Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-12-05 13:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/dirigenten-herbert-blomstedt-en-sann-musiker-tappar-inte-karleken/

Musik

Dirigenten Herbert Blomstedt: En sann musiker tappar inte kärleken

Bild 1 av 3 ”Mina bästa år med musiken har varit dem sedan jag pensionerades. Jag var 78 år när jag slutade som chefsdirigent i Gewandhaus i Dresden”.
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 2 av 3 Herbert Blomstedt.
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 3 av 3
Foto: Nicklas Thegerström

Trots coronapandemi är den 93-årige Herbert Blomstedt i full sving.

– Musiken håller mig levande. Om man lägger sig på latsidan, då är det kört, säger mästerdirigenten som på fredag leder Radiosymfonikerna i Berwaldhallen.

Den 93-årige Herbert Blomstedt svarar i telefon med spänstig stämma och när vi avslutar samtalet efter en timma har tiden flugit i väg och energin är på topp. Han är i högform, diktionen distinkt och intellektet klart som kristall.

Mästerdirigenten befinner sig i tyska Bamberg, en kulturstad där konserthallarna normalt sett fylls bara han visar sig. Men ingenting är normalt. Inte heller i Stockholm där man i Berwaldhallen den 20 november har sammanfört honom med den unge violinisten Johan Dalene, solist i Mozarts femte violinkonsert. Konserten ges strömmad och på Sveriges Radio P2.

Det är 70 år mellan er, hur känns det?

– Ojoj, så mycket, jag visste ju att han var ung och det är väldigt spännande att det kommer en så duktig pojke från Sverige. De solister jag spelar med är väldigt få, gamla bekanta för det mesta.

Finns det några fördelar med att vara över 90 år när man dirigerar?

– Det är ju en tumregel att först när man blir 60 år får man ett litet hum om vad som händer egentligen. Nej, jag skojar, jag kan inte säga att det är något fel med de unga explosiva, som Gustavo Dudamel till exempel, som slog igenom just här i Bamberg. Men den gamla modellen där man växer långsamt med uppgiften är mer seriös och garanterar en mer lugn utveckling.

– Mina bästa år med musiken har varit dem sedan jag pensionerades. Jag var 78 år när jag slutade som chefsdirigent i Gewandhaus i Leipzig.

Vad kan det bero på?

– Man blir mer avspänd. Behöver inte bevisa något. När man är chef uppstår en viss fruktan hos musikerna. Man har ju makt. Men nu har jag bara ansvar för just den här konserten vi gör tillsammans. Och med det blir det en större frihet både från dirigentens och musikernas sida. Man musicerar friare, utan några som helst bitankar, det kan bli väldigt fint.

Det har blivit oerhört många konserter genom åren. Händer det inte att du tröttnar?

– Jag blir aldrig trött. Jag kan aldrig få nog. Första klangen som slår emot en när man står framför en fin orkester, som Sveriges Radios symfoniorkester, är förtrollande. Orkestern visar mig varje gång något nytt. Och en sann musiker tappar inte kärleken. Verken vi framför är så mångfacetterade och jag tycker att orkestrarna spelar bättre för mig nu än de gjorde för tjugo år sedan.

Mycket har förändrats även för Herbert Blomstedt med coronapandemin. Från att ha gett 80–90 konserter per år ger han nu 30. Jag undrar varför han inte bor i Sverige, tre av hans döttrar bor nära Örebro och en fjärde i Oslo. Nej, hemmet är Luzern ligger perfekt, tycker han. Lagom avstånd till alla konserthus i Centraleuropa och bra när man ska resa till Tokyo eller USA. Han har bott ensam sedan han blev änkling, men någon av döttrarna ringer varje dag och en gång i veckan är det stort digitalt möte med alla familjemedlemmar.

Jag frågar om hans dokumenterat sunda leverne, utan alkohol och med enbart vegetarisk kost.

Har det haft betydelse för kapaciteten?

– Mycket mindre än vad folk tror. Jag tänker ofta på stora kolleger som Jean Sibelius, han var alkoholist, rökte 40 cigarrer om dagen och blev 92 år. Eller min bror, läkare och en fantastisk person. Han drack inte heller alkohol och vilade på sabbaten, precis som jag, men han hade all världens sjukdomar.

– Musiken håller mig levande. Men om man lägger sig på latsidan, då är det kört, säger han.

Herbert Blomstedt dirigerar Elbphilharmonikerna i Hamburg.
Herbert Blomstedt dirigerar Elbphilharmonikerna i Hamburg. Foto: Nicklas Thegerström

Jag undrar om den kristna rörelsen Sjundedagsadventisterna, som han livet igenom tillhört, har påverkat honom som dirigent?

– Ja, det får jag nog säga att den har gjort. Författaren och Nobelpristagaren i litteratur Elias Canetti skriver om framgång: ”Det är ett råttgift för konsten”. Och få undgår att dräpas av det här råttgiftet. Man tror plötsligt att man är genialisk och inte behöver arbeta så mycket.  Men har man en seriös livsinställning från början är man lite bättre skyddad mot det där råttgiftet. En konstnär måste vara en sökare, annars är man en charlatan.

– Jag spelar, jag förkunnar inte, men musiker har en oerhörd reaktionsförmåga och märker när man tar något på allvar.  Om en solist bara vill imponera drar sig musikerna inom sitt skal och spelar bara vad som krävs av dem, vad deras yrkesstolthet kräver.

Herbert Blomstedt, sopranen Miah Persson och violinisten Joakim Svenheden under Nobelkonserten tillsammans med Kungliga Filharmonikerna 2019.
Herbert Blomstedt, sopranen Miah Persson och violinisten Joakim Svenheden under Nobelkonserten tillsammans med Kungliga Filharmonikerna 2019. Foto: Niklas Elmehed

Jag frågar vidare om återväxten av dirigenter, till exempel alla dessa ”finska pinnar” som de kallas här. Vad är det som gör att vi översvämmas av finska dirigenter i världsklass?

– Dels har de haft en väldigt bra lärare i dirigering, Jorma Panula  (90 år), som har undervisat alla på Sibeliusakademin. Han åker fortfarande runt och spårar unga talanger redan från skolan och ger av sin erfarenhet.

– Sedan är inte Finland en lika bortskämd nation som Sverige och det finns inte så många frestelser. De har levt i ett farligt hörn, varit duktiga i sin diplomati och klarat samvaron med ryssarna. Dessutom är de introverta och arbetar med sig själva.

– Sverige har haft ekonomiska framgångar och råd att engagera utländska dirigenter. Där har vi råttgiftet igen. I Finland har de inte haft råd. Och där är det finnar på alla dirigentposter på landets orkestrar. De unga dirigenterna har fått chansen med detsamma.

Jag frågar till slut om det finns någon dirigent i världen som vi ska titta extra efter. Det finns det.

– Klaus Mäkelä, nu chefsdirigent i Oslo. Han har ingenting av den ytliga charmen, är bara gedigen och seriös, oerhört skicklig. Och hela världen håller nu ögonen på honom.

Läs också Camilla Lundbergs intervju med Herbert Bomstedt inför hans 90-årsdag.

Läs fler artiklar av Maria Schottenius.

Ämnen i artikeln

Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt