Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-27 22:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/don-delillo-jag-har-inte-blivit-aldre-och-klokare-bara-aldre-och-langsammare/

Böcker

Don DeLillo: ”Jag har inte blivit äldre och klokare, bara äldre och långsammare”

Bild 1 av 2
Foto: Pascal Perich/Getty
Bild 2 av 2

Don DeLillos senaste roman handlar om en värld som plötsligt blir helt nersläckt och gatorna öde – en framtidsvision som inte känns alltför avlägsen under pandemin. DN:s Per Svensson har pratat med författaren om betydelsen av att skriva på maskin, om strimman av hopp efter presidentvalet i USA och om den unga poeten Amanda Gorman.

Mobilen ringer en minut och fyrtiotvå sekunder efter avtalad tid. En vänlig röst säger ”Hello Sweden!” och presenterar sig som ”America”.

Don DeLillo är verkligen väldigt mycket ”Amerika”. Han debuterade 1971 med romanen ”Americana”, en förebådande titel. Sedan dess har DeLillo skrivit sig in och genom den amerikanska samtidshistorien och dess brännpunkter: kalla kriget, mordet på John F Kennedy, Vietnameran, 11 september och nu kanske också pandemin.

”...vi har alla i färskt minne, viruset, farsoten, traskandet genom flygplatsterminalerna, munskydden, stadsgatorna som ligger öde”, säger en av gestalterna, den pensionerade läraren Diane, i hans nya roman ”Tystnaden”.

Den är förlagd till en nära framtid, 2022, dagen för Super bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan NFL. Super bowl, som numera alltid äger rum första söndagen i februari, är ett av de stora nationella evenemangen i USA, med stjärnartister som Bruce Springsteen, Lady Gaga, Shakira och Jennifer Lopez som pausunderhållare.

I romanen ska fem personer se matchen tillsammans i en lägenhet på Manhattan. Men tv-skärmen släcks ner, ja inte bara tv-skärmen. Alla skärmar. Allt blir svart. Inte bara i lägenheten utan som det verkar överallt.

Don DeLillos kanske mest framgångsrika roman, ”Underworld” från 1997, är en bjässe på nära 900 sidor. De romaner han publicerat på senare år har varit betydligt slankare – ”Tystnaden” är bara på 100 sidor.

– Jag har inte blivit äldre och klokare, bara äldre och långsammare, säger han.

I november förra året fyllde DeLillo 84 år. Han tillhör den generation av amerikanska prosaister som Svenska Akademien – av skäl det blir litteraturforskningens sak att klarlägga – inte ansåg vara kvalificerad för ett Nobelpris. Philip Roth och John Updike är redan borta. Cormac McCarthy, Joyce Carol Oates, Joan Didion och  DeLillos vän Thomas Pynchon är nu alla i 80-årsåldern.

Jag kan inte låta bli att fråga om det vore helt fel att tolka nedsläckningen i ”Tystnaden” som en metafor för döden. Av det artiga svaret att döma framgår att det vore helt fel.

– Jag tänkte inte i de termerna, nej, det gjorde jag inte. Min utgångspunkt var ganska praktisk.

Ett kvarter på Manhattan efter ett strömavbrott 2012.
Ett kvarter på Manhattan efter ett strömavbrott 2012. Foto: Cavan Images / Alamy Stock Photo

Det var nedsläckningen som sådan som intresserade DeLillo. Han berättar hur han själv upplevde ett av de stora strömavbrott, blackouts, som under åren drabbat hans hemstad New York.

– Det var nästan som poesi. Jag promenerade runt på gatorna i totalt mörker. Det var häpnadsväckande. Folk befann sig i ett tillstånd av förhöjt medvetande. De verkade på ett sätt njuta av det. Men det var ju förstås bara kortvarigt. Vad skulle hända om nedsläckningen var permanent? Och om den inträffade inte bara i en enda stadsdel eller i en enda stad? Det var vad jag ville undersöka.

Idén till ”Tystnaden” säger han sig ha fått under en flygresa från Paris till New York.  Vid flygsätena fanns små skärmar som kontinuerligt informerade passagerarna om marschhöjden, hastigheten, återstående tid till destinationen och så vidare.

– Och av någon anledning tog jag fram den lilla anteckningsbok jag alltid har med mig när jag reser och började skriva ner informationen som gavs på skärmen. Den var på engelska och franska. När jag kom hem började jag fundera. Flygplanet jag reste med hade en normal landning i New York, men jag började tänka att det, litterärt, skulle vara intressant att göra det till en kraschlandning.

Det är där, i planet från Paris, som ”Tystnaden” tar sin början. Ett par, han och hon, Jim och Tessa, i business class, på väg hem efter en semester i Paris. När de landat ska de snabbt ta sig till de väntande vännerna på Manhattan för att tillsammans med dem se Super bowl-matchen. Mannen är som hypnotiserad av siffrorna och bokstäverna på den lilla skärmen: ”Avstånd till destinationen ettusensexhundraen miles.”

Det är frestande att göra scenen i flygkabinen till en bild för den moderna människans paradox: Vi besvärjer verkligheten med exakthet, tämjer den med siffror, mäter ut den som vore vi kronofogdar med världen som gäldenär, men bara ett tunt skal skiljer oss från undergången.

När jag frågar om det är så här världen kommer att gå under, inte med en viskning utan i en ”blackout”, småskrattar DeLillo och säger ”well ... på sätt och vis ... jag antar att det är möjligt” och sedan glider svaret ut i ”yttre rymden” och sedan tillbaka till New York och pandemin och de stängda affärerna och det surrealistiska i att se alla människor på gatan bära munskydd och mynnar till sist ut i en fråga om coronaläget i Stockholm.

Ryktet bekräftas: Don DeLillo är det slags författare som helst överlåter läsningen på läsarna, har alltid varit det. Däremot är det han som sätter ramarna för intervjuer som denna: ska handla om boken, inte om det privata eller politiska. Ska avslutas efter 20–25 minuter eftersom hans röst inte orkar längre. Och det är han som ringer upp.

När Don DeLillo var yngre var han än mer programmatiskt offentlighetsskygg än i dag. Men i september 1979 lyckades litteraturvetaren och kritikern Tom LeClaire få honom att ge en vid den tiden smått sensationell längre intervju i Aten där DeLillo då bodde. Den trycktes senare i tidskriften Contemporary Literature. DeLillo gav LeClaire sitt visitkort. Där stod: ”I don't want to talk about it.”

Foto: AGF s.r.l./REX

Det var inte bara ett tydligt budskap, jag vill inte tala om det, utan också ett eko från popkulturen, titeln på en Rod Stewart-hit, ett av spåren på ”Atlantic crossing” från 1975.

Kanske inte bara en tillfällighet. Don DeLillo brukar kallas ”postmodernist” (en ism som brukar identifieras med flitigt bruk av citat och lån) och i hans litterära värld av paranoia, våld och konspirativt tänkande spelar masskulturella fenomen som tv, rockmusik och sport en viktig roll.

Genom hans romaner rör sig mytologiserade historiska gestalter som Frank Sinatra, J Edgar Hoover, Lenny Bruce och J D Salinger. Och i flera intervjuer har Don DeLillo vittnat om vilken betydelse mordet på president Kennedy 1963 haft för hans författarskap: ”Jag tror att en del av mörkret i mina verk är ett direkt resultat av den förvirring, det psykiska kaos och den känsla av slumpmässighet som följde på det där ögonblicket i Dallas”, anförtrodde han New York Times 1991. I romanen ”Vågen” (1988) hade han då tematiserat mordet genom att väva samman Lee Harvey Oswalds liv med en intrig byggd på en konspiration med CIA-anknytning.

Don DeLillo växte upp i de italienska kvarteren kring Arthur Avenue i Bronx. Båda föräldrarna hade invandrat från Italien. Själv gjorde han en amerikansk klassresa, tog examen i ”kommunikation” på Fordham University (där Donald Trump kom att studera några år senare), jobbade som copywriter, sa upp sig, bodde i en liten billig lägenhet på Manhattan, gick på bio och skrev på sin debutroman, gifte sig, tillbringade tre år utomlands, återvände till New York och flyttade så småningom ut till Westchester County strax norr om New York, till en burgen förort med historisk anknytning till familjen Kennedy.

En rad författare, så till synes olika som Jonathan Franzen och James Ellroy, har intygat att de står i tacksamhetsskuld till Don DeLillo. I Tom LeClaires intervju listade han själv något motvilligt sina egna förebilder och inspirationskällor. Det var de stora modernistiska klassikerna, det slags böcker han slukade när han i tonåren sommarjobbade som parkeringsvakt: Nabokov, Faulkner, Joyce. Det är mot den bakgrunden, de modernistiska formidealen, man ska förstå att han fortfarande skriver sina böcker på skrivmaskin, en gammal Olympia som han haft i 30 år.

– Den har mycket stora typer. Det gör det möjligt för mig att se bokstäverna på papperet tydligare, jag har alltid varit intresserad av att hitta visuella samband mellan bokstäverna i ett ord, orden i en mening. Om jag minns rätt så förekommer frasen ”raw sprawl” i slutet av ”Under jord”. Och det intressanta för mig är att ordet ”raw” också finns i ordet ”sprawl”. Det handlar om språkets visuella attraktionskraft och den accentueras av de stora typerna på skrivmaskinen jag använder.

Vi lever nu i en tid när man förutsätts varna för ”spoilers” när man talar om en roman, som om den inte är något annat än sin intrig, som om det vore byggnadsställningen och inte huset man lockades av. Don DeLillo hör i det avseendet hemma i en annan tid. Han förvaltar det modernistiska arvet genom att, som han själv uttryckt det, utgå från att språket lika mycket är ett ”ämne” som ett ”verktyg”. I samtalet med Tom LeClaire slog han fast att skrivande för honom gick ut på att ”försöka skapa ett intressant, klart och vackert språk”.

Det är kanske därför Einstein finns med i ”Tystnaden”. En av gästerna i lägenheten på Manhattan, Martin Dekker, är lärare i fysik och besatt av Einsteins relativitetsteori. DeLillo berättar att han själv i sitt arbetsrum har en bok med det manuskript från 1912 där Einstein formulerade relativitetsteorin.

– Jag har haft den där boken i några år och den är alldeles för svår, ja alldeles för teknisk, men jag läser det jag kan i engelsk översättning och på något sätt blev det en del av idén till boken.

– Martin är en viktig gestalt eftersom han är delaktig i att skapa romanens stiliserade natur. Han har själv den sortens intellekt, han tänker i sådana termer. Han är en person som står längst framme i ett klassrum och talar på ett formellt sätt. Och han gör det också i merparten av romanen, förklarar DeLillo.

Det ger en vink om att det är det Einsteinska språket som sådant, snarare än relativitetsteorins förklaringsvärde, som är poängen i ”Tystnaden”; det poetiska i Einsteinskan. Också i det avseendet skriver DeLillo i kontrast mot en litterär tidsanda där det igenkännliga premieras: moraliskt eller politiskt ”viktiga” budskap, psykologisk eller social identifikation.

Don DeLillo strävar i ”Tystnaden” snarast efter motsatsen: främmandegöring, ett litterärt språk som skiljer sig från det prefabricerade vardagsspråk vi sveper in världen i. Det han är ute efter brukar man ibland kalla ”litteraritet”, det som gör litteratur till en särskilt sorts text. Att hitta fram till denna litteraritet är, låter han förstå, ett mödosamt och tidskrävande slit. Romanen ”Tystnaden” är snarare en lång novell. Men formatet reflekterar inte arbetsinsatsen, framhåller DeLillo.

– Jag har tonvis av utkast. Det tog mig två år att skriva den. Jag började tidigt 2018 och blev inte klar förrän... jag tror det var tidigt i mars 2020.

Då, förvåren 2020, var pandemin fortfarande en nyhet, vilket ju eftertryckligt talat mot tanken att ”Tystnaden” tematiserar covid-19 och de nedstängningar av samhället som smittan tvingat fram. Den i snart sagt alla recensioner citerade meningen om ”viruset” skrevs rimligen in i allra sista minuten.

DeLillos rykte som profet, en litteraturens siare, som i sina romaner gång på gång låtit läsarna skåda in i Amerikas (och därmed också den övriga världens) mörknande nära framtid har dock knappast försvagats av den nya romanen.

Det existentiella tillstånd han gestaltar, ensamheten i en nedsläckt värld, är verkligen ”nu”. Men den är samtidigt också en klassisk bild av moderniteten, som man möter den hos såväl Samuel Beckett som Simon and Garfunkel: ­”People talking without speaking/People hearing without listening.” Det är inte bara titeln som gör att jag kommer att tänka på ”The sound of silence” när jag läser ”Tystnaden”.

Ingen politik? Går inte att låta bli. Jag frågar om Don DeLillo nu, efter presidentinstallationen, känner sig mer optimistisk om USA:s framtid än när han började skriva på ”Tystnaden”.

– Jag vet inte vad som kommer att ske härnäst eftersom vi är så djupt påverkade av viruset. Så det finns den särskilda grunden för pessimism. Men i andra avseenden, ja saker och ting ser mycket bättre ut nu när vi har fått en ny administration.

Amanda Gorman
Amanda Gorman Foto: Carol Guzy

Vad tyckte han då om litteraturens roll under presidentinstallationen vid Kapitolium, den unga poeten Amanda Gormans framträdande?

It impressed me, det imponerade på mig.

Amanda Gorman ska läsa dikt också när Super bowl avgörs nu på söndag, den 7 februari. Kansas City Chiefs möter Tampa Bay Buccaneers på Raymond James Stadium i Tampa, Florida.

– Vi får se hur det går, säger Don DeLillo som ju inte bara är känd som spåman utan också som kunnig sportfantast. Men min roman utspelar sig 2022, så om det verkligen blir en blackout bör det inte hända förrän nästa år.

Och då, i romanen, är finallagen Seattle Seahawks och Tennessee Titans. Vi får, som sagt, se hur det går. Eller inte. Man vet aldrig när skärmarna slocknar.

Läs mer: Per Svensson intervjuar John le Carré

Ämnen i artikeln

Böcker
Donald Trump

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt