Det visuella lockar mer än orden i ”En midsommarnattsdröm” på Malmö stadsteater

Det är svårt att sänka blicken ikväll. Ögonen dras hela tiden till Hippodromens magnifika kupol, som framträder på ett helt nytt sätt. Eller gör den det? Det är svårt att riktigt sätta fingret på exakt vad som är annorlunda. Efter flera års renoveringsarbete öppnar Malmö stadsteater nu åter sin stora scen – och hur ska man bättre gestalta förvandling än med Shakespeares kanske mest förtrollande komedi?

Det är en ockult och närmast förvriden midsommarnattsdröm som regissören Sara Cronberg frammanar i det nygamla teaterhuset. I Aten går det motvilliga hertigparet runt med krycka och nackkrage, och de unga älskande tycks hålögda i sin längtan. Strax utanför väntar skogens sjuka grönska, som speglar världen på ett olycksbådande sätt. Scenografen Lizzie Clachan har skapat en plats som påminner om underjorden i ”Stranger things”, där ingenting vänligt väntar. Så framträder Oberon och Titania i ett slags kuslig transhumanism, halvvägs mellan växt och människa. I nattens undantagstillstånd får skogens alla knytt på sig de kärlekskranka ungdomarnas kläder och rör sig hotfullt närmare. Som scenkoncept är detta en fullträff.

Ett av de viktigaste elementen i ”En midsommarnattsdröm” är att språkets form är så tätt knuten till gestaltningen av karaktär och tillhörighet. Så signalerar hertigparets rena blankvers en annan kyla och status än kärleksparens trånande, ofta rimmade vers, som i sin tur står långt högre i rang än det folkliga teatersällskapets gatuprosa. I älvfolkets inre krets finns också en säregen fallande vers som låter dessa varelser frambringa en suggestiv, tyngdlös och besvärjande stämning – som också ger hela pjäsen dess älskade egenart. ”Om vi skuggor nu har kränkt er/ Med vårt enkla spel – så tänk er/ Att ni bara sovit här/ Medan fruktan och begär/ Tog gestalt som i en dröm/ I en vag och flyktig ström”, som Pucks epilog lyder i Göran O. Erikssons tidlösa översättning.

På en övergripande nivå gör Malmö stadsteater en hel del av dessa ordens kontraster, inte minst med hjälp av det låga teaterfolket. Sanna Persson Halapi är ljuvligt publikfriande på bräkande skånska och Johannes Wanselow gör sin Niklas Botten charmigt grandios. I andra änden av den språkliga skalan får Titanias monolog om årstidernas kaos och en döende natur en särskild klang när Cecilia Lindqvist vilar i det höga versmåttet. Även Linn Mildehav, underbar som den försmådda Helena, har en dröjande spelstil som ger orden rymd.

För att de språkliga effekterna ska gå fram i bardens lättaste komedi krävs emellertid en hög grad av precision i leveransen av den bundna versen, och det är inte alla sådana passager som gör Shakespeare rättvisa. Särskilt de kollektiva scenerna har en tendens att bli lite språkligt otympliga. Det är det kroppsliga och visuella snarare än orden som lockar, manar och hotar publiken att gå längre in i natten, medan texten blir sekundär. Det här gäller dock inte alls Karin Lithmans Puck, som förenar alla uttryck i en organisk och närmast flytande gestaltning. Hos henne blir skogens skojare farlig på riktigt, en lismande och slemmig Willy Wonka-figur – ständigt sugen på kaos.

Läs fler scenrecensioner i DN och andra texter av Kristina Lindquist.