Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-02 01:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/den-definitiva-biografin-over-sveriges-basta-rockband-aterstar-att-skriva/

BÖCKER | RECENSION

Den definitiva biografin över Sveriges bästa rockband återstår att skriva

Kent i december 2016.
Kent i december 2016. Foto: Pontus Lundahl/TT

Linus Kuhlins biografi över Kent täcker allt från begynnelsen i Eskilstuna till den sista spelningen. Allra bäst blir det när han skriver om den tid i bandets historia han själv var för ung för att uppleva. DN:s Johanna Paulsson har läst.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Kent är Sveriges bästa rockband”, skrev Expressens nyligen bortgångna musikkritiker Anders Nunstedt redan 1995. När Kent valde att avveckla sig själva med en begravningsturné för fem år sedan var det inte bara landets bästa, utan också största rockband.

Att jag inleder den här bokrecensionen med ett citat av en för tidigt bortryckt kritikerkollega är för att understryka att Linus Kuhlin aldrig hade kunnat skriva ”Ett tidsfördriv att dö för. Boken om Kent” utan allt detta rika recensionsmaterial.

Just därför är det synd att författaren inte alltid behandlar sina källor med den respekt och uppskattning de förtjänar. Hänvisningar till skribenter är sällsynta och inkonsekventa, ibland obegripligt anonymiserade med ett ”hen”. Såvida det inte rör sig om ett tillräckligt kreddigt namn får man nöja sig med tidningstitlar. Problemet hade enkelt kunnat lösas med en komplett lista på de flitigt citerade recensionerna i slutet av boken.

Men frånvaron av dylika referenser är talande för Kuhlins konstruerade motsättning mellan medierna och fansen. Inte för att en sådan saknas, utan för att många av oss som under lång tid bevakat Kent faktiskt blivit vuxna tillsammans med bandet och inte så enkelt låter oss separeras mellan de olika rollerna.

Kuhlin själv är född 1993, alltså samma år som Kent blir Kent efter att ha kallat sig både Jones & Giftet och Havsänglar. I förbigående berättar författaren att han började lyssna på bandet sommaren 2008. Det finns för- och nackdelar med det.

Kuhlin har tidigare skrivit en bok om humorgruppen Killinggänget, ett annat nittiotalsfenomen, och har så att säga skaffat sig koll på tidsandan i efterhand. Hade Jan Gradvall gått i mål med sin officiella Kentbiografi hade perspektivet blivit ett annat, men inte nödvändigtvis bättre. Mixen mellan mytbildning och fakta om stort och smått är närmast ofrånkomlig i rocksammanhang.

Att medlemmarna – på typiskt Kentvis – avböjt att ge intervjuer är främst en fördel. Kuhlin slipper ta hänsyn till risken för att bandet vill tillrättalägga sin egen historia. I stället har författaren fått förlita sig på sådant som pressklipp och Per Sinding-Larsens SVT-dokumentär.

Kent i maj 1995.
Kent i maj 1995. Foto: Lars Nyman

Klokt reflekterar Kuhlin över hur Kent redan tidigt odlade sin relation till fansen. Bandet har ju i många avseenden varit föregångare på flera fronter i förhållande till musikbranschens utveckling under 2000- och 2010-talet. Kuhlins konstaterande att Kent ”vårdar sitt varumärke med en sådan ömhet att de aldrig skulle använda en så tom floskel som ’vårda sitt varumärke’” är förstås en helt korrekt iakttagelse. Han drar sig heller inte för att vara kritisk mot vissa saker på ett sätt som en auktoriserad biografi knappast hade varit.

Jag upplever för övrigt att Kuhlin är vassare på att beskriva de år han själv var för liten för att uppleva. Han placerar också bandet i en både svensk och internationell (indie)popkontext och förklarar varför Jocke Bergs kryptiska texter på svenska fick – och fortfarande har – en särställning.

I boken samsas dråpliga turnéanekdoter med en sidoblick på samhällsutvecklingen och det politiska klimatet. Med mer och mindre förbluffande närvaro betar Kuhlin av historien periodvis, från begynnelsen i Eskilstuna till den sista begravningsmarschen. Samt livet efter detta i skepnad av folkbildningsfenomenet Kentkören och dansbandet Kentz.

Efter varje avsnitt följer korta intervjuer med Kentfans i olika åldrar. Personliga berättelser som, lite i stil med Anton Corbijns Depeche Mode-dokumentär ”Spirits in the forest”, ringar in Kent som en källa till gemenskap. Första upplagan om 3 000 exemplar sålde slut snabbt och versionen jag läser är uppdaterad för nytryck. Ändå kan man hitta onödiga sakfel som att singeln ”La belle epoque” fått sitt namn efter den franska epoken före andra (i stället för första) världskriget.

Som kronologisk genomgång av Kents karriär är ”Ett tidsfördriv att dö för” i grunden en bra biografi – men definitivt inte den definitiva.

Läs mer om Kent här. Till exempel: ”Kent är för bra för att inte återförenas”

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt