas visdom bekräftas av dagens erfarenhet, menar Elin Wägner, som jämför de små och obetydliga hjälpredorna med det tysta arbetet i samhället, kvinnornas arbete i hemmet: ”Om de många små cellerna förhåller sig passiva, saknar även den mest perfekta demokrati liv och förnyelsekraft.”

Elin Wägner – som alltid är ofattbart långt före sin tid – pekar här på den parlamentariska demokratins problem, något som dagens statsvetare brottas med. I dag hackar alla på vår bräckliga demokrati. Populisterna menar att politikerna är en elit som fjärmat sig från folket. Syrliga teknokrater tycker inte att demokratin levererar längre, när okunniga medborgare väljer inkompetenta ledare. Hur ska de kunna lösa samtidens stora problem? Enligt många kritiker lider västvärlden av demokratiskt utmattningssyndrom: lågt valdeltagande, medlemsflykt från partier, föreningar och samfund; politisk maktlöshet, mediestress och likgiltighet från väljarna. Om samhällelig tillit eroderar och medborgarna vänder makten ryggen är demokratin i kris. Många av dessa problem spårade Elin Wägner redan på tröskeln till demokratins genombrott på 1920-talet, och i ”Väckarklocka” ekar de hela tiden, även om möss och myror får gestalta analysen.

I år fyller den svenska demokratin hundra år. Det är inte säkert att Elin Wägner hade tyckt att det är så mycket att fira. Hur har vi brukat demokratin, hur har vi nyttjat rösträtten. Jorden ligger fortfarande förödd och förrådd. Själva atmosfären tunnas ut. Krigaren tar fortfarande strupgrepp på modern och barnet. Till detta skulle hon kunna lägga: hur har vi vårdat demokratin?

Läs mer:

Per Svensson: Elin Wägner hade känt sig hemma bland vår tids poddar och bloggar

Medborgarskolan på Fogelstad får nytt liv