”Den lilla sjöjungfrun” är en dunkel och dyster upplevelse

Jag vet inte om mörk reboot är den korrekta termen för Disneys nyversion av sin egen film, baserad på HC Andersens saga, med tanke på att den har samma lyckliga slut som förut. Ariel dyker upp som en räddande ängel ur havsdjupet när prins Erik faller överbord. Kärlek med komplikationer följer innan harmoni råder.

2023 års ”Den lilla sjöjungfrun” är hur som helst en dunkel upplevelse. Mycket av den överlånga filmen känns som en grumlig transportsträcka. Jämfört med 1989-versionen har Ariels hår en dovare nyans av orange och hennes kungapappa Tritons självlysande svall är också ett minne blott. Sjöjungfruns bästa fiskvän Blunder verkar närmast anemisk.

Även Disneys tidigare omtagningar av animerade favoriter – från ”Djungelboken” (2016) till ”Skönheten och odjuret” (2019) – har distanserat sig från de färgstarka föregångarna. Förmodligen ska detta ge en annan karaktär och ett existensberättigande till de nya filmerna, bortom den krassa kalkylen att klassiker säljer. Nämnde jag att generöst tilltagen speltid också präglar dessa säkra satsningar?

Annars är det svårt att komma ifrån att ”Den lilla sjöjungfrun” känns överflödig – Disney firar hundra år genom att kapitalisera och kannibalisera på sig själv. Det betyder inte att den här överlastade sagostunden når en ny bottennivå, bara att den är helt och hållet programmatisk.

Halle Bailey och Jonah Hauer-King är ganska karaktärslösa som kärleksparet, men förenas gulligt som två nyfikna sakletare med stränga föräldrar. Musiknumren livar fortfarande upp och det gör också Awkwafina och Daveed Diggs i sina röstroller som fiskmåsen Måsart respektive krabban Sebastian. Javier Bardem är tyvärr mer anonym som havspatriark, men Melissa McCarthy tar ut svängarna med sina tentakler som den intrigerande sjöhäxan Ursula.

På förhand har den nya ”Den lilla sjöjungfrun” tröttsamt nog fått mest upprörd uppmärksamhet för att Ariel inte är vit. Dels är det ett fjantigt och fantasifientligt sätt att faktagranska fiktion, dels verkar Disneyfilmen oavsett utspela sig kring Västindien. Framför allt rör det sig om en drömvärld utanför historien – ”Den lilla sjöjungfrun” undviker förstås varje tillfälle att göra en postkolonial kommentar eller nämna fenomen som slaveriet.

Det lär inte hindra sagofundamentalister med dille på ”woke” från att bryta ihop av filmens präktiga mångfaldsfinal.

Se mer. Tre andra undervattensfilmer: ”Det stora blå” (1988), ”Avgrunden” (1989), ”Dött hav” (1995).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Jacob Lundström.