Hösten 2015 turnerar Regionteater Väst på högstadieskolor med föreställningen ”Den avvikande meningen”. Föreställningen, regisserad av Jens Peter Karlsson, undersöker fascismens historia och utveckling utifrån en debattartikel där statsminister Stefan Löfven kallat Sverigedemokraterna för ett nyfascistiskt parti.

Pjäsen väcker starka reaktioner. En sverigedemokratisk ledamot i regionens kulturnämnd kallar föreställningen för ”ren indoktrinering och vänsterpropaganda” och kräver att den ska stoppas.

– Pjäsen var jättepopulär och de kunde inte stoppa den, men det fick mig att tänka till, säger Susanna Dahlberg, vd för Regionteater Väst.

Rapporten bekräftar delvis de farhågor som funnits

Två nyliga rapporter vittnar nedslående om läget för den konstnärliga friheten och principen om armlängds avstånd. I den ena, från Myndigheten för kulturanalys, slås fast att det i dag sker politisk styrning som påverkar eller riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt.

I riksorganisationen Sveriges museers undersökning vittnar var fjärde museichef om att de utsatts för påverkan eller påverkansförsök på verksamhetens innehåll.

– Det är mycket som fungerar bra, men vi drar också slutsatsen att det sker styrning på politisk nivå och myndighetsnivå. Rapporten bekräftar delvis de farhågor som funnits, säger Pelle Amberntsson, utredare på Myndigheten för kulturanalys som står bakom rapporten ”Så fri är konsten”.

Om man har offentligt ekonomiskt stödd kultur så måste det finnas ett regelverk för att den inte ska bli politisk propaganda

Principen om armlängds avstånd, som innebär att politiker och tjänstemän inte ska styra konstens innehåll, har sitt ursprung i Storbritannien och kom till efter andra världskriget.

– Om man har offentligt ekonomiskt stödd kultur så måste det finnas ett regelverk för att den inte ska bli politisk propaganda. I Sverige i dag innebär det att politiken och den offentliga finansieringen ska möjliggöra, men inte styra, det konstnärliga innehållet, säger Susanna Dahlberg.

Händelsen omkring skolpjäsen och Sverigedemokraterna är långt ifrån det enda exemplet på när folkvalda politiker eller tjänstemän har försökt att påverka konstens innehåll. När konstnären Carolina Falkholt målade en väggmålning i en skola i Nyköping, föreställande en kvinnokropp med en vagina, bad kommunen henne att måla något mer subtilt. Förra året blev Norrköpings museum föremål för politisk ilska när de i utställningen ”Medlöperi och motstånd” hade med en artikel till vilken det fanns en bild på Sverigedemokraternas lokala partistyrelse.

Men ett större problem än direkt politisk intervention är den mer eller mindre indirekta påverkan som kulturskapare kan utsättas för när de söker bidrag, menar Susanna Dahlberg.

De kriterier, frågor och krav som är kopplade till att få offentliga stöd kan röra allt ifrån generella formuleringar eller frågor om hur de sökande arbetar med till exempel hållbar utveckling eller mångfald – till specifika förväntningar om konstens samhälliga effekter.

– Då kan de sökande tolka det som att chanserna att beviljas bidrag ökar om man i det konstnärliga innehållet förhåller sig till de skrivningarna. Då finns det en problematisk påverkan för kulturverksamheter och konstnärer som i hög grad är bidragsberoende, säger Pelle Amberntsson.

I rapporten ”Så fri är konsten” nämns särskilt hur Kulturrådet har i uppdrag att förhålla sig till en mängd olika perspektiv och att bidragssökande i vissa fall uppfattat det som att de ska ta hänsyn till perspektiven i konstens innehåll. Framför allt när det gäller hur Kulturrådet formulerat sig kring hbtq-, jämställdhet- och mångfaldsfrågor.

I en kommentar till rapporten skriver Kulturrådet att de ser över sina ”styrdokument och riktlinjer och gör en genomlysning av Kulturrådets bidrag.”

”Här ingår bland annat en översyn av blanketter för ansökan och redovisning samt referens- och arbetsgruppers tillsättande”, skriver de.

På kommunal och regional nivå visar Myndigheten för kulturanalys utredning att det är svårt att tillämpa principen om armlängds avstånd, eftersom systemet är byggt så att lokalpolitiker ofta sitter i styrelser eller på positioner där de kan påverka både bidragsgivning och institutioner.

– Det sker också en relativt omfattande målstyrning på regional och även kommunal nivå. Det handlar om att politiker knyter konst och kultur till förväntningar på olika samhällseffekter, säger Pelle Amberntsson.

Vad är problemet med målstyrning?

– Det är fullt rimligt och nödvändigt med kulturpolitiska mål och att motivera varför man satsar offentliga medel på konst och kultur, så på en övergripande nivå är det inte problematiskt. Men när man skriver att konsten eller kulturinstitutioners verksamhet ska bidra till regionens tillväxt, hållbara utveckling eller folkhälsa till exempel, då öppnar det för att man också börjar värdera det konstnärliga innehållet efter hur det bedöms bidra till dessa effekter.

– Är det exempelvis då självklart att en teater- eller filmverksamhet är fri att skildra en region eller kommun på ett mindre smickrande sätt?

Om man menar allvar med att man vill ha konstnärlig frihet, måste man landa i en principiell hållning

För Regionteater Västs vd Susanna Dahlberg såddes ett frö när deras pjäs ifrågasattes. Det fröet skulle några år senare bli en masteruppsats som undersöker just maktbalansen mellan konstnärlig frihet och politisk styrning. Sedan dess reser hon också runt i kommuner och regioner och undervisar politiker och tjänstemän om principen om armlängds avstånd och varför den finns till.

– Ibland vill lokalpolitiker ge konkreta tips och idéer på föreställningar eller sådant som konstnärer ska skapa. Det är ju inget ondskefullt med det, men det är ju inte korrekt heller. Precis som rapporterna vittnar om blir det lätt att konstutövare anpassar sig till sådana förslag för att få medlen beviljade, säger hon.

Pelle Amberntsson säger att det är viktigt att politiker hittar en principiell hållning i dessa frågor.

– Om man menar allvar med att man vill ha konstnärlig frihet måste man landa i en principiell hållning. Det kan vara svårare att se styrningen när den präglas av värden som man tycker är positiva, men det innebär fortfarande att det finns styrning eller risk för styrning, säger han.

Han ser diskussionen som följt på rapporten som positiv och ser att det verkar finnas en vilja att se över hur styrningen görs för att stärka den konstnärliga friheten.

Calle Nathanson, vd på Folkets hus och parker, ser mycket allvarligt på resultaten som presenteras i de två rapporterna. Men han konstaterar samtidigt att båda bekräftar den bild som han redan har av konstutövares situation.

– Även om det är i ett gott syfte, för ökad mångfald och inkludering och så vidare, så blir det fel när det också ska implementeras i till exempel Kulturrådets bidragsgivning.

Han ser problematiken som en krock mellan två av de kulturpolitiska målen: det så kallade delaktighetsmålet, som går ut på att fler personer ska kunna delta i kulturlivet, och självständighetsmålet, som handlar om att kulturen ska vara fri och obunden. För att stärka konstens integritet tror han det behövs en större kulturutredning.

– Det behövs för att på ett övergripande plan behandla de här frågorna och för att se över möjligheterna för en ny kulturlag, likt den museilag som redan finns, säger Calle Nathanson.

I museilagen, som trädde i kraft 2017, står det att museerna har ”bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”.

– Museerna kan luta sig på den lagstiftningen och hänvisa till att det är experter och museipersonal som bestämmer innehållet och inte politiker. Man kan göra något liknande för hela kulturlivet och få ner principen om armlängds avstånd i lagstiftande text.

Varför är det så viktigt med konstnärlig frihet?

– Det är kopplat till den grundläggande demokratin och yttrandefriheten. Konstens roll är att vara fri och antiauktoritär, den ska kunna vara en motvikt till makten.

Läs mer:

Pandemin har påverkat svenskarnas kulturvanor

Maria Schottenius: Vem ska hålla vakt vid luftslottet där konstnärlig frihet bor?