Leif Zerns artikel ”Vi måste sluta behandla skådespelarna som oansvariga barn” (DN 13/1) är en viktig påminnelse om den brist i bedömningen av svensk teater som gällt länge.

Karin Helander – professor emerita i teatervetenskap vid Stockholms universitet – har analyserat den svenska teaterkritikens status under 1950- och inledningen av 60-talen. Hon konstaterar att teaterkritikerna då dominerades av starka manliga och borgerliga profiler som Nils Beyer, Tord Baeckström, Ivar Harrie, Ebbe Linde, PG Pettersson och Sten Selander. Deras kritik följde ett standardiserat mönster.

Helanders professorskollega vid Umeå universitet – Per Ringby – har tillskrivit en ung Göran O Eriksson förtjänsten för att debatten om den svenska teaterkritiken tog fart. Erikssons grundtes var att den genomlevde en språklig kris där teaterrecensenterna ”inte utvecklat begrepp, terminologi och traditioner för att i precisa termer ange kopplingen mellan å ena sidan skådespelarens konst och å andra sidan motiven och idéerna bakom det valda gestaltningssättet”.

Teaterns politisering under 1960- och 70-talen innebar förvisso att många teateraktörer tog sig an Erikssons tes

Med denna oklarhet följde, menade Eriksson, att både regissörer och skådespelare led av en identitetskris och en låg självkänsla. Det innebar att de inte fick den återkoppling av de intryck som deras gestaltningar gett recensenterna. Därmed riskerade en viktig diskussion mellan konstnärer och kritiker att gå förlorad. Följden hade blivit, var Erikssons slutsats, att teatern – regissörerna – skådespelarna hamnade utanför diskussionen om konstens och teaterns estetik och roll i samhället.

Recensenterna karakteriserades av Eriksson som en ”borgerlig kategori” som av traditionen kunde använda ett väl förankrat intellektuellt språkbruk. Någon sådan resurs hade inte konstnärerna – regissörerna – skådespelarna att ta till. För att lösa detta dilemma var det därför nödvändigt att de själva började ta ett nytt ansvar för sina uppgifter.

Teaterns politisering under 1960- och 70-talen innebar förvisso att många teateraktörer tog sig an Erikssons tes. Men frågan är vad som finns kvar av detta i dagens svenska teater? Inte mycket tvingas jag konstatera. Vi tycks stå lika nakna som under tidigare decennier, utan de begrepp och de redskap som Eriksson föreslog och som Zern nu efterlyser. Det är därför hög tid och mycket angeläget att hans påminnelse begrundas av alla som är engagerade i svensk teater.

Läs mer:

Leif Zern: Vi måste sluta behandla skådespelarna som oansvariga barn