Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-25 15:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/den-roda-terrorn-blev-lenins-onda-arv/

BÖCKER | RECENSION

Den röda terrorn blev Lenins onda arv

Bild 1 av 4 Lenin talar den 1 maj i Moskva, 1918.
Foto: TT
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4 Historikern Anthony Beevor har tidigare skrivit en rad uppmärksammade böcker om andra världskriget, som ”Stalingrad”, ”Berlin – slutstriden” och ”D-dagen”.
Foto: John E Fry
Bild 4 av 4 Vladimir Lenin paraderar i Moskva, våren 1919.
Foto: TT

Antony Beevor visar i ett nytt storverk att det som lite slarvigt kallas ”ryska revolutionen” egentligen var ett inbördeskrig och medvetet startades av Lenins kommunister. Jesper Högström läser en historiker med flykt i pennan och öga för den konkreta detaljen i berättelsen.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ibland kan man inte låta bli att fråga sig: exakt var gick det snett. Det gäller även när det är stater och inte privatpersoner som hamnat på gatan eller förvandlats till kriminella våldsmän. Många har haft anledning att ställa sig den frågan beträffande Ryssland på sistone, senast Martin Kragh som i ”Det fallna imperiet” försökte peka ut alla de små vägvalen som ledde bort från den lovande demokratin på nittiotalet till dagen gangsterstat.

Men det fanns en tidigare period där fönstret stod på glänt. Under några månader i februari 1917, sedan tsar Nikolaj II störtats, verkade det som om Ryssland hade en chans att förvandlas till demokrati. Eller ”borgerlig demokrati” som det föraktfullt kallades av bolsjevikledaren Lenin när han smällde igen fönstret genom ”oktoberrevolutionen” (som egentligen ägde rum i november och som egentligen var en statskupp snarare än en revolution).

Sedan var händelseutvecklingen mer militär än politisk, något som visas av att den engelske historikern Antony Beevor nu för första gången har bytt krig och lämnat det andra världskrig som gjort honom till alla möpars överstepräst.

Det han visar är att det som lite slarvigt kallas ”ryska revolutionen” egentligen var ett inbördeskrig hela tiden och att detta inbördeskrig medvetet startades av dem som hade bäst förutsättningar att vinna det.

När jag var yngre kunde jag fortfarande höra socialistiska vänner bedyra att kriget, liksom diktaturen och terrorn, tvingats på de fredsälskande bolsjevikerna av reaktionära stormakter och plutokrater som vägrade låta de revolutionära blommorna blomma. I bokhyllan stod Lars Forssells ”Oktoberdikter” där en vemodig Lenin grubblar över de offer revolutionen tvingat honom till (”jämt ska man fråga mig/ jämt ska det plåga mig/ hur många döda?”).

Hos Beevor (och i otaliga andra källor) möter vi i stället en Lenin som betraktar kriget och terrorn som eftersträvansvärda i sig själva – de lockar ju fram den ”revolutionära potentialen” hos proletariatet. Nästan hans första åtgärd när han kommit till makten är att skapa Tjekan, den fruktade hemliga polis som blir föregångare till KGB och som hyllar den ”röda terrorn” som revolutionens främsta redskap.

Hans motståndare begår naturligtvis alla misstag man kan tänka sig. Det grundläggande är att fortsätta kriget efter februarirevolutionen, delvis i samma hopp om att kunna lägga beslag på Konstantinopel som var den kejserliga ryska politikens stora dröm.

Från dagens perspektiv noterar man hur den ryska imperialismen redan från början saboterar den demokratiska ansatsen. De liberala statsmännen i den provisoriska regeringen vägrar att lyssna på de ukrainska kraven på självständighet, de vita generalerna under inbördeskriget alienerar både sina potentiella allierade och sina uppbackare i väst genom att öppet visa att de anser ester, finländare och polacker som naturliga lydfolk i det ryska imperiet.

Lenin agiterar 1917, rysk propagandaaffisch.
Lenin agiterar 1917, rysk propagandaaffisch. Foto: TT

Flera av de västerländska politiker som stödjer bolsjevikernas motståndare är dessutom, på goda liberala grunder, skeptiska till de ”vita” krigsherrar som ofta är föga mer än blodtörstiga psykopater. Både kosacker och ukrainska nationalister är entusiastiska antisemiter som med iver ägnar sig år blodiga pogromer.

Beevor döljer inte heller att en orsak till kommunismens seger i Ryssland är att en revolutionär situation verkligen råder i Europa efter första världskriget. Franska och engelska soldater har inte längre några illusioner om den överhet som offrat deras liv under fyra års masslakt, deras regeringar vågar inte göra den kraftiga insats för att hjälpa de kontrarevolutionära styrkorna som framför allt dåvarande engelska krigsministern Winston Churchill ivrar för (på grund av sitt ”hertigliga blod”, hävdar premiärminister Lloyd George).

Världskriget betraktas, av naturliga skäl, som en den västerländska civilisationens bankrutt, både intellektuella och andra är benägna att ge det kommunistiska alternativet the benefit of the doubt (en attityd som alltid fallit sig lättare på avstånd). Som Lloyd George till sist betonar för Churchill: opinionen i det krigströtta väst tillåter helt enkelt ingen stor militär intervention i Ryssland.

Beevor skriver med sin vanliga flykt i pennan och sitt vanliga öga för den konkreta detaljen i det översiktliga. Möpar kan frossa i detaljer om hur kosackernas speciella ridteknik skiljer sig från reguljära ryska kavalleristers, gamla Frans G Bengtsson-läsare som svärmar för krigshistoriens pittoreska sidor kan glädja sig åt karaktärer som den vite generalmajor Slastjov, en fnoskig kokainist som brukar rida ut i strid med en tam kråka fastbunden vid sadeln.

Fars uppstår när engelsmännen delar ut Bathorden till en annan av sina bisarra skyddslingar, generallöjtnant Sjkuro, som i sitt tacktal erbjuder sig att komma med sina kosacker till England och ta itu med ”de smutsiga socialisthundarna” även där. Den bolsjevikiska delegationen till fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk har för sin del med sig en symbolisk bonde som de plockat upp på en järnvägsstation på vägen; han erbjuds vitt eller rött vin vid banketten och frågar bordsgrannen, furst Ernst II av Hohenlohe-Langenburg, vilken sort som är starkast.

Det är små glimtar av komik i en annars oavbrutet överjävlig historia. Båda sidor ägnar sig åt terror mot civilbefolkningen och omänsklig tortyr av krigsfångar. ”Kriget har gjort de obildade, enfaldiga, vidskepliga ryska bönderna till odjur”, kommenterar en utsänd engelsk officer ”och den lättsinniga, försupna, nöjeslystna adel som de vill utplåna till djävlar”.

En målning från revolutionen 1917 (konstnär okänd).
En målning från revolutionen 1917 (konstnär okänd). Foto: TT

Tyfus och svält härjar, andra förhållanden uttrycks av att en annan engelsk officer upptäcker att 40 minusgrader är den enda punkt där Fahrenheit och Celsiusskalan motsvarar varandra. En vit officer fångar krigets mardrömsartade logik när han beskriver hur hans attityd till den terroriserade civilbefolkningen förändras: ”En otäck känsla. Den absoluta maktens berusning. Dessa skräckslagna människor var utlämnade till en på nåd och onåd. Man kunde göra vad man ville med dem.”

Det är de djävlar som kriget släpper loss och Beevor låtsas på inget sätt som de bara finns på den ena sidan. I de finska och ungerska revolutionskrig som grenar ut sig från det ryska är det de vita som segrar och utsätter de röda förlorarna för brutala repressalier – ”det brukar i ett inbördeskrig vara den segrande sidan som avrättar flest offer”, kommenterar Beevor torrt.

Men i Ryssland var det Lenin och hans kommunister som var bäst på att vara värst. Den disparata och uselt organiserade alliansen av socialister, liberaler, monarkister och protofascister hade inte ens chans mot sina stenhårt centraliserade och auktoritära motståndare. Lenin hade räknat rätt: det inbördeskrig han satsat på visade sig gynna hans parti och dess egenskaper.

”De vita gav alltför ofta prov på mänsklighetens värsta sidor”, summerar Beevor. ”Men när det gäller hänsynslös omänsklighet var bolsjevikerna oslagbara”.

I november 1920 evakueras de sista vita styrkorna från Krim. De förfärliga scenerna tillhör dem som biter sig fast i huvudet: ryttmästaren från Drozdovskijregementet som skjuter sina båda små barn på kajen i Novorossijsk innan han vänder pistolen mot sin hustru och sig själv. Den röda terrorn tar vid, när de kvarlämnade vita massakreras med kulsprutor och kastas i massgravar. Sen har turen kommit för revolutionen att börja äta sina egna, när matroserna i Kronstadt gör revolt och slås ner. Arbetarnas paradis är fött i terror och ska leva vidare i terror.

Och i dag? Fortfarande är två av de största hoten mot den fria världen två av spökena från Beevors bok: den aggressiva ryska imperialism som Putin står för och det leninistiska arv som förvaltas av Kina. När gick det snett? Frågan är snarare om det någonsin kan bli annorlunda.

Översättningen är habil men något ovig och har framför allt problem med engelskans många substantiverade verb.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt