Douglas Stuart skänker människor värdighet hur vidrigt de än beter sig

Den första roman som den skotsk-amerikanske författaren och modedesignern Douglas Stuart skrev hette ”Shuggie Bain” och kom för två år sedan. Den blev en internationell succé, belönad med bland annat Bookerpriset, och vissa kritiker talade om den som en ”omedelbar klassiker”. Hur beter man sig efter nåt sånt? Man kan ju välja att skriva något helt annat och därmed slippa jämförelser och dessutom visa en bredare palett. Men det är inte den väg Stuart har valt. När han nu kommer med sin andra roman, ”Unge Mungo”, är mycket sig likt.

Vi befinner oss återigen i Glasgows arbetarkvarter, där Thatcher fortfarande är hatad och jobben försvunna. Vi möter återigen en kämpande, dysfunktionell familj där den yngste homosexuelle sonen står i centrum. Även här är modern ensamstående och alkoholiserad, hopplöst självupptagen och gränslöst älskad. Men den här gången är det mörkare, våldet är grövre och rädslan större.

Dessutom har Stuart valt en mer komplicerad berättarstruktur, som alternerar mellan två olika tidsplan. Det ena består av en ödesdiger fisketur som Mungo gör i sällskap med två män, vilka hans mamma har träffat på Anonyma alkoholister. Det andra utspelar sig ett halvår före denna färd ut i det vilda och handlar om familjelivet i förorten, om relationen mellan Mungo och hans syster Jodie, ambitiös och ansvarstagande, och hans bror Hamish, småkriminell och ledare för ett gäng protestantiska ynglingar ute efter att klå upp katoliker.

Det är en värld där männen använder sina kroppar för att hota och slå och kvinnorna sina för att få någonting de inte har makt att själva uppnå. När Mungo möter kärleken i form av en spirande romans med en katolsk man har han inte tillgång till någon annan erfarenhet än att ömhet är farligare än hat och att vänlighet bör bemötas med misstänksamhet om man inte ska bli jävligt blåst. Den här kärleken mellan en protestantisk man och en katolsk man är dessutom mångdubbelt farligare. De två älskande trevar sig fram, utan något givet språk, utan att känna till någon ”som är som de”, förutom grannen på nedre botten, Poor-Wee-Chickie, som lever ensam med sin hund och alltid låser alla låsen i sin ytterdörr. De låtsatsslåss för att hitta vägen till andra fysiska uttryck och gnabbas om vem som är ”lilla frugan nu”.

Genom hela romanen löper en känsla av att det inte går att komma undan sitt ärvda öde. Jag skulle kunna skriva att ”Unge Mungo” är en enda stor dementi av idén om individens valfrihet, eller av tanken om att den som kämpar tillräckligt hårt kan nå sina drömmars mål. Men då skulle det låta som om Stuart har skrivit en ärende-roman. Och det har han inte. Det är han en för bra författare för.

Det han har skrivit är en humanistisk roman som ger sin läsare en möjlighet att låta bli att döma människor. Man förstår att alla har sitt icke självvalda bagage att bära och att det är detta som ger dem deras nu.

Det finns inte en enda person här som inte författaren ger en droppe värdighet, hur vidrigt den än beter sig. Som när han beskriver ett gäng våldsamma killar som med jämna mellanrum bryter sig in på ett byggupplag för att stjäla verktyg och slå sönder maskiner. Byggföretaget vågar inte sätta in några vakter; risken att de blir knivhuggna är för stor. En kväll ägnar gänget sig åt något slags farlig hela havet stormar-lek, kastar sig mellan grävskopor och takskjul, känner sig oövervinnliga. Stuart skriver: ”De flög genom kvällsluften som orädda änglar och träningsoverallerna flaxade runt deras kroppar som obrukbara vingar.”

Ur det hopplösa öppnar sig en himmel. Samma himmel som Mungos mamma desperat söker i botten på vinmuggarna i plast – hon som är ”övertygad om att kvinnor utan barn levde festligare liv med fler blinkande lampor och högre skratt”. Det är en snabb karaktärisering av en person, samtidigt som de där orden, lamporna och skratten, öppnar en rymd och får mig att själv förnimma mammans längtan.

Det är så Stuart arbetar. Vilket också innebär att om jag inte skulle ha recenserat den här romanen skulle jag nog inte tänkt intellektuellt på hur han skriver. För inget känns uttänkt eller avsett att väcka vissa reaktioner hos läsaren. Det verkar i stället lätt och självklart, men är säkert genomtänkt. Som den bild som dyker upp tidigt i romanen, där Stuart liknar de äldre kvinnor som sitter på parkbänkarna i hyresområdet vid duvor: ”kvinnorna borrade ner hakorna i sina fylliga bröst och slumrade i hettan. De påminde Mungo om duvorna hemma i hyresområdet, stora och slöa, med halvslutna ögon och huvuden uppslukade av halsfjädrarna”. Senare i romanen ska just duvor återkomma som vittnen till Mungos kärlekshistoria.

Alltså: en genomarbetad roman, som gör ”Unge Mango” till en värdig uppföljare till Stuarts debut.

Onsdag den 18 maj samtalar Douglas Stuart med DN:s Malin Ullgren på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker.