Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-17 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/edward-st-aubyns-satiriska-blick-pa-samtiden-ar-alltid-givande/

BÖCKER | RECENSION

Edward St Aubyns satiriska blick på samtiden är alltid givande

Foto: David Sandison

Det är alltid givande att läsa Edward St Aubyn. Om man är intresserad av språk som en manifestation av intelligens och en samtidssatir som inte är pubertalt cynisk eller ideologiskt pekpinnesvingande, då är ”Dubbelblind” att rekommendera.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Redan i Edward St Aubyns succéartade romansvit om Patrick Melrose märktes en viss dragning åt det medvetandefilosofiska. Där var visserligen funderingarna om själstillståndens samband med hjärnans signalsubstanser och hur dessa i sin tur påverkades av kemiska preparat en naturlig konsekvens av huvudpersonens narkotikavanor och överskuggades av den rappa dialogen och den kvicka berättarstilen.

I St Aubyns nya roman ”Dubbelblind” är proportionerna annorlunda och tyngdpunkten lägre. De spirituella replikskiftena, den drastiska situationskomiken och den lätt uppskruvade personteckningen finns kvar, men får betydligt mindre utrymme i en idéroman som helt allvarligt och oironiskt tar sig an modern neurologisk forskning, biologisk determinism och den moderna vetenskapens totalitära anspråk på att förstå den mänskliga själen.

Resultatet blir ett tungt fordon vars visserligen flotta och påkostade kaross har varit av betydligt mindre vikt än förmågan att mödosamt men effektivt arbeta sig fram genom svår terräng.

Precis som i Melroseböckerna rör vi oss mellan kaliforniska kråkslott med kameraövervakade grindar, skrytvillor på Rivieran och engelska herrgårdar med pittoreska namn (en ruinerad professor oroar sig över att han ska behöva gå ner i storlek och överge Little Soddington för Very Little Soddington).

Men persongalleriet består av genforskare, biologer och riskkapitalister i lyckopillersbranschen snarare än okynnesknarkande brats (även om det knarkas en hel del i denna roman också, men på ett så att säga mer professionellt och teoretiskt genomarbetat sätt) och dialogen handlar mindre om societetsskvaller än om sånt som schizofrenins eventuella genetiska bakgrund och det moderna jordbrukets påverkan på Englands ekbestånd.

Mer Aldous Huxley än Evelyn Waugh, med andra ord, men en plan att med den katolska kyrkans hjälp ta patent på en vr-hjälm som återskapar den mystiska enheten med Gud står för en viss munter, satirisk krydda i grytan.

Bild 1 av 2 Edward St Aubyn har skrivit en idéroman om den moderna vetenskapens totalitära anspråk på att förstå den mänskliga själen.
Foto: David Sandison
Bild 2 av 2

Under alla omständigheter är det alltid givande att läsa St Aubyn. Om man är intresserad av språk som en manifestation av intelligens och en samtidssatir som inte är den vanliga manifestationen av pubertal cynism eller ideologiskt pekpinnesvingande, då är ”Dubbelblind” att rekommendera.

Erik Andersson har som vanligt gjort en storstilad insats som översättare, men det måste sägas att de invecklade perioderna i St Aubyns Henry James-inspirerade prosa inte alltid på något självklart sätt låter sig överföras till naturlig svenska. En person kan, till exempel, ägna morgonpromenaden åt att fundera över om Gud ändå inte borde betraktas som Universums ursprung, helt enkelt för att ordet är kort:

”Enligt Ockhams rakkniv, den minimalistiska estetik som ju skulle sitta till doms över det intellektuella livet under evärderlig tid, likt en moderedaktör i svart pennkjol som vägrar gå i pension i decennium efter decennium trots protestkritiken från formgivarna som längtar efter ett kort utbrott av barocka överdrifter och sprakande färger, så borde sparsamheten hos den ensamma stavelsen ha avgått med segern.”

Puh.

Har jag en huvudinvändning mot boken är det ändå att den är (just) för kort. När man umgåtts med huvudpersonerna i 268 sidor får man för sig att man fortfarande bara gått igenom presentationsrundan, att de egentligen mobiliserats för en längre svit, typ de fem Melroseböckerna. Här avtackas de sedan de gjort en kortvarig insats för att illustrera författarens tankar om placeboeffekter och vitalparametrar.

Det känns, för att komma med en i sammanhanget banal analys, som ett slöseri med resurser.

Läs fler texter av Jesper Högström och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt