Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-20 00:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/dns-kritiker-valjer-fem-favoriter-vecka-19-2/

KULTUR

DN:s kritiker väljer fem favoriter vecka 19

Omar Abdi och Yasmin Warsame i bioaktuella ”Dödgrävarens hustru”.
Omar Abdi och Yasmin Warsame i bioaktuella ”Dödgrävarens hustru”. Foto: Lasse Lecklin

Omvälvande filmen ”Dödgrävarens hustru”, vital hiphop från Pusha T och Tillie Olsens starka bidrag till den amerikanska arbetarlitteraturen är några av veckans favoriter.

Hrair Sarkissian, ”Execution squares”, 2008.
Hrair Sarkissian, ”Execution squares”, 2008. Foto: Hrair Sarkissian

Utställning Hrair Sarkissian ”The other side of silence”

Bonniers konsthall, Stockholm

Den syrisk-armeniske konstnären Hrair Sarkissian arbetar med på ytan odramatiska storformatsfotografier. Folktomma torg och interiörer, liksom övergivna byggarbetsplatser och öde landskap ingår i utställningen på Bonniers konsthall. Men dessa stilla platser bär på vittnesmål om krig, folkmord och ekonomisk ruin. Här har människor mördats, fördrivits och försvunnit för gott, eller fått sina drömmar krossade. Motiven har en underström av sorg och saknad men bearbetar samtidigt svåra minnen och förluster. Sarkissans finkänsliga metod får sin motpol i en video, där han i förtvivlat raseri bankar ner modellen av familjens hus i Damaskus.

Birgitta Rubin

”Dödgrävarens hustru”.
”Dödgrävarens hustru”. Foto: Arttu Peltomaa

Film. ”Dödgrävarens hustru”

Bio

Ska ni bara se en finsk-somalisk film om passionerad kärlek på dödens rand i år så låt det bli ”Dödgrävarens hustru”. Khadar Ayderus Ahmed iscensätter ett omvälvande drama om ett fattigt men älskande par i utkanten av Djibouti. Hon är svårt sjuk i en njursjukdom som kostar skjortan att bota. Han är dödgrävare och jagar efter ambulanser utanför sjukhuset för att tjäna några fattiga slantar. En situation som kräver omänskliga insatser. Ett stycke ömsint, spännande, sarkastisk och socialt engagerad filmkonst som är en lika visuell som känslomässig upplevelse. Omar Abdi och Yasmin Warsame är dessutom ett ovanligt karismatiskt kärlekspar.

Helena Lindblad

Pusha T, ”It's almost dry”
Pusha T, ”It's almost dry”

Musik. Pusha T ”It's almost dry”

Good/Def Jam

I Kanye West-dokumentären ”Jeen-yuhs” finns ett gulligt ögonblick där han spelar upp sin debutsingel för Pharrell Williams, som var dåtidens hetaste producent och ännu hade truckerkepsen på sned. Cirka 20 år senare ställs de mot varandra, eller sida vid sida, på nya Pusha T-albumet. De producerar sex låtar vardera och varvar sina egenheter men alla stilar verkar passa Pusha T lika bra. Han har förmågan att kombinera ett energiskt framåtdriv med att låta rutinerat tillbakalutad. Men så debuterade han också innan West – med beats av Williams. För att vara en hiphophistorisk återförening känns ”It’s almost dry” uppfriskande vital.

Jacob Lundström

Bild 1 av 2
Foto: Robert Edwards
Bild 2 av 2 Tillie Olsen, ”Jag står här och stryker”

Bok. Tillie Olsen ”Jag står här och stryker”

Romanus & Selling

Jag är väldigt för återbruket av litteratur, det vill säga att man lyfter upp en redan utgiven författare och ger ut böckerna igen, med en inramning som får allt att kännas som en upptäckt, något som är både klassiskt och nytt. Att till exempel Tillie Olsens novellsamling ”Jag står här och stryker” introduceras än en gång är en mycket fin present. Hennes ömsom hårdfört realistiska, ömsom drömska gestaltningar av amerikanska arbetare och dubbelarbetande kvinnor, är urstarka. I titelnovellen minns en mamma allt hon inte kunde ge sitt äldsta barn och i ”Hey Sailor, what ship?” gungar världen när den skildras med en svårt alkoholiserad sjömans blick – en sorts käftsmällar i novellform.

Malin Ullgren

Livia Millhagen som Blanche DuBois i ”Linje Lusta” på Dramaten.
Livia Millhagen som Blanche DuBois i ”Linje Lusta” på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Scen. ”Linje Lusta”

Dramaten, Stockholm

Livia Millhagen som Blanche DuBois i Stefan Larssons uppsättning av Tennessee Williams pjäs från 1947 – som hade nypremiär på Dramaten den 7 maj – är ett under av närvaro och sårbarhet. Ackompanjerad av americana bär hon rakryggat sina livslögner. Hon är öm och törstig på bourbon och bekräftelse, och verkar till en början stå över svågern Stanley Kowalskis svinerier men faller, förstås. Fast inte bakom lyckta dörrar som hos Strindberg, utan rätt framför oss. Det är magnetiskt och plågsamt, och aldrig trodde jag att det var möjligt att gestalta en våldtäkt så oförtäckt på scen. ”Linje Lusta” är en skakande och närapå fulländad teaterupplevelse.

Sandra Stiskalo

Läs fler favoriter

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt